Vet inte om det är så många som hänger kvar här, men kanske en liten uppdatering är på sin plats. Även om saker och ting har lagt sig så kommer det små efterskalv lite då och då.

Vi lämnar ju fortfarande den stora tjejen i den skola där lilltjejen tidigare gick. Somliga föräldrar till hennes tidigare klasskamrater möter oss med öppen blick, hälsar och beklagar att det blev som det blev. Men somliga... vuxna människor med ansvarsfulla arbeten som har med människor att göra... de väjer undan, hälsar inte utan stirrar hellre ned i marken. De hälsar vare sig på mig, maken eller den stora tjejen. Moget!

Skolan har inte en endaste gång tagit kontakt med oss efter det vi slutade, för att höra hur vi har det, varför vi tog det beslut vi gjorde m.m. Om inte stora tjejen trivdes så bra i sin klass skulle jag garanterat plockat henne därifrån, för om skolan agerar på det är sättet genom att lägga locket på. Att inte ta ansvar för de fel som sker, inte följer upp m.m så tycker jag det är illavarslande. Jag vill att mina barn skall lära sig ansvar, att ta konsvekvenserna av sitt handlande. Det hade underlättat om skolan, dvs ledningen i skolan, haft samma tankesätt.

En annan "lustighet" är att jag var ansvarig för klasskassan. Jag har påminnt ett antal gånger om att jag vill överlämna den till någon. Men INGEN har hört av sig! Så jag sitter på ett antal tusenlappar som man verkar helt strunta i, eller så tycker de att det är ett billigt pris för att slippa pinsamheter.

Slutligen, anmälan då? Vi har funderat mycket, dels på anmälan till Skolverket pga skolans sätt att hantera mobbingen och polisanmälan. Jag har varit i kontakt med ansvariga på Skolverket och de förespråkar en anmälan, då skolan brustit rejält på ett antal punkter. Dels har vi fått rådet att göra en motanmälan, mot falsk angivelse. I det fallet skulle det bli förhör med föräldrar, barn i gamla klassen osv. Allt skulle upp till ytan, de barn som startade det hela och var involverade skulle få ta konsekvenserna av sitt agerande.

En del av mig, den hämndlystna biten, känner att ja, anmäl för fasiken. Låt dem få känna hur det är att bli utsatt, utlämnad och inte ha någon som öppet törs stötta en. En annan del av mig känner att ja, anmäl. För att ge de här barnen en chans att hamna rätt i livet, för deras föräldrar mäktar inte med det. De ser till sina barn som oskyldiga små varelser, och förstår inte hur de agerar i skolan. De manipulationer och spel de håller på med. Men å andra sidan, det är inte mitt ansvar eller mitt bekymmer. Jag vill bara hålla mina barn undan från dem, för att slippa ta risken att de smittas av deras beteende, och det kan jag göra en då.

Så hur slutar det då, blir det en anmälan? Nej, av den enkla anledningen att jag vill inte utsätta mina barn för det! De har börjat läka, lagt det bakom sig och det är inte värt det. Att riva upp alla sår igen. För vi vet vart vi står, vi vet vilka som gjort fel och det räcker för oss. De människor vars åsikter är viktiga för oss, de människor som vi delar värderingar med, de stöttar oss och det räcker med det. De andra, de får leva sitt liv och eventuellt får de en dag ta konsekvenserna av sin flathet. Eller så får deras barn göra det, men det är inte mitt bekymmer. Det är deras och det får de leva med.