Vet inte om det är så många som hänger kvar här, men kanske en liten uppdatering är på sin plats. Även om saker och ting har lagt sig så kommer det små efterskalv lite då och då.

Vi lämnar ju fortfarande den stora tjejen i den skola där lilltjejen tidigare gick. Somliga föräldrar till hennes tidigare klasskamrater möter oss med öppen blick, hälsar och beklagar att det blev som det blev. Men somliga... vuxna människor med ansvarsfulla arbeten som har med människor att göra... de väjer undan, hälsar inte utan stirrar hellre ned i marken. De hälsar vare sig på mig, maken eller den stora tjejen. Moget!

Skolan har inte en endaste gång tagit kontakt med oss efter det vi slutade, för att höra hur vi har det, varför vi tog det beslut vi gjorde m.m. Om inte stora tjejen trivdes så bra i sin klass skulle jag garanterat plockat henne därifrån, för om skolan agerar på det är sättet genom att lägga locket på. Att inte ta ansvar för de fel som sker, inte följer upp m.m så tycker jag det är illavarslande. Jag vill att mina barn skall lära sig ansvar, att ta konsvekvenserna av sitt handlande. Det hade underlättat om skolan, dvs ledningen i skolan, haft samma tankesätt.

En annan "lustighet" är att jag var ansvarig för klasskassan. Jag har påminnt ett antal gånger om att jag vill överlämna den till någon. Men INGEN har hört av sig! Så jag sitter på ett antal tusenlappar som man verkar helt strunta i, eller så tycker de att det är ett billigt pris för att slippa pinsamheter.

Slutligen, anmälan då? Vi har funderat mycket, dels på anmälan till Skolverket pga skolans sätt att hantera mobbingen och polisanmälan. Jag har varit i kontakt med ansvariga på Skolverket och de förespråkar en anmälan, då skolan brustit rejält på ett antal punkter. Dels har vi fått rådet att göra en motanmälan, mot falsk angivelse. I det fallet skulle det bli förhör med föräldrar, barn i gamla klassen osv. Allt skulle upp till ytan, de barn som startade det hela och var involverade skulle få ta konsekvenserna av sitt agerande.

En del av mig, den hämndlystna biten, känner att ja, anmäl för fasiken. Låt dem få känna hur det är att bli utsatt, utlämnad och inte ha någon som öppet törs stötta en. En annan del av mig känner att ja, anmäl. För att ge de här barnen en chans att hamna rätt i livet, för deras föräldrar mäktar inte med det. De ser till sina barn som oskyldiga små varelser, och förstår inte hur de agerar i skolan. De manipulationer och spel de håller på med. Men å andra sidan, det är inte mitt ansvar eller mitt bekymmer. Jag vill bara hålla mina barn undan från dem, för att slippa ta risken att de smittas av deras beteende, och det kan jag göra en då.

Så hur slutar det då, blir det en anmälan? Nej, av den enkla anledningen att jag vill inte utsätta mina barn för det! De har börjat läka, lagt det bakom sig och det är inte värt det. Att riva upp alla sår igen. För vi vet vart vi står, vi vet vilka som gjort fel och det räcker för oss. De människor vars åsikter är viktiga för oss, de människor som vi delar värderingar med, de stöttar oss och det räcker med det. De andra, de får leva sitt liv och eventuellt får de en dag ta konsekvenserna av sin flathet. Eller så får deras barn göra det, men det är inte mitt bekymmer. Det är deras och det får de leva med.

Idag var lilltjejen med och hämtade stortjejen på hennes skola, tillika lilltjejens gamla klass.

Hon stötte på några av sina forna klasskamrater, som hälsade glatt. Några av föräldrar var med och de hälsade INTE på vår dotter!

Snacka om moget! Att straffa en nioåring för att de inte gillar hennes föräldrar..... Inte undra på att folk krigar i världen när s k mogna, välutbildade människor tar till sådana låga fega metoder att möta svårigheter. Att ta ut det på barn?!?!? Hur lågt är inte det?

Förmodligen är det ett mått på deras IQ och EQ, vilket inte kan vara speciellt hög.....

Lilltjejen är det dock inte synd om, hon har bra & välmående föräldrar. Däremot är det mer synd om dessa barn med deras omogna, mesiga föräldrar!

Nu börjar vi komma in i vanliga banor. Lilltjejen har kommit bra in i den nya skolan och det är en tjej som helt plötsligt sover på nätterna utan mardrömmar. Hon sover länge på morgonen och har ett lugn i sig som är skönt att se. Och självklart påverkar det oss alla, i den positiv mening.

Visst är det fortfarande lite sviter, tankar som kommer och känslor som far över en. Men jag känner att vi har gjort rätt, vi har agerat rätt och det är till det bättre. Visst, jag hade kunnat låta bli att skicka brevet för det förändrade ingenting. Men för mig var det viktigt, att få säga vad jag tyckte även om det inte innebar någon förändring.

Som den sista "punkten" i den här historien kom pappren från socialen, där utredaren själv kompletterat med egna kommentarer efter att ha träffat och pratat med oss. Skolans skulle ju justera och tillrättalägga sina egna uttalanden, men de gjorde de inte utan feglirade som vanligt. Men vi hade turen att träffa en tänkande människa, som bildade sin egen uppfattning. Och att läsa hans rader var en lisa för själen.

Där står bl a " den vinklade och bristfälliga informationen som nu lämnats från skolan", "grunden för anmälan har varit skvaller bland flickorna i klassen", "något skäl att känna oro utifrån den inkomna anmälan kan utredaren inte se" och slutligen har de tillstyrkt att vi har rätt till socialt stöd i form av Preventionsenheten, utan vidare biståndsbeslut, då vi har blivit oförskyllt anklagade!

Vi vet att vi inte har gjort något fel. Ni som läser här vet att vi inte har gjort det. Och ja, visst borde det räcka med vår egen vetskap men det är ändå skönt att få det svart på vitt från en "proffsinstans".

Många har frågat IRL och mailledes om vi skall anmäla skolan eller inte. Det är så mycket som har hänt och jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på deras agerande. Men samtidigt, orkar vi det? Vill vi inte lämna det bakom oss och vara glada? Å andra sidan kan det också göra mig förbannad, att det skall vara så svårt och jobbigt med en anmälan att man drar sig bara därför. Och så klarar sig skolan undan ansvar gång efter annan. Bara för att människor inte orkar strida.

Å andra sidan, striden kan riskera min familj och det är något jag inte vill. Det är det inte värd och min fatalistisk suda resonerar som så att "what goes around comes around. Om än inte från oss så från någon annan, eller något annat. I något annat sammanhang.

Jag är inte religiös, men jag har en ödestro såtillvida att den dagen man ligger där med näsan i vädret så kommer ens livssaldo utvisa röda eller blå siffror. Allt beroende på hur man har hushållat med sina gåvor här på jorden.

