Förmodligen borde jag inte skriva idag, för det har varit sjunk hela dagen. Men å andra sidan, det här är mitt privata forum. Mitt andningshål, där jag kan säga och skriva det som tynger mig. Det är ocensurerat, och jag inser att det jag skrev i tidigare inlägg verkar hårt och hämndlystet. Och då får det vara så, för det är den känsla jag har. Har jag fel så blir jag glad, för jag gillar de personer jag skrev om. Möjligen tillskrev jag dem egenskaper och förhoppningar de inte kan leva upp till, vad vet jag. Men jag tycker fortfarande att civilkurage saknades.

Fick idag samtal från den tidigare läraren. Ett långt och smärtsamt samtal, där fokus var på hur de barn som var kvar i klassen mådde! Och hur illa föräldrarna tagit vid sig. Ursäkta, men hur tror ni att min dotter mår? Hur tror ni att vi mår? Är det de som drabbats som skall anklagas återigen? Räcker det inte med det som redan har hänt, utan skall vi sedan kräla i leran också, be om ursäkt för att vårt agerande ger dem dåligt samvete?

Just nu är jag ledsen, och jag gråter som fan. Men jag vet att när jag tömt det så kommer ilskan, och den ger faktiskt kraft. Det gäller bara att ha tålamod.

Det brev jag skickade skall tydligen ha rört upp en hel del känslor, trots att brevet inte innehåller en endaste anklagelse mot någon. Men som läraren säger, människor läser mellan raderna. Ja, och då är det deras undermedvetna som lägger in de raderna och kanske det dåliga samvetet spelar in. Vidare berättar hon att barnen gråter och saknar vår dotter, de förstår inte varför hon skulle sluta. Och vissa föräldrar skall ha varit chockade och sorgsna över utvecklingen, för de hade ingen aning. Nej, eftersom man kört med principen "lägga locket på" hela tiden. Samtidigt så var somliga föräldrar mycket irriterade och förbannade på mig och maken, men det är något som ingen haft kurage nog att ta med oss. Ingen överhuvudtaget! Däremot bekräftade läraren att dessa föräldrar har tagit ut det på vår dotter, bl a genom att inte bjuda på kalas. En förälder hade uttryckt sig som så "att vi som gjort så mkt för henne, tagit med henne ut på vårt land och allt". Ja, eller hur. En gång var hon med en natt. Deras dotter har varit ute på vårt land vid 3-4 tillfällen. Och den gången de tog med vår dotter tog de även med en tjej till. Vad slutar det med när 3 små tjejer är tillsammans utan övervakning? Jo, att en hamnar utanför. Gissa vem? Den kvällen ringde hon hem och grät, när hon skulle lägga sig på kvällen låg tjejerna och pratade om henne när hon låg i sängen ovanför. Visst var det snällt att de tog med henne ut på landet?

Sedan säger läraren också att hon aldrig har sagt att det förekommit mobbing - vilket hon har, inför mig och maken samt även inför min syster. Däremot har det varit mobbingtendenser och utfrysning. Please förklara skillnaden för mig. Eller ännu hellre, förklara det för min 8 åriga dotter!

Inte en förälder har hört av sig till oss, inte en fråga har ställts till oss. Inte förvånande, men icke desto mindre sorgligt.

Har vi gjort rätt? Jo, jag tror det. Även om den nya skolan är tråkigare och striktare, mindre roliga aktiviteter och mer skola. Men å andra sidan, varför går våra barn i skolan? I den nya skolan är det t ex mobiltelefonförbud, barnen har inte iphones eller game boys i skolan vilket är otroligt befriande då det faktiskt handlar om barn på 8-9 år! Men visst är det tråkigare än det hon är van vid. Men jag hoppas det blir bra, vi måste bara ge det tid.

Är det något jag önskar jag gjort annorlunda? Ja, att jag valde att engagera mig i vissa saker och konflikter. Att jag trodde att det fanns en intention att agera osjälviskt för barnen som grupp och inte för det egna barnet. Med facit i hand skulle vi inte litat på skolans bedyrande om att de hade situationen under kontroll.

Avslutningsvis säger läraren att nu är det lugn i klassen, nu när vår dotter inte är där. Nu är konflikterna över. Och det är väl skönt, vi får hoppas att det förblir så. Då får de rätt, vår dotter var problemet och inte gruppen. Men jag tvivlar!

Det har slutat 4 barn i en klass på 24 st, fler är på väg. Hur länge skall man lägga skulden på barnen?

Igår vaknade en ilska i mig och det var ganska skönt, för det var en ren & skär ilska, utan någon som helst offerkänsla i. Jag insåg att vi blivit rejält svikna av några människor vars åsikt vi tidigare värderat högt, men så här med facit i hand inser jag att de handlat av egenintresse helt och hållet. Visst, de har säkert haft medkänsla för oss men de de sagt och gjort har skett i det fördolda, inget de tordats stå upp för. Och när de insåg att de var tvungna att välja så valde de bort oss. Det kan jag köpa om de gjort det för att de inte trodde på oss, inte orkade. Men det tror jag inte var skälet, de gjorde det för att de inte tordes. De bangade ur helt enkelt och därigenom svek de framförallt sig själva men även min dotter.

Det enda jag riktigt ångrar är att jag lät dessa människor påverka vårt beslut om polisen skulle ut och föreläsa i klassen eller inte. För vi hade bestämt oss, och enligt inrådan av expertis såsom socialen, Bup och polisen så var det ett bra sätt att hantera detta. Tyvärr gjorde jag dumheten att inte lita på min magkänsla utan höra deras åsikt för jag trodde att den skulle vara objektiv. Shit vad jag bedrog mig.

Läraren har kört med dubbla budskap, sagt en sak till oss öppet och en annan sak till övriga inblandade. Mail som skickats till övriga föräldrar rörande vår dotter har inte framtställts på samma sätt som när hon pratat med oss om det. Och inför de andra föräldrarna har hon förnekat att det är en mobbingsituation, vilket hon sagt till oss inför rektor och kurator. Och hon var den som först nämnde kommentaren att det för vår dotters skull kanske skulle fundera på ett skolbyte. Så här med facit i hand förstår jag varför.

Jag är övertygad om att hon genuint gillar vår dotter, men jag inser också att hon fegade ur. Hon tordes inte stå upp för det, tordes inte sticka ut hakan utan offrade hellre vår dotter än ta konflikt med övriga föräldrar. Mänskligt, javisst men icke desto mindre helt utan civilkurage.

Så har vi den förälder som vi bad vara med på första mötet med skolan. En förälder som tagit på sig en roll av att vara talesman för klassen i tidigare oroliga situationer. En människa som har kompetens att hantera sådana här situationer och som vi alltid tyckt varit en människa med pondus. Personen ifråga skulle absolut ställa upp, men sent på kvällen dagen före mötet kommer att sms om att det inte gick. Och därefter inte en fråga om detta, inte ett ord. Och detta var även en av de föräldrar som ordnade det kalas där vår dotter som en av få inte var välkomna till.

Och så har vi ännu en, som vi ställt upp på. Vars strider vi har stöttat och även tagit ställning för. Och som stöttat oss, men i det tysta. Men när jag lägger ihop pusselbitarna så blir bilden helt fel. När det var en konfliktsituation i skolan som drabbade våra barn gemensamt så tog vi striden ihop, vår dotter gick till skolan och stod för det. Det andra barnet gjorde det inte, utan vände vår dotter ryggen och lät henne stå ensam för det.

Å andra sidan, varför skulle jag egentligen bli förvånad? När det här barnet skulle ha kalas med några andra barn så ville även ett 4:e barn vara med, tillika det här barnets närmsta kompis. Men när de andra föräldrarna inte ville ställa upp på det så blev det inget av med det utan det 4:e barnet lämnades utanför. Hade det varit jag hade jag defintivt inte agerat på det sättet, men det är jag å andra sidan.

Samma människa konstaterar även att det här ryktet "startades ju av Din äldsta dotter på skolgården". Says who? Jo, samma barn som sprider det vidare inne på toaletten. Och hur kommer det sig att det här barnet är trovärdig i den här situationen och inte vår äldsta dotter? Jo, för det är lättare att skylla på det för då är vi ju delvis själva skyldiga till det som drabbat oss. Att det faller på sin egen orimlighet har inte gått in, för OM vår dotter skulle säga något illa om sin syster så skulle hon aldrig dra in sin far i det. Och varför har isf inte den klasskamrat som vår dotter påstås ha sagt det till reagerat? Och hur kommer det sig att tjejen i lilltjejens klass inte kan känna igen vem som vår dotter skall ha påstås ha sagt det till?

Det är fakta som väljs att ignoreras nu, för tidigare i somras var åsikten en annan. Men när det kommer till kriten så är det lättare att vika ned sig än att ha civilkurage! Jag är ledsen för jag vet att det innerst inne är en människa som menar väl, men modet att ta ställnings inte. Jag tror inte att det finns något medvetet i detta, men att försöka sitta på två stolar blir ohållbart i längden.

Hur som, det är nu ett kapitel jag skall försöka lägga bakom mig. Läxan jag tar med mig är att människor sällan handlar av omtanke, i alla fall inte om man behöver lägga sina egna intressen åt sidan.

Ny dag, nya tag. Fy fan vad jag känner mig sliten. Nu har lilltjejen lämnat sin gamla skola och var på besök i den nya idag. Och hela jag är ett kaos av olika känslor. Ledsen, kränkt, besviken, arg, frustrerad är väl några av dem.

Det har varit jobbigt för lilltjejen att säga adjö till den underbara personalen på fritids, själv har jag känt sorg över så totalt ovidkommande saker som materiella ting - bättre mat i matsalen, snyggare lokaler i skolan, roligare fritids m.m. Men den sociala miljön som mötte oss i den nya skolan övervägde allt detta, även om jag själv måste nöta in det en del.

Lilltjejen var jätteglad, blev varmt välkomnad av sina nya kamrater och läraren. Och hon verkar inte ångra sig en sekund. Men självklart finns där tårar ändå. För det borde inte ha behövt bli så här. Men att kämpa mot fördomar och förutfattade meningar orkar man inte hur länge som helst. Framförallt inte när ens barn är den som får betala priset.

Jag är så jäkla arg på de s k vuxna som finns med i detta. Som inte törs ta ställning, inte törs öppna sin mun utan hela tiden skall säkra sin egen rygg. Läraren, som jag alltid gillat har haft två agendor - en mot oss och en mot övriga föräldrar. Förmodligen insåg hon tidigt att det skulle bli skitjobbigt att reda ut detta och allra enklast för henne vore om vi lämnade. Så hon har stött oss i vårt beslut, har inför oss berättat att det är en mobbingsituation samtidigt som hon inför övriga föräldrar har förnekat det. Och istället fokuserat på att vår dotter skall lära sig de "sociala koderna" så kommer det bli bra. Detta är alltså något som hon gått ut skriftligen till övriga föräldrar och sagt, men inte till oss!

Det sägs att det som inte dödar det härdar. Jag börjar känna mig jävligt härdad vid det här laget....

Idag har varit en omtumlande dag. Många känslor, beslut att fatta. Det har blivit väldigt tydligt att det finns en stark irritation mot mig och min man hos en del av föräldrarna. De anser att vi har förstört stämningen i klassen, att vi inte har fostrat vår dotter tillräckligt väl, att hon tar för stor plats.

Och det är så jävla kränkande. Snacka om landet lagom i 180, Du ska inte tro att Du är något utan rätta Dig i ledet. Ja, jag är egen företagare men det innebär INTE att vi tjänar en jäkla massa pengar. Jag är egenföretagare för jag fick inga andra jobb, punkt slut. Och istället för att stämpla startade jag eget!

Vi har barn som inte håller käften när de tycker att något är fel. Vi har barn som går sin egen väg, som är trygga i att inte vara main stream. Som törs hitta sin egen klädstil, som törs vara udda och vi låter dem vara de.

Så straffa oss för det! Eller, vad dum jag är - det har ni ju gjort! Tror ni, men vet ni vad? När detta blåst över, när vi sträckt upp det stora fingret och gått vidare - då är ni kvar i er lilla fiskdamm och måste hitta någon annan att hacka på. Undrar vem som är nästa man till rakning?

Gårdagens möte började så jävla fel det kunde. Kuratorn som hade fått i uppdrag att besvara våra frågor hade förberett sig noga, men hade totalt noll koll på vad vi egentligen efterlyste - empati, förståelse och handlingskraft.

Istället hade hon laddat upp med att besvara varenda fråga med en hänvisning till en paragraf i socialtjänstlagen! Och tagit kopia på hela lagen! Det var ett skämt rent ut sagt och vi sa tack, men nej tack. Vi efterlyser ERA åsikter och tankar kring vad som har hänt, inte en massa paragrafer. Vi får väl se om vi får några svar på våra frågor.

De hade i alla fall enligt egen utsago varit i kontakt med socialen och korrigerat sina tidigare mystiska uttalanden, helt plötsligt hänvisade de till allt som sagts och gjorts till att de hade minsann inte haft några värderingar själva utan enbart var citat till vad den anmälande föräldern sagt. Jo eller hur!

Vi får väl se vad det står i pappren nu, då vi får kopia på dem i slutet av veckan eller början av näst.

Mötet riskerade alltså att urarta innan det ens började, men då satte vi fokus på det som är det viktigaste - hur tänker skolan hantera problemet och hur ser det ut för lilltjejen?

Turligen nog var läraren med och sa en hel massa, i klartext. Däribland konstaterade hon att det var en fullt utvecklad och mycket förankrad mobbing som pågick mot vår dotter. Något vi skrikit oss hesa om i över 1 år! Men nu, när läraren sa det så gick det upp ett Liljeholmens för de övriga och helt plötsligt fanns alla resurser. Extra stöd till klassen, kuratorn samtal, information till övriga föräldrar osv.

Visst kändes det skönt, som en upprättelse. Att äntligen bli trodda, att de äntligen kunde sätta fokus på vad som är viktigt - att de här barnen mår inte bra! Och att de måste få stöd. Och för att få det, för att få det att fungera kan man inte stoppa huvudet i sanden eller lägga locket på.

Vi får se hur det fortlöper, jag är ytterst tveksam och vi funderar i seriösa banor på att skita i allt detta. Det viktiga för oss nu är lilltjejen och att få henne att må bra. Jag tror inte att det går i hennes nuvarande miljö, och vi offrar inte henne för att "make a statement" - hur rätt vi än har. Vill de övriga föräldrarna köra sitt race så gör så, men vi kommer inte leka den leken längre.

Vi kommer ta en del beslut här under veckan, och det känns bra i magen. Att få lämna den skiten bakom sig med ett stort, starkt finger rakt upp i luften!

I veckan var ett delmål avklarat, den formella bekräftelsen på att vi är oskyldiga. Och även om vi vet, även om vi hade polisens ord på det så kändes det pappret så otroligt viktigt. Att svart på vitt få se att det inte fanns någon som helst grund för brottslig misstanke som det stod.

Lite underligt dock att det skulle ta nästan 3 månader, men hur som så är den biten klar.

Och jag skriver vi därför att även om det var maken det riktade sig mot så var det även en misstanke mot mig, enligt mitt sätt att se på saken. För jag är övertygad om att i de fall sånt här pågår i ett gift/sammanboende förhållande så vet partnern om det. Iaf om man har någon som helst kontakt och känsla för sina barn. Men man har valt att inte se, och därigenom anser jag att misstanken även riktade sig mot mig.

Nästa mål är mötet med skolan på måndag morgon. Jag sökte dem i förra veckan och har inte hört ett pip. Men idag, strax före fem så ringer rektorn för lågstadiet och pratar i ett hysteriskt tempo. Svamlar om att hon i flera veckor sökt socialen, vilket jag definitivt inte tror på, och idag hade hon äntligen fått tag på dem. Och de skulle "ändra eller lägga till eller hur det nu var så att inte står som det står, men ni får väl be om papper och se vad det blir". Goddag yxskaft!

Sedan svamlade hon vidare om att frågorna hade de inte haft en chans att gå igenom (på 4 veckor!) men vi kunde väl "titta och se vad vi kan göra på måndag". Skojar Du? Oavsett vad de säger på måndag kommer jag inte ge mig förrän vi fått deras skriftliga svar på frågorna!

Utöver det har jag sökt chefen för grundskoleenheten i Stockholms kommun. Lämnat 2 meddelanden med information om vad det gäller. Han ringer inte tillbaka! Känns skönt att en sådan skall vara chef för bland det viktigaste vi har - våra barns utbildning.

Har även varit i kontakt med en ny skola och vi skall dit nästa vecka. Och så har vi beslutat att lilltjejen skall få gå och prata med någon, för hon döljer så mycket inom sig. Och hon behöver få var ledsen, arg och allt sånt utan att behöva tänka på hur mamma&pappa skall ta det.

Situationen i skolan är något bättre, men 2 av de tjejer som var inblandade har ett riktigt horn i sidan till lilltjejen. Var och varannan dag är det nya historier, om än av karaktären vanligt tjafs.. Men när bakgrunden är som den är så blir känslorna inte som inför vanligt tjafs.

Skillnaden mot förr är att nu är det oftast 2-4 st (och samma vanliga gäng) mot lilltjejen, som oftast för stöd av sina andra kamrater. Det känns positivt. Däremot har hon fastnat i att försvara sig, vilket gör att hon har otroligt svårt att ta på sig ansvaret för de saker hon de facto har gjort. Och självklart vållar det irritation vilket gör att cirklen blir sluten.

Om föräldrarna till dessa 2-4 barn gick att prata med kanske vi skulle hitta en lösning, men när vi försökt blir svaret "men så gör hon aldrig hemma, så det kan jag inte tänka mig att hon skulle göra" eller "min dotter säger inte sådana saker och jag känner mitt barn".

Eller hur? Jag känner också mitt barn och jag vet att hon ibland ljuger, ibland förtränger, ibland förvränger - för så gör barn. Men jag kan oftast också se på henne när det inte stämmer, om inte direkt så ganska snart för hon blir då ilsken och irriterad. Fast oftast kommer hon själv fram och bekänner innan det går så långt.

Det var tänkt som en kort up date men det blev ett långt inlägg. Vi närmar oss förhoppningsvis ett slut på den här historien och om jag läser min mage rätt så är planen följande:

1. Någon för lilltjejen att prata med
2. Skolbyte
3. Anmälan av kuratorn
4. Anmälan av skolan till skolverket

Och sedan bör vi kunna gå vidare, för nu borde väl inget mer dramatiskt hända... Lite vardag skulle inte sitta helt fel.

Nu är det natt efter en underbart vacker brittsommardag. Lunch ute i solen och jag märker att jag börjar landa igen. Jag vet att mitt stora problem här i livet är att jag vill fixa saker. Vill lösa, plåstra om och se till att det blir bra.

Men ibland går det inte att lösa. Ibland måste man acceptera, lägga det bakom sig och gå vidare. Inte fastna i upprättelse eller offer rollen, för den är inte produktiv. Att lära sig se möjligheter och inte hinder.

Jag är ganska bra på det, även om den här bloggen inte har visat det då det handlar om en sådan specifik situation som är traumatisk i sig. Men jag tror att utan det i ryggen skulle jag må sämre än vad jag gör, det skulle vara mycket mer tårar, ilska och hämndlystnad.

Jag tycker mig ändå kunna göra en klar distinktion mellan vad jag kan åtgärda rent faktamässigt och vad som är emotionellt. Jag kan INTE vara officiell med det som hänt, låta föräldrar i klassen ta del av det. För så ser inte verkligheten ut, människor har fördomar och det kommer de alltid ha.

Jag kan inte heller få de barn som startade allt detta att krypa till korset, stå för det de gjort. För jag tror ärligen inte att de förutsåg konsekvenserna av sitt agerande.

Det jag kan göra är att komma till ett beslut om skolan ska anmälas eller inte, och då kommer det bli en anmälan på allt det som skett där skolan lekt struts genom att blunda för problemen.

Jag kan också ta mig en rejäl funderare på om jag tror att barnen mår bäst av att gå kvar eller om ett skolbyte är aktuellt.

Och jag behöver inte ha bråttom i mitt beslut. Det får växa fram, med en noggrann koll och avläsning av hur lilltjejen mår. För det är det som får styra, hennes bästa.

Jag kan ta skiten, jag behöver inte vara populär vare sig hos andra föräldrar eller ledningen för skolan. Men de får inte ta ut det på mina barn, för de kan inte ta ansvar för mitt agerande.

Avslutningsvis kan sägas att idag är den ansvarige för handläggningen av den här idiothistorien tillbaka på arbetet. Och personen ifråga har inte besvarat mitt mail. Inte förvånansvärt men likt förbannat är jävla sätt!!

Och med de orden tror jag att jag drar mig tillbaka, inte för att fundera utan för att försöka hitta tillbaka till min magkänsla.

Det är konstigt hur människas psyke fungerar. Att det ibland kan stänga ute otrevliga tankar, förminska dem för att göra dem hanterbara och sedan PANG när man är intet ont anande så smäller de till.

Mitt syfte med den här bloggen var inte att skriva en snyfthistoria, jag vill inte ned i offerfällan utan jag vill gå rak i ryggen och vara stolt över mig själv, min familj. Jag vill inte att människor ska tycka synd om mig utan tycka om mig för den jag är. Respektera mig.

Men så ibland så är det som om det rinner över. Jag blir liten, vill vara liten. Bli omhändertagen, ha någon som klappar mig på huvudet och lovar att allt blir bra. Att allt fixar sig.

Jag har väntat länge på mina barn, när de väl kom. Och jag älskar dem bortom sans och vett, precis som alla normalt funtade föräldrar.

Samtidigt är jag just idag förbannad på livet, som konstant har utsatt oss för prövningar ända sedan vår äldsta föddes. Och det är inga små bagateller utan det ryms både sjukdom och död, olyckor och tragedier, svek och annat. Men vi håller ihop vår lilla kärnfamilj och vi har det bra tillsammans. Och med våra nära och kära.

Men jag undrar, varför blir det så här? Varför drabbas somliga människor mer än andra? Är det något hos oss som drar det till sig? Eller gör det n något fel? Är det någon läxa vi skall lära oss som jag inte greppat än?

Nej, det är inte mer synd om oss än många andra men vi har utsatts för många prövningar som sliter. Vi skulle behöva få ha ett andrum nu. Få läka och vila oss i vardagen.

Kanske det är så att den här staden är fel för oss? Kanske vi ska rycka upp våra bopålar och göra något helt annat? Jag vet bara att jag just för ögonblicket har tappat intuitionen, jag brukar det när jag kämpar för att få ihop det. Men den kommer tillbaka och då ska jag lita på den. Följa den väg som den visar mig.

Nu så är föräldramötet avklarat och det var en anspänning. Märkte efteråt att jag varit mer nervös än vad jag trodde, för jag höll fasiken på att svimma och/eller börja gråta direkt efter mötets slut.

Vad hände då? Absolut ingenting! Inga kommentarer, ingen som pratade direkt med oss och självklart inget medkännande. Vilka som vet och vilka som inte vet svävar vi fortfarande i okunnighet om.

Vad är min känsla då efter mötet? Direkt efteråt var jag arg och förbannad, kände att en stor del av mig ville ha upprättelse. Men i skrivande stund känner jag en lättnad.

Läraren uttalade tydligt att hon fokuserade framåt och med tyngdpunkt på det positiva. Hon var tydlig med att hon visste att det har varit problem i klassen, att det varit ett grovt språk och konflikter men att hon valt att inte lyssna alltför mycket på det utan hålla fast vid det positiva. Samtidigt som hon sa att vi måste gemensamt arbeta för att se till att barnen får ett bra språk, att hon kommer arbeta aktivt med att informera oss så fort det blir incidenter och att hon kommer inte lägga locket på.

Vad som kan göra mig lite långsint är när det sitter ett antal föräldrar och hummar instämmande i allt det som läraren säger, nickar igenkännande när hon berör de problem som varit. Och det är då exakt samma föräldrar som protesterat högt och ljudligt när vi & ett annat föräldrapar tagit upp just de problemen tidigare. Snacka om att vända kappan för vinden, mesproppar.

Det gör mig beklämd när vuxna människor inte har mer kurage än så, så varför blir jag förvånad? Det har i alla fall stärkt mig i min uppfattning att inte låta dessa människor bli viktiga för mig. De är de inte värda helt enkelt och jag vill inte sluta som en bitter, revanschlysten människa som söker upprättelse.

Nu har vi klarat av några delfaser i den här resan och för att kunna sätta punkt för den helt & hållet så återstår att få svar på de frågor vi ställt skolan samt att de korrigerar de uttalanden de gjort om våra barn. När det är gjort så ska vi lägga det här bakom oss och händer det inget mer så kommer den här bloggen möta sitt slut. För syftet med den är att hjälpa mig igenom det här, att få älta utan att belasta vänner och familj alltför mycket. Och den har hjälpt mig massor. Och ni har hjälpt mig massor. Även om ni inte skrivit något så är vetskapen om att ni läst en skön bekräftelse att jag har stöd.

Nästa anhalt är nu mötet med skolan om 2 veckor. Efter det kommer vi ta ställning till om vi gör en anmälan till Skolverket eller inte. Jag tycker det är synd att en skola som tidigare haft en rektor som var stark, handlingskraftig och empatisk nu har fått en rektor som är flat och ointresserad av människor. Tur att det finns enastående lärare som kompensation!

´"Hej,Det har nu gått några veckor sedan vårt möte och vi har inte hört någonting från er. Inga svar på våra frågor och ingen sammanfattning vad gäller vårt möte.Vi har haft en tät dialog med läraren där vi gemensamt kommit fram att avvakta med polisinformation i klassen, men det fanns andra mycket viktiga punkter att åtgärda.Det är möjligt att det för skolan är en "formsak" att göra en anmälan och sedan lägga det till handlingarna, men för de som drabbas är det oehört traumatiskt och kränkande. Framförallt när det sker på sådana grunder som den gjort.Har någon kontakt tagits med socialen och skolnämnden för att tillrättalägga de missvisande uttalanden som står där om våra barn? Att vi som utsatta är de som skall konsekvent behöva höra av oss för att få hjälp, svar etc känns inte speciellt bra.Vi har råkat ut för en hel del i skolans värld och vi har alltid försökt vara förstående, ta hänsyn till den verklighet skolan lever i men nu behöver vi i vår tur förståelse och hjälp.
Vänligen"

Svaret kom:
"Då det är X som hållit i mötena och kontakterna med er ber jag att få återkomma med ett svar från X. Hon är borta och återkommer på fredag. Hälsningar"

Idag vaknade jag och var urförbannad på skolan. Jag fattar inte hur fasiken de tänker. De har helt sonika lagt locket på, svarar inte på mail och hör inte av sig. Läraren i lilltjejens klass är kanon, med ledningen kör med storkprincipen.

Gräver ned huvudet i marken och låtsas som ingenting. Förmodligen kom min ilska upp till ytan efter det att vi var hos terapeuten igår, en terapeut vi själva fixat fram och som vi själva får betala. Som vi behöver för att bearbeta det här traumat som det faktiskt är.

Att anklaga en förälder för att begå det värsta brott man kan mot ett barn är ingen barnlek. Och att därigenom indirekt anklaga mig för att låtit detta ske är inte heller något att ta lättvändigt på. Vi hade som jag skrivit tidigare, tur att träffa på förstående, kloka och erfarna poliser men det hade kunnat se annorlunda ut.

Vi kommer inte att få den upprättelse som man skulle vilja, dvs att de som talar bakom ryggen skulle vara så rakryggade att de såg oss i ögonen och bekräftade att de nu vet att vi är oskyldiga. Det får vi leva med och det kan jag hantera. Men att skolan, som är satta att bilda våra barn, inte gör ett skit är för mig ett mysterium. Och tjänstefel så det skriker om det.

Så idag, med ilskan färsk i magen skrev jag ett kortfattat mail där jag ifrågasatte deras agerande. Vi får väl se om de gör som vanligt, agerar med tystnad, eller om de har så mycket kurage i sig att de tar tag i situationen.

Just i denna stund är jag så otroligt sugen på att göra en anmälan så det skriker om det, men jag ska inte agera emotionellt utan smart så jag låter den känslan ligga.

Jag har inte "marknadsfört" den här bloggen, eftersom det är mitt sätt att bearbeta traumat. En offentlig dagbok, kanske också i framtiden ett bevis för mina barn om hur mycket vi stred och kämpade för dem för det lär komma en dag när de ifrågasätter oss och vårt föräldraskap. Det är liksom tidens gång att barn gör så, och då kan det här finnas som ett tecken för dem på vår kärlek.

Jag är förvånad att såpass många hittat hit och jag är tacksam för ert stöd. Jag personligen skulle gärna kunna gå ut med namn, skola och hela konkarongen. För att få igång en debatt, för att få människor att försöka se bortom schablonerna. Att inse att fel faktiskt begås på både hög och låg nivå. Att det ibland är rök utan eld och att människor kan vara oskyldiga till de brott de anklagas för.

Så att ju fler som läser, ju fler som pratar om det så kanske det väcker upp några sinnen. Jag vet själv hur lätt jag kan döma andra, när jag bara hört den ena sidan och inte låtit den anklagade komma till tals. Jag har personligen inte "marknadsfört" bloggen, för syftet är inte att hamna på några topplistor - det kan jag göra med min officiella blogg. Men återigen, jag är glad ju fler som läser och jag tar tacksamt emot alla era kommentarer. De stärker mig och ger mig nya infallsvinklar.

Och imorgon är det dags. Föräldramöte. Vi får se vad det leder till.

Jag har haft en underbart skön helg tillsammans med några väninnor. Jag har ett bra nätverk med nära, kära vänner både via bloggen (jag har även en annan mer officiell) och i verkliga livet. Jag kan stöta och nöta mina tankar, jag skriver av mig här och tömmer mina frustrationer.

Dottern kan av förståeliga skäl inte göra på samma sätt, hon är ett barn och ibland lyckas hon helt glömma men vissa dagar är hon fylld av ilska. Mot dem som gjorde så här mot henne. Jag har försökt lägga fokus på att barnen som satte igång det hela inte förstod vad det hela skulle leda till. För jag tror verkligen inte att barn i så unga år kan vara kapabla till den förslagenhet och ondska det skulle innebära.

Med maken försöker jag samma sak, för jag vet att hur jävla ont det än gör. Hur gärna man än vill skrika ut sin ilska och kräva upprättelse så fungerar inte livet så. För de människor som inte förstår kommer inte förstå hur högt vi än skriker och de är inte värda att vi lägger vår kraft på dem.

Skolan däremot är en annan femma; jag tycker att de är skyldiga till en hel massa saker och inom mig växer en ilska över hur vårt skolväsende kan tillåta ett sådant ointresse för människor när man arbetar med just det - människor.

Kuratorn ska vi inte ens tala om. Jag menar, hur i helvete kan man låta någon som högt säger "barnen är inte mitt ansvar" få ha kvar sitt jobb när detta jobb innebär just det, att arbeta med barn?

Jag fick en förfrågan från en väninna, som tillika är journalist, om jag ville att hon skulle skriva om det här. Och en del av mig ville det verkligen, men samtidigt så inser jag att vi skulle figuera öppet och ryktena skulle blossa upp. För om hon skulle skriva skulle vi inte kunna vara anonyma. Jag skulle kunna ta det, maken skulle kunna ta det men vi kan inte låta våra barn hamna i den situationen. Även om det på ett sätt vore bra att göra ett statement, men inte på bekostnad av våra barn.

I veckan kommer föräldra mötet.... och känslorna jag har inför det är komplexa, en viss dos av nyfikenhet, oro, skräck och revanschsug. Förmodligen kommer det bli ett antiklimax, där ingen säger någonting alls om det inträffade. Vi får se, jag lär garanterat skriva om det här.

Det är som om vi lever i något slags vacum. Tjejerna kommer hem från skolan och vi undrar, men vill inte lägga vår oro på dem. För det är lugnt, det är inget som hänt de få veckor som gått. Men oron finns där ändå, är det lugnet före stormen eller har det värsta blåst över?

När något sånt här händer märker man hur liten man är, hur oskyddad man är mot människors ondska/okunskap/oförstånd - välj själva! Några ord, rykten startar och krasch så kan man förstöra många människors liv.

Vårt liv är inte förstört, men vi är inte hela än. Det är många frågetecken vi vill ha svar på först. Alla kan vi inte få, men viktigast är för oss just nu att få svar från skolan - varför agerade de så starkt och fort, för att sedan lägga locket på och inte bry sig när det visade sig att allt var helt ogrundat. Har inte skolan mer ansvar än så, för de barn som går där och i förlängningen då även ett visst moraliskt ansvar mot deras föräldrar?

En vecka kvar till föräldramöte... och det blir något av ett eldprov. Inte en förälder har nämnt något, de få föräldrar vi stött på har i vissa fall varit helt som vanligt men i några fall har de fått tunghäfta, fnittrat nervöst och uppfört sig allmänt fånigt.

Tänk om livet vore så enkelt att vi kunde TALA med varandra som medmänniskor. Berätta om sådana här saker och mötas öppet. Men människors räddsla, fördomar och intollerans lägger hinder i vägen för det. Livet ser inte ut så. En nära släkting till mig har alltid sagt att man inte ska underskatta människors bristande intelligens. Jag har alltid tyckt att han har varit lite väl hybrisaktig, men ibland håller jag med honom.

Livet är inte direkt lätt, men vi människor gör det inte precis enklare.

Har vi hört något från skolan nu då? Nej! Tre veckor sedan vårt möte, inga svar. Ingen ändring av papper hos socialkontoret. Inget svar på mail trots vi påmint. Inte förvånande, men inte desto mindre sorgligt.

Vi är en familj som stått ut med en hel del genom åren. Och tur är väl det på sätt och vis, för det har gjort oss härdade och kanske därför lättare att stå ut i en sån här situation. Men det är vidrigt när man hamnar i det läget att man inte vet vem man kan lita på. Och när man helt plötsligt inser att man är granskad. Konsekvent. När varje ord märks och kategoriseras för "framtida behov".

Vidrigt är förnamnet.

Ville även säga att jag har sett en del nya kommentarer här, och jag tackar för ert stöd. Samtidigt är det lite mysko att helt okända människor kan ta till sig mina ord, hitta sanningen i dem och stötta oss medan människor vi mött i verkliga livet i flera år, människor som borde känna oss något sånär - de människorna vet inte alls vilka vi är.