Kanske bloggen tar slut här och nu, kanske den fortsätter. Jag vet inte. Jag kommer framförallt återgå till min "vanliga" blogg som har hängt med i några år. Den här bloggen hade ett syfte, och det var att ta oss igenom den här situationen. Nu är vi förhoppningsvis igenom det och då finns det inte så mycket mer att tillägga.

Familjens vidare öden och äventyr finns kommer fortsätta, men då i den andra bloggen. Är Du nyfiken och vill hänga med dit, maila mig på oskyldigtanklagad@hotmail.com så får Du länken, dock inte om Du är anonym.

Skönt av skriva av sig lite av skiten igår, det lättade! Och gårdagen var en bra dag för lilltjejen, inte ett ord om de tidigare kompisarna utan tvärs om ett vilt bubblande om de nya. Det var skuttande steg från skolgården, kaxigheten rann av och fram kom ett barn till skillnad från den lilla stöddiga tjejen som funnits där.

Snacka om skillnad, vilken otrolig påverkan trygghet och tillit gör. Och vilken skada det gör när den inte finns där. Kan inte låta bli att gnälla lite till men jag blir fan i mig mörkrädd när jag hör hur de vuxna kring lilltjejen tidigare resonerade. Och det gäller både skolledning, lärare och övriga föräldrar.

Deras resonemang var i princip;
Synd att Lilltjejen blivit utsatt, och skaffat sig det hårda skalet som attityd. Men om hon slutar med det så ska vi se till att barnen slutar att utsätta henne.

Verkar otroligt logiskt! Vilken vuxen skulle acceptera att en arbetskamrat säger "jag har förstått att jag har uppfört mig dumt mot Dig och att det är därför Du lagt på Ditt hårda skal. Men om Du börjar säga förlåt och slutar med Ditt hårda skal så ska jag bli snäll".

Visst verkar det smart? IQ fiskmås!

Förmodligen borde jag inte skriva idag, för det har varit sjunk hela dagen. Men å andra sidan, det här är mitt privata forum. Mitt andningshål, där jag kan säga och skriva det som tynger mig. Det är ocensurerat, och jag inser att det jag skrev i tidigare inlägg verkar hårt och hämndlystet. Och då får det vara så, för det är den känsla jag har. Har jag fel så blir jag glad, för jag gillar de personer jag skrev om. Möjligen tillskrev jag dem egenskaper och förhoppningar de inte kan leva upp till, vad vet jag. Men jag tycker fortfarande att civilkurage saknades.

Fick idag samtal från den tidigare läraren. Ett långt och smärtsamt samtal, där fokus var på hur de barn som var kvar i klassen mådde! Och hur illa föräldrarna tagit vid sig. Ursäkta, men hur tror ni att min dotter mår? Hur tror ni att vi mår? Är det de som drabbats som skall anklagas återigen? Räcker det inte med det som redan har hänt, utan skall vi sedan kräla i leran också, be om ursäkt för att vårt agerande ger dem dåligt samvete?

Just nu är jag ledsen, och jag gråter som fan. Men jag vet att när jag tömt det så kommer ilskan, och den ger faktiskt kraft. Det gäller bara att ha tålamod.

Det brev jag skickade skall tydligen ha rört upp en hel del känslor, trots att brevet inte innehåller en endaste anklagelse mot någon. Men som läraren säger, människor läser mellan raderna. Ja, och då är det deras undermedvetna som lägger in de raderna och kanske det dåliga samvetet spelar in. Vidare berättar hon att barnen gråter och saknar vår dotter, de förstår inte varför hon skulle sluta. Och vissa föräldrar skall ha varit chockade och sorgsna över utvecklingen, för de hade ingen aning. Nej, eftersom man kört med principen "lägga locket på" hela tiden. Samtidigt så var somliga föräldrar mycket irriterade och förbannade på mig och maken, men det är något som ingen haft kurage nog att ta med oss. Ingen överhuvudtaget! Däremot bekräftade läraren att dessa föräldrar har tagit ut det på vår dotter, bl a genom att inte bjuda på kalas. En förälder hade uttryckt sig som så "att vi som gjort så mkt för henne, tagit med henne ut på vårt land och allt". Ja, eller hur. En gång var hon med en natt. Deras dotter har varit ute på vårt land vid 3-4 tillfällen. Och den gången de tog med vår dotter tog de även med en tjej till. Vad slutar det med när 3 små tjejer är tillsammans utan övervakning? Jo, att en hamnar utanför. Gissa vem? Den kvällen ringde hon hem och grät, när hon skulle lägga sig på kvällen låg tjejerna och pratade om henne när hon låg i sängen ovanför. Visst var det snällt att de tog med henne ut på landet?

Sedan säger läraren också att hon aldrig har sagt att det förekommit mobbing - vilket hon har, inför mig och maken samt även inför min syster. Däremot har det varit mobbingtendenser och utfrysning. Please förklara skillnaden för mig. Eller ännu hellre, förklara det för min 8 åriga dotter!

Inte en förälder har hört av sig till oss, inte en fråga har ställts till oss. Inte förvånande, men icke desto mindre sorgligt.

Har vi gjort rätt? Jo, jag tror det. Även om den nya skolan är tråkigare och striktare, mindre roliga aktiviteter och mer skola. Men å andra sidan, varför går våra barn i skolan? I den nya skolan är det t ex mobiltelefonförbud, barnen har inte iphones eller game boys i skolan vilket är otroligt befriande då det faktiskt handlar om barn på 8-9 år! Men visst är det tråkigare än det hon är van vid. Men jag hoppas det blir bra, vi måste bara ge det tid.

Är det något jag önskar jag gjort annorlunda? Ja, att jag valde att engagera mig i vissa saker och konflikter. Att jag trodde att det fanns en intention att agera osjälviskt för barnen som grupp och inte för det egna barnet. Med facit i hand skulle vi inte litat på skolans bedyrande om att de hade situationen under kontroll.

Avslutningsvis säger läraren att nu är det lugn i klassen, nu när vår dotter inte är där. Nu är konflikterna över. Och det är väl skönt, vi får hoppas att det förblir så. Då får de rätt, vår dotter var problemet och inte gruppen. Men jag tvivlar!

Det har slutat 4 barn i en klass på 24 st, fler är på väg. Hur länge skall man lägga skulden på barnen?

Igår vaknade en ilska i mig och det var ganska skönt, för det var en ren & skär ilska, utan någon som helst offerkänsla i. Jag insåg att vi blivit rejält svikna av några människor vars åsikt vi tidigare värderat högt, men så här med facit i hand inser jag att de handlat av egenintresse helt och hållet. Visst, de har säkert haft medkänsla för oss men de de sagt och gjort har skett i det fördolda, inget de tordats stå upp för. Och när de insåg att de var tvungna att välja så valde de bort oss. Det kan jag köpa om de gjort det för att de inte trodde på oss, inte orkade. Men det tror jag inte var skälet, de gjorde det för att de inte tordes. De bangade ur helt enkelt och därigenom svek de framförallt sig själva men även min dotter.

Det enda jag riktigt ångrar är att jag lät dessa människor påverka vårt beslut om polisen skulle ut och föreläsa i klassen eller inte. För vi hade bestämt oss, och enligt inrådan av expertis såsom socialen, Bup och polisen så var det ett bra sätt att hantera detta. Tyvärr gjorde jag dumheten att inte lita på min magkänsla utan höra deras åsikt för jag trodde att den skulle vara objektiv. Shit vad jag bedrog mig.

Läraren har kört med dubbla budskap, sagt en sak till oss öppet och en annan sak till övriga inblandade. Mail som skickats till övriga föräldrar rörande vår dotter har inte framtställts på samma sätt som när hon pratat med oss om det. Och inför de andra föräldrarna har hon förnekat att det är en mobbingsituation, vilket hon sagt till oss inför rektor och kurator. Och hon var den som först nämnde kommentaren att det för vår dotters skull kanske skulle fundera på ett skolbyte. Så här med facit i hand förstår jag varför.

Jag är övertygad om att hon genuint gillar vår dotter, men jag inser också att hon fegade ur. Hon tordes inte stå upp för det, tordes inte sticka ut hakan utan offrade hellre vår dotter än ta konflikt med övriga föräldrar. Mänskligt, javisst men icke desto mindre helt utan civilkurage.

Så har vi den förälder som vi bad vara med på första mötet med skolan. En förälder som tagit på sig en roll av att vara talesman för klassen i tidigare oroliga situationer. En människa som har kompetens att hantera sådana här situationer och som vi alltid tyckt varit en människa med pondus. Personen ifråga skulle absolut ställa upp, men sent på kvällen dagen före mötet kommer att sms om att det inte gick. Och därefter inte en fråga om detta, inte ett ord. Och detta var även en av de föräldrar som ordnade det kalas där vår dotter som en av få inte var välkomna till.

Och så har vi ännu en, som vi ställt upp på. Vars strider vi har stöttat och även tagit ställning för. Och som stöttat oss, men i det tysta. Men när jag lägger ihop pusselbitarna så blir bilden helt fel. När det var en konfliktsituation i skolan som drabbade våra barn gemensamt så tog vi striden ihop, vår dotter gick till skolan och stod för det. Det andra barnet gjorde det inte, utan vände vår dotter ryggen och lät henne stå ensam för det.

Å andra sidan, varför skulle jag egentligen bli förvånad? När det här barnet skulle ha kalas med några andra barn så ville även ett 4:e barn vara med, tillika det här barnets närmsta kompis. Men när de andra föräldrarna inte ville ställa upp på det så blev det inget av med det utan det 4:e barnet lämnades utanför. Hade det varit jag hade jag defintivt inte agerat på det sättet, men det är jag å andra sidan.

Samma människa konstaterar även att det här ryktet "startades ju av Din äldsta dotter på skolgården". Says who? Jo, samma barn som sprider det vidare inne på toaletten. Och hur kommer det sig att det här barnet är trovärdig i den här situationen och inte vår äldsta dotter? Jo, för det är lättare att skylla på det för då är vi ju delvis själva skyldiga till det som drabbat oss. Att det faller på sin egen orimlighet har inte gått in, för OM vår dotter skulle säga något illa om sin syster så skulle hon aldrig dra in sin far i det. Och varför har isf inte den klasskamrat som vår dotter påstås ha sagt det till reagerat? Och hur kommer det sig att tjejen i lilltjejens klass inte kan känna igen vem som vår dotter skall ha påstås ha sagt det till?

Det är fakta som väljs att ignoreras nu, för tidigare i somras var åsikten en annan. Men när det kommer till kriten så är det lättare att vika ned sig än att ha civilkurage! Jag är ledsen för jag vet att det innerst inne är en människa som menar väl, men modet att ta ställnings inte. Jag tror inte att det finns något medvetet i detta, men att försöka sitta på två stolar blir ohållbart i längden.

Hur som, det är nu ett kapitel jag skall försöka lägga bakom mig. Läxan jag tar med mig är att människor sällan handlar av omtanke, i alla fall inte om man behöver lägga sina egna intressen åt sidan.

Ny dag, nya tag. Fy fan vad jag känner mig sliten. Nu har lilltjejen lämnat sin gamla skola och var på besök i den nya idag. Och hela jag är ett kaos av olika känslor. Ledsen, kränkt, besviken, arg, frustrerad är väl några av dem.

Det har varit jobbigt för lilltjejen att säga adjö till den underbara personalen på fritids, själv har jag känt sorg över så totalt ovidkommande saker som materiella ting - bättre mat i matsalen, snyggare lokaler i skolan, roligare fritids m.m. Men den sociala miljön som mötte oss i den nya skolan övervägde allt detta, även om jag själv måste nöta in det en del.

Lilltjejen var jätteglad, blev varmt välkomnad av sina nya kamrater och läraren. Och hon verkar inte ångra sig en sekund. Men självklart finns där tårar ändå. För det borde inte ha behövt bli så här. Men att kämpa mot fördomar och förutfattade meningar orkar man inte hur länge som helst. Framförallt inte när ens barn är den som får betala priset.

Jag är så jäkla arg på de s k vuxna som finns med i detta. Som inte törs ta ställning, inte törs öppna sin mun utan hela tiden skall säkra sin egen rygg. Läraren, som jag alltid gillat har haft två agendor - en mot oss och en mot övriga föräldrar. Förmodligen insåg hon tidigt att det skulle bli skitjobbigt att reda ut detta och allra enklast för henne vore om vi lämnade. Så hon har stött oss i vårt beslut, har inför oss berättat att det är en mobbingsituation samtidigt som hon inför övriga föräldrar har förnekat det. Och istället fokuserat på att vår dotter skall lära sig de "sociala koderna" så kommer det bli bra. Detta är alltså något som hon gått ut skriftligen till övriga föräldrar och sagt, men inte till oss!

Det sägs att det som inte dödar det härdar. Jag börjar känna mig jävligt härdad vid det här laget....

Idag har varit en omtumlande dag. Många känslor, beslut att fatta. Det har blivit väldigt tydligt att det finns en stark irritation mot mig och min man hos en del av föräldrarna. De anser att vi har förstört stämningen i klassen, att vi inte har fostrat vår dotter tillräckligt väl, att hon tar för stor plats.

Och det är så jävla kränkande. Snacka om landet lagom i 180, Du ska inte tro att Du är något utan rätta Dig i ledet. Ja, jag är egen företagare men det innebär INTE att vi tjänar en jäkla massa pengar. Jag är egenföretagare för jag fick inga andra jobb, punkt slut. Och istället för att stämpla startade jag eget!

Vi har barn som inte håller käften när de tycker att något är fel. Vi har barn som går sin egen väg, som är trygga i att inte vara main stream. Som törs hitta sin egen klädstil, som törs vara udda och vi låter dem vara de.

Så straffa oss för det! Eller, vad dum jag är - det har ni ju gjort! Tror ni, men vet ni vad? När detta blåst över, när vi sträckt upp det stora fingret och gått vidare - då är ni kvar i er lilla fiskdamm och måste hitta någon annan att hacka på. Undrar vem som är nästa man till rakning?

Gårdagens möte började så jävla fel det kunde. Kuratorn som hade fått i uppdrag att besvara våra frågor hade förberett sig noga, men hade totalt noll koll på vad vi egentligen efterlyste - empati, förståelse och handlingskraft.

Istället hade hon laddat upp med att besvara varenda fråga med en hänvisning till en paragraf i socialtjänstlagen! Och tagit kopia på hela lagen! Det var ett skämt rent ut sagt och vi sa tack, men nej tack. Vi efterlyser ERA åsikter och tankar kring vad som har hänt, inte en massa paragrafer. Vi får väl se om vi får några svar på våra frågor.

De hade i alla fall enligt egen utsago varit i kontakt med socialen och korrigerat sina tidigare mystiska uttalanden, helt plötsligt hänvisade de till allt som sagts och gjorts till att de hade minsann inte haft några värderingar själva utan enbart var citat till vad den anmälande föräldern sagt. Jo eller hur!

Vi får väl se vad det står i pappren nu, då vi får kopia på dem i slutet av veckan eller början av näst.

Mötet riskerade alltså att urarta innan det ens började, men då satte vi fokus på det som är det viktigaste - hur tänker skolan hantera problemet och hur ser det ut för lilltjejen?

Turligen nog var läraren med och sa en hel massa, i klartext. Däribland konstaterade hon att det var en fullt utvecklad och mycket förankrad mobbing som pågick mot vår dotter. Något vi skrikit oss hesa om i över 1 år! Men nu, när läraren sa det så gick det upp ett Liljeholmens för de övriga och helt plötsligt fanns alla resurser. Extra stöd till klassen, kuratorn samtal, information till övriga föräldrar osv.

Visst kändes det skönt, som en upprättelse. Att äntligen bli trodda, att de äntligen kunde sätta fokus på vad som är viktigt - att de här barnen mår inte bra! Och att de måste få stöd. Och för att få det, för att få det att fungera kan man inte stoppa huvudet i sanden eller lägga locket på.

Vi får se hur det fortlöper, jag är ytterst tveksam och vi funderar i seriösa banor på att skita i allt detta. Det viktiga för oss nu är lilltjejen och att få henne att må bra. Jag tror inte att det går i hennes nuvarande miljö, och vi offrar inte henne för att "make a statement" - hur rätt vi än har. Vill de övriga föräldrarna köra sitt race så gör så, men vi kommer inte leka den leken längre.

Vi kommer ta en del beslut här under veckan, och det känns bra i magen. Att få lämna den skiten bakom sig med ett stort, starkt finger rakt upp i luften!

I veckan var ett delmål avklarat, den formella bekräftelsen på att vi är oskyldiga. Och även om vi vet, även om vi hade polisens ord på det så kändes det pappret så otroligt viktigt. Att svart på vitt få se att det inte fanns någon som helst grund för brottslig misstanke som det stod.

Lite underligt dock att det skulle ta nästan 3 månader, men hur som så är den biten klar.

Och jag skriver vi därför att även om det var maken det riktade sig mot så var det även en misstanke mot mig, enligt mitt sätt att se på saken. För jag är övertygad om att i de fall sånt här pågår i ett gift/sammanboende förhållande så vet partnern om det. Iaf om man har någon som helst kontakt och känsla för sina barn. Men man har valt att inte se, och därigenom anser jag att misstanken även riktade sig mot mig.

Nästa mål är mötet med skolan på måndag morgon. Jag sökte dem i förra veckan och har inte hört ett pip. Men idag, strax före fem så ringer rektorn för lågstadiet och pratar i ett hysteriskt tempo. Svamlar om att hon i flera veckor sökt socialen, vilket jag definitivt inte tror på, och idag hade hon äntligen fått tag på dem. Och de skulle "ändra eller lägga till eller hur det nu var så att inte står som det står, men ni får väl be om papper och se vad det blir". Goddag yxskaft!

Sedan svamlade hon vidare om att frågorna hade de inte haft en chans att gå igenom (på 4 veckor!) men vi kunde väl "titta och se vad vi kan göra på måndag". Skojar Du? Oavsett vad de säger på måndag kommer jag inte ge mig förrän vi fått deras skriftliga svar på frågorna!

Utöver det har jag sökt chefen för grundskoleenheten i Stockholms kommun. Lämnat 2 meddelanden med information om vad det gäller. Han ringer inte tillbaka! Känns skönt att en sådan skall vara chef för bland det viktigaste vi har - våra barns utbildning.

Har även varit i kontakt med en ny skola och vi skall dit nästa vecka. Och så har vi beslutat att lilltjejen skall få gå och prata med någon, för hon döljer så mycket inom sig. Och hon behöver få var ledsen, arg och allt sånt utan att behöva tänka på hur mamma&pappa skall ta det.

Situationen i skolan är något bättre, men 2 av de tjejer som var inblandade har ett riktigt horn i sidan till lilltjejen. Var och varannan dag är det nya historier, om än av karaktären vanligt tjafs.. Men när bakgrunden är som den är så blir känslorna inte som inför vanligt tjafs.

Skillnaden mot förr är att nu är det oftast 2-4 st (och samma vanliga gäng) mot lilltjejen, som oftast för stöd av sina andra kamrater. Det känns positivt. Däremot har hon fastnat i att försvara sig, vilket gör att hon har otroligt svårt att ta på sig ansvaret för de saker hon de facto har gjort. Och självklart vållar det irritation vilket gör att cirklen blir sluten.

Om föräldrarna till dessa 2-4 barn gick att prata med kanske vi skulle hitta en lösning, men när vi försökt blir svaret "men så gör hon aldrig hemma, så det kan jag inte tänka mig att hon skulle göra" eller "min dotter säger inte sådana saker och jag känner mitt barn".

Eller hur? Jag känner också mitt barn och jag vet att hon ibland ljuger, ibland förtränger, ibland förvränger - för så gör barn. Men jag kan oftast också se på henne när det inte stämmer, om inte direkt så ganska snart för hon blir då ilsken och irriterad. Fast oftast kommer hon själv fram och bekänner innan det går så långt.

Det var tänkt som en kort up date men det blev ett långt inlägg. Vi närmar oss förhoppningsvis ett slut på den här historien och om jag läser min mage rätt så är planen följande:

1. Någon för lilltjejen att prata med
2. Skolbyte
3. Anmälan av kuratorn
4. Anmälan av skolan till skolverket

Och sedan bör vi kunna gå vidare, för nu borde väl inget mer dramatiskt hända... Lite vardag skulle inte sitta helt fel.

Nu är det natt efter en underbart vacker brittsommardag. Lunch ute i solen och jag märker att jag börjar landa igen. Jag vet att mitt stora problem här i livet är att jag vill fixa saker. Vill lösa, plåstra om och se till att det blir bra.

Men ibland går det inte att lösa. Ibland måste man acceptera, lägga det bakom sig och gå vidare. Inte fastna i upprättelse eller offer rollen, för den är inte produktiv. Att lära sig se möjligheter och inte hinder.

Jag är ganska bra på det, även om den här bloggen inte har visat det då det handlar om en sådan specifik situation som är traumatisk i sig. Men jag tror att utan det i ryggen skulle jag må sämre än vad jag gör, det skulle vara mycket mer tårar, ilska och hämndlystnad.

Jag tycker mig ändå kunna göra en klar distinktion mellan vad jag kan åtgärda rent faktamässigt och vad som är emotionellt. Jag kan INTE vara officiell med det som hänt, låta föräldrar i klassen ta del av det. För så ser inte verkligheten ut, människor har fördomar och det kommer de alltid ha.

Jag kan inte heller få de barn som startade allt detta att krypa till korset, stå för det de gjort. För jag tror ärligen inte att de förutsåg konsekvenserna av sitt agerande.

Det jag kan göra är att komma till ett beslut om skolan ska anmälas eller inte, och då kommer det bli en anmälan på allt det som skett där skolan lekt struts genom att blunda för problemen.

Jag kan också ta mig en rejäl funderare på om jag tror att barnen mår bäst av att gå kvar eller om ett skolbyte är aktuellt.

Och jag behöver inte ha bråttom i mitt beslut. Det får växa fram, med en noggrann koll och avläsning av hur lilltjejen mår. För det är det som får styra, hennes bästa.

Jag kan ta skiten, jag behöver inte vara populär vare sig hos andra föräldrar eller ledningen för skolan. Men de får inte ta ut det på mina barn, för de kan inte ta ansvar för mitt agerande.

Avslutningsvis kan sägas att idag är den ansvarige för handläggningen av den här idiothistorien tillbaka på arbetet. Och personen ifråga har inte besvarat mitt mail. Inte förvånansvärt men likt förbannat är jävla sätt!!

Och med de orden tror jag att jag drar mig tillbaka, inte för att fundera utan för att försöka hitta tillbaka till min magkänsla.

Det är konstigt hur människas psyke fungerar. Att det ibland kan stänga ute otrevliga tankar, förminska dem för att göra dem hanterbara och sedan PANG när man är intet ont anande så smäller de till.

Mitt syfte med den här bloggen var inte att skriva en snyfthistoria, jag vill inte ned i offerfällan utan jag vill gå rak i ryggen och vara stolt över mig själv, min familj. Jag vill inte att människor ska tycka synd om mig utan tycka om mig för den jag är. Respektera mig.

Men så ibland så är det som om det rinner över. Jag blir liten, vill vara liten. Bli omhändertagen, ha någon som klappar mig på huvudet och lovar att allt blir bra. Att allt fixar sig.

Jag har väntat länge på mina barn, när de väl kom. Och jag älskar dem bortom sans och vett, precis som alla normalt funtade föräldrar.

Samtidigt är jag just idag förbannad på livet, som konstant har utsatt oss för prövningar ända sedan vår äldsta föddes. Och det är inga små bagateller utan det ryms både sjukdom och död, olyckor och tragedier, svek och annat. Men vi håller ihop vår lilla kärnfamilj och vi har det bra tillsammans. Och med våra nära och kära.

Men jag undrar, varför blir det så här? Varför drabbas somliga människor mer än andra? Är det något hos oss som drar det till sig? Eller gör det n något fel? Är det någon läxa vi skall lära oss som jag inte greppat än?

Nej, det är inte mer synd om oss än många andra men vi har utsatts för många prövningar som sliter. Vi skulle behöva få ha ett andrum nu. Få läka och vila oss i vardagen.

Kanske det är så att den här staden är fel för oss? Kanske vi ska rycka upp våra bopålar och göra något helt annat? Jag vet bara att jag just för ögonblicket har tappat intuitionen, jag brukar det när jag kämpar för att få ihop det. Men den kommer tillbaka och då ska jag lita på den. Följa den väg som den visar mig.

Nu så är föräldramötet avklarat och det var en anspänning. Märkte efteråt att jag varit mer nervös än vad jag trodde, för jag höll fasiken på att svimma och/eller börja gråta direkt efter mötets slut.

Vad hände då? Absolut ingenting! Inga kommentarer, ingen som pratade direkt med oss och självklart inget medkännande. Vilka som vet och vilka som inte vet svävar vi fortfarande i okunnighet om.

Vad är min känsla då efter mötet? Direkt efteråt var jag arg och förbannad, kände att en stor del av mig ville ha upprättelse. Men i skrivande stund känner jag en lättnad.

Läraren uttalade tydligt att hon fokuserade framåt och med tyngdpunkt på det positiva. Hon var tydlig med att hon visste att det har varit problem i klassen, att det varit ett grovt språk och konflikter men att hon valt att inte lyssna alltför mycket på det utan hålla fast vid det positiva. Samtidigt som hon sa att vi måste gemensamt arbeta för att se till att barnen får ett bra språk, att hon kommer arbeta aktivt med att informera oss så fort det blir incidenter och att hon kommer inte lägga locket på.

Vad som kan göra mig lite långsint är när det sitter ett antal föräldrar och hummar instämmande i allt det som läraren säger, nickar igenkännande när hon berör de problem som varit. Och det är då exakt samma föräldrar som protesterat högt och ljudligt när vi & ett annat föräldrapar tagit upp just de problemen tidigare. Snacka om att vända kappan för vinden, mesproppar.

Det gör mig beklämd när vuxna människor inte har mer kurage än så, så varför blir jag förvånad? Det har i alla fall stärkt mig i min uppfattning att inte låta dessa människor bli viktiga för mig. De är de inte värda helt enkelt och jag vill inte sluta som en bitter, revanschlysten människa som söker upprättelse.

Nu har vi klarat av några delfaser i den här resan och för att kunna sätta punkt för den helt & hållet så återstår att få svar på de frågor vi ställt skolan samt att de korrigerar de uttalanden de gjort om våra barn. När det är gjort så ska vi lägga det här bakom oss och händer det inget mer så kommer den här bloggen möta sitt slut. För syftet med den är att hjälpa mig igenom det här, att få älta utan att belasta vänner och familj alltför mycket. Och den har hjälpt mig massor. Och ni har hjälpt mig massor. Även om ni inte skrivit något så är vetskapen om att ni läst en skön bekräftelse att jag har stöd.

Nästa anhalt är nu mötet med skolan om 2 veckor. Efter det kommer vi ta ställning till om vi gör en anmälan till Skolverket eller inte. Jag tycker det är synd att en skola som tidigare haft en rektor som var stark, handlingskraftig och empatisk nu har fått en rektor som är flat och ointresserad av människor. Tur att det finns enastående lärare som kompensation!

´"Hej,Det har nu gått några veckor sedan vårt möte och vi har inte hört någonting från er. Inga svar på våra frågor och ingen sammanfattning vad gäller vårt möte.Vi har haft en tät dialog med läraren där vi gemensamt kommit fram att avvakta med polisinformation i klassen, men det fanns andra mycket viktiga punkter att åtgärda.Det är möjligt att det för skolan är en "formsak" att göra en anmälan och sedan lägga det till handlingarna, men för de som drabbas är det oehört traumatiskt och kränkande. Framförallt när det sker på sådana grunder som den gjort.Har någon kontakt tagits med socialen och skolnämnden för att tillrättalägga de missvisande uttalanden som står där om våra barn? Att vi som utsatta är de som skall konsekvent behöva höra av oss för att få hjälp, svar etc känns inte speciellt bra.Vi har råkat ut för en hel del i skolans värld och vi har alltid försökt vara förstående, ta hänsyn till den verklighet skolan lever i men nu behöver vi i vår tur förståelse och hjälp.
Vänligen"

Svaret kom:
"Då det är X som hållit i mötena och kontakterna med er ber jag att få återkomma med ett svar från X. Hon är borta och återkommer på fredag. Hälsningar"

Idag vaknade jag och var urförbannad på skolan. Jag fattar inte hur fasiken de tänker. De har helt sonika lagt locket på, svarar inte på mail och hör inte av sig. Läraren i lilltjejens klass är kanon, med ledningen kör med storkprincipen.

Gräver ned huvudet i marken och låtsas som ingenting. Förmodligen kom min ilska upp till ytan efter det att vi var hos terapeuten igår, en terapeut vi själva fixat fram och som vi själva får betala. Som vi behöver för att bearbeta det här traumat som det faktiskt är.

Att anklaga en förälder för att begå det värsta brott man kan mot ett barn är ingen barnlek. Och att därigenom indirekt anklaga mig för att låtit detta ske är inte heller något att ta lättvändigt på. Vi hade som jag skrivit tidigare, tur att träffa på förstående, kloka och erfarna poliser men det hade kunnat se annorlunda ut.

Vi kommer inte att få den upprättelse som man skulle vilja, dvs att de som talar bakom ryggen skulle vara så rakryggade att de såg oss i ögonen och bekräftade att de nu vet att vi är oskyldiga. Det får vi leva med och det kan jag hantera. Men att skolan, som är satta att bilda våra barn, inte gör ett skit är för mig ett mysterium. Och tjänstefel så det skriker om det.

Så idag, med ilskan färsk i magen skrev jag ett kortfattat mail där jag ifrågasatte deras agerande. Vi får väl se om de gör som vanligt, agerar med tystnad, eller om de har så mycket kurage i sig att de tar tag i situationen.

Just i denna stund är jag så otroligt sugen på att göra en anmälan så det skriker om det, men jag ska inte agera emotionellt utan smart så jag låter den känslan ligga.

Jag har inte "marknadsfört" den här bloggen, eftersom det är mitt sätt att bearbeta traumat. En offentlig dagbok, kanske också i framtiden ett bevis för mina barn om hur mycket vi stred och kämpade för dem för det lär komma en dag när de ifrågasätter oss och vårt föräldraskap. Det är liksom tidens gång att barn gör så, och då kan det här finnas som ett tecken för dem på vår kärlek.

Jag är förvånad att såpass många hittat hit och jag är tacksam för ert stöd. Jag personligen skulle gärna kunna gå ut med namn, skola och hela konkarongen. För att få igång en debatt, för att få människor att försöka se bortom schablonerna. Att inse att fel faktiskt begås på både hög och låg nivå. Att det ibland är rök utan eld och att människor kan vara oskyldiga till de brott de anklagas för.

Så att ju fler som läser, ju fler som pratar om det så kanske det väcker upp några sinnen. Jag vet själv hur lätt jag kan döma andra, när jag bara hört den ena sidan och inte låtit den anklagade komma till tals. Jag har personligen inte "marknadsfört" bloggen, för syftet är inte att hamna på några topplistor - det kan jag göra med min officiella blogg. Men återigen, jag är glad ju fler som läser och jag tar tacksamt emot alla era kommentarer. De stärker mig och ger mig nya infallsvinklar.

Och imorgon är det dags. Föräldramöte. Vi får se vad det leder till.

Jag har haft en underbart skön helg tillsammans med några väninnor. Jag har ett bra nätverk med nära, kära vänner både via bloggen (jag har även en annan mer officiell) och i verkliga livet. Jag kan stöta och nöta mina tankar, jag skriver av mig här och tömmer mina frustrationer.

Dottern kan av förståeliga skäl inte göra på samma sätt, hon är ett barn och ibland lyckas hon helt glömma men vissa dagar är hon fylld av ilska. Mot dem som gjorde så här mot henne. Jag har försökt lägga fokus på att barnen som satte igång det hela inte förstod vad det hela skulle leda till. För jag tror verkligen inte att barn i så unga år kan vara kapabla till den förslagenhet och ondska det skulle innebära.

Med maken försöker jag samma sak, för jag vet att hur jävla ont det än gör. Hur gärna man än vill skrika ut sin ilska och kräva upprättelse så fungerar inte livet så. För de människor som inte förstår kommer inte förstå hur högt vi än skriker och de är inte värda att vi lägger vår kraft på dem.

Skolan däremot är en annan femma; jag tycker att de är skyldiga till en hel massa saker och inom mig växer en ilska över hur vårt skolväsende kan tillåta ett sådant ointresse för människor när man arbetar med just det - människor.

Kuratorn ska vi inte ens tala om. Jag menar, hur i helvete kan man låta någon som högt säger "barnen är inte mitt ansvar" få ha kvar sitt jobb när detta jobb innebär just det, att arbeta med barn?

Jag fick en förfrågan från en väninna, som tillika är journalist, om jag ville att hon skulle skriva om det här. Och en del av mig ville det verkligen, men samtidigt så inser jag att vi skulle figuera öppet och ryktena skulle blossa upp. För om hon skulle skriva skulle vi inte kunna vara anonyma. Jag skulle kunna ta det, maken skulle kunna ta det men vi kan inte låta våra barn hamna i den situationen. Även om det på ett sätt vore bra att göra ett statement, men inte på bekostnad av våra barn.

I veckan kommer föräldra mötet.... och känslorna jag har inför det är komplexa, en viss dos av nyfikenhet, oro, skräck och revanschsug. Förmodligen kommer det bli ett antiklimax, där ingen säger någonting alls om det inträffade. Vi får se, jag lär garanterat skriva om det här.

Det är som om vi lever i något slags vacum. Tjejerna kommer hem från skolan och vi undrar, men vill inte lägga vår oro på dem. För det är lugnt, det är inget som hänt de få veckor som gått. Men oron finns där ändå, är det lugnet före stormen eller har det värsta blåst över?

När något sånt här händer märker man hur liten man är, hur oskyddad man är mot människors ondska/okunskap/oförstånd - välj själva! Några ord, rykten startar och krasch så kan man förstöra många människors liv.

Vårt liv är inte förstört, men vi är inte hela än. Det är många frågetecken vi vill ha svar på först. Alla kan vi inte få, men viktigast är för oss just nu att få svar från skolan - varför agerade de så starkt och fort, för att sedan lägga locket på och inte bry sig när det visade sig att allt var helt ogrundat. Har inte skolan mer ansvar än så, för de barn som går där och i förlängningen då även ett visst moraliskt ansvar mot deras föräldrar?

En vecka kvar till föräldramöte... och det blir något av ett eldprov. Inte en förälder har nämnt något, de få föräldrar vi stött på har i vissa fall varit helt som vanligt men i några fall har de fått tunghäfta, fnittrat nervöst och uppfört sig allmänt fånigt.

Tänk om livet vore så enkelt att vi kunde TALA med varandra som medmänniskor. Berätta om sådana här saker och mötas öppet. Men människors räddsla, fördomar och intollerans lägger hinder i vägen för det. Livet ser inte ut så. En nära släkting till mig har alltid sagt att man inte ska underskatta människors bristande intelligens. Jag har alltid tyckt att han har varit lite väl hybrisaktig, men ibland håller jag med honom.

Livet är inte direkt lätt, men vi människor gör det inte precis enklare.

Har vi hört något från skolan nu då? Nej! Tre veckor sedan vårt möte, inga svar. Ingen ändring av papper hos socialkontoret. Inget svar på mail trots vi påmint. Inte förvånande, men inte desto mindre sorgligt.

Vi är en familj som stått ut med en hel del genom åren. Och tur är väl det på sätt och vis, för det har gjort oss härdade och kanske därför lättare att stå ut i en sån här situation. Men det är vidrigt när man hamnar i det läget att man inte vet vem man kan lita på. Och när man helt plötsligt inser att man är granskad. Konsekvent. När varje ord märks och kategoriseras för "framtida behov".

Vidrigt är förnamnet.

Ville även säga att jag har sett en del nya kommentarer här, och jag tackar för ert stöd. Samtidigt är det lite mysko att helt okända människor kan ta till sig mina ord, hitta sanningen i dem och stötta oss medan människor vi mött i verkliga livet i flera år, människor som borde känna oss något sånär - de människorna vet inte alls vilka vi är.

Nu blev det svårt - igen! Över en vecka har gått, den "nygamla" läraren är ett mirakel av sunt förnuft, medkänsla och insikt. Hon har haft många snack med lilltjejen, varit med i det undanskymda, känt av och lyssnat, alla tentakler ute. Beredd att rycka in för det minsta lilla, utan att för den saken skull överdriva situationer.

Hon ringde mig i fredags bara för att rapportera och idag hade vi ett nytt snack. Lilltjejen verkar på väg att landa, återfå tryggheten och då ber hon oss att tänka till en gång till vad gäller polisbesök i klassen. Är det av godo för lilltjejen eller inte? Kan det vara så att det istället väcker saker till liv, som verkar lägga sig. Hon gör så som vi vill, men ville bara att vi skulle tänka en gång till.

Hon kommer under alla omständigheter mycket snart ha en temadag i klassen, där man gör rollspel, grupparbeten mm kring temat livskunskap och med fokus på ryktesspridning. Kanske det räcker?

Just nu lutar vi åt att hon har rätt, att det kanske ska avvaktas och se. Låta lugnet cementeras och ha polisen i "backfickan" om det visar sig att det kokar under ytan.

Däremot dyker tankarna upp, vad gör vi med föräldrarna? Ska polisen komma dit och föreläsa för oss? Då kommer ALLA veta om det. Idag KANSKE inte alla vet om det. Det är föräldramötet snart, maken vägrar gå så jag kommer få gå dit solokvist. Vilka vet? Vilka tror på oss? Vilka har beslutat sig för att vi är bovarna i dramat? Jag var inte populär innan, eftersom jag har en tendens att säga vad jag tycker - inte helt bekvämt. Å andra sidan, jag behöver inte vinna några popularitetstävlingar, bara de inte tar ut det på mina barn.

Just nu är det känslan av upprättelse och instinkten om vad som är bäst för lilltjejen som slåss, och jag är inte helt säker...

Nu är skolstarten avklarad! Maken tog beslutet att själv vara med i lilltjejens klass, tufft men strongt gjort. Att gå in på skolgården och inte veta vilka som visste något, att möta människors blickar och känna osäkerheten tog på krafterna.

Efter måndagens möte var vi helt slut, och efter onsdagen blev det etter värre. Helst ville vi öppna munnen och fråga rakt ut om de hört eller inte. Förklara och få medkänsla, få upprättelse. Men nu fungerar inte människor så utan det bästa var att hålla käften och god min.

Det finns två som vi vet är insatta i det, eftersom vi själva pratat med dem i hopp om stöd. Den ena människan har oreserverat visat det, kommit med hjälp och tips, stöttat och trott obetingat på oss. Så även i onsdags, en varm blick och en klapp på axeln kändes bra.

Den andra föräldern har inte ens hälsat..... Det är en person vi som har haft bra kontakt med och vars barn var inblandat, även om föräldern säger sig veta absolut ingenting om situationen. Jag ringde i somras för att fråga om hon hört något om, om hennes barn hört något. Hon skulle kolla försiktigt med sin dotter och återkomma till mig. Det är över 2 månader sedan och jag har inte hört någonting...... Och nu vet jag att hennes dotter i allra högsta grad var inblandat!

Men så är det med människor, somliga sviker och andra finns där. Det gäller att fokusera på de som finns där och fokusera på det som leder framåt. Det är lätt att fastna i offer rollen, tycka synd om sig själv och älta i det oändliga vad som skett, vem som sagt och gjort m.m.

Men det är bara att glömma bort, lägga det bakom sig för hundra procent upprättelse går det inte att få i en sån här situation. Människor vill inte engagera sig, civilkuraget är på utdöende och det är lättare att leka struts.

So be it, då får vi köra vårt race och det har vi gjort. Vi har en konkret åtgärdsplan, vi har konkreta punkter som skolan ska följa upp och gör de inte det så får vi ta nästa steg.

Vi väntar nu på att få svar på våra frågor från skolan, när vi ser vad de svaren är tar vi ställning till om vi skall anmäla i första hand kuratorn. Jag tycker det är skrämmande och beklagligt att en kurator på en skola har inställningen att "barn är inte mitt ansvar". Vad ska en kurator då göra?

Läraren är kanon så här långt och vi hoppas att hon kommer fortsätta orka. Att hon har kraften och får stödet hon behöver för att fixa det här, för om inte den här klassen får hjälp så är det många av dem som kommer få det tufft framöver. Och då lär det finnas ett antal förvånade föräldrar som står där och säger "men jag förstår ingenting, han/hon har alltid varit så fin och rar härhemma". Precis som de föräldrar som uttalar sig vid sommarens tragedier förmodligen sagt... Och då är det så dags....

Nu har vi haft möte med skolan och jag är helt slut. Det blir förmodligen otroligt rörigt och ostrukturerat för huvudet snurrar, men jag tror ändå att grundkänslan är positiv.

Det startade åt helvete rent ut sagt, den kloke förälder som skulle följa med som neutral "mötesledare" bangade ur. Möjligen gick mötet inte att boka eller så fegade han ur. Jag skiter i vilket. Sedan kommer vi till skolan, då är högsta hönset sjukt och alltså inte med. Kunde börjat bättre, jag märker på mig själv att jag är darrig och har gråten i halsen hela tiden. Alla de där känslorna jag trodde jag hade koll på hade jag inte alls ordning på.

Mötet börjar i sedvanlig ordning med bortförklaringar och förklaringar från skolans sida, åtföljd av "men ni måste förstå, vi är ju skyldiga, vi agerade utifrån barnets bästa" osv. Men då satte vi stopp och sa helt sonika att mötet är för VÅR skull, det är VI som begärt det. Och att vi vet alla deras ursäkter och förklaringar, men nu handlar det om oss. Vad vi behöver för att känna oss trygga, för att känna att vi fått stöttning.

Bl a ifrågasatte jag hur man kunde låta lilltjejen vara utan vuxet stöd i skolan efter ett polisförhör. Och varför inget följt upp med oss hur vi mådde efter detta. Får klichésvar som att "det trodde vi att ni fick, det är inte mitt ansvar, ni hörde inte av er och sa att ni mådde dåligt".

Där någonstans blev jag skitförbannad! Sa att vi var i chock, och att känslorna kom först efter ett tag och att jag inte tyckte det var vårt ansvar att ta tag i detta, utan deras. Som jag sa, om man nu bryr sig så mycket om barnen att man gör en anmälan på så vaga grunder så bör man bry sig så mycket om dem att man följer upp hur de mår efteråt.

Då säger kuratorn "Jag tog bara emot anmälan, det är inte mitt ansvar". Vad då goddag fiskmås! Jag blev så jäkla arg, frågar kuratorn rent ut om inte barnen på skolan är hennes ansvar och hon svamlar om att "jag tog emot anmälan, det var rektorn som gjorde anmälan till soc. Jag har inte gjort något fel och det är inte mitt ansvar att följa upp detta". Hallå, kurator på en skola! Vem är hon till för, barnen eller?

Jag säger något om att om jag ser ett barn som mår dåligt så bryr jag mig om det, oavsett om det är mitt barn eller någon annans. Men hon kör på som en pappegoja att det inte är hennes ansvarsområde. Då blir jag rosenrasande (tyvärr gråter jag alltid när jag blir arg) och säger, med blicken spänd i hennes att om det är Din inställning så vill jag att Du lämnar rummet och går härifrån. Om Du anser att Du inte har något ansvar för min dotter i hennes skolmiljö så vill jag inte ha med Dig på mötet och Du får inte heller framledes befatta Dig med henne!

Så jävla arg var jag! Maken och studierektorn greppar situationen, och framförallt studierektorn inser att det håller på att braka åt helvete. Dels sitter kollegan där och skyller ifrån sig på henne själv och dels är hon otroligt arrogant, inte ett dugg medkännande utan bara dryg. Vet faktiskt inte riktigt vad som händer men s-rektorn tar iaf tag i situationen och börjar bli konkret.

Fråga vad vi vill, vad som kan få oss att känna oss trygga. Att vi har skolans stöd osv. Och där någonstans börjar det bli ett bra möte, även jag kan lugna mig även om tårarna rinner.

Vad vi kom fram till konkret är att vi lämnade en lista med över 30 punkter som de skall få besvara, som handlar om deras agerande och tänkande i detta. Som vi sa, vi behöver ha det för att gå vidare. De kommer även kontakta polisen och bjuda in dem för en föreläsning i klassen om falsk ryktesspridning. De kommer "punktmarkera" den här gruppen, så att det alltid är en vuxen i deras närhet som kan fånga upp signaler och gripa in, innan det brakar till. Klassen har fått extra resurs till att ta hand om de barn som har behov av extra stöd, vilket kommer frigöra tid för läraren att ägna sig åt den här gruppen. Det kommer att vara 3 vuxna i klassen i höst. Man kommer informera fritidsverksamheten om de problem som finns i den här gruppen, så att de håller ögon och öron öppna för att stävja problemen.

Det kommer kallas till ett tidigt föräldramöte där skolan kommer att lyfta de problem som finns i den här klassen, och där de ska exempliera händelser (utan att nämna namn) så att föräldrar som idag stoppar huvudet i sanden skall förstå att det är konkreta problem. Det måste komma från skolan, för annars blir det som idag - att vi är jobbiga föräldrar som talar i egen sak av omsorg bara för vårt eget barn, vilket inte är fallet.

Det blir ett uppföljningsmöte om en månad där vi ska se vad som hänt, hur situationen är. Vi fick även erbjudande om samtalsstöd av kuratorn, men där insåg väl även hon att vi inte hade den tilliten till henne vare sig för oss eller för vår dotter. Hon tog istället raskt fram telefonnummer till en rad olika instanser som kan erbjuda stöd i detta.

Slutligen så krävde vi att de kontaktar skolnämnden och socialen där den här anmälan finns och kompletterar den. Ser till att det omständigheterna kring våra tjejers "problem" skall tydligt framgå, dvs att det är skolan som inte tagit tag i situationen och därför blev vår äldsta dotter mobbad - därför hade hon under en period inga kamrater och var konfliktskapande. Det skall stå att detta var i första klass och under en lärare som sanktionerade mobbingen. Det skall framgå att så är INTE fallet idag.

Jag vet inte om jag är nöjd, jag är just nu helt tom. Vi får väl se om de uppfyller sina åtaganden eller inte. Vi ger det en tid och tar beslut sedan. Vi vill inte bråka för bråkandets skull, inte heller för vår personliga upprättelse även om det är jävligt jobbigt att bära. Vi vill agera så att det blir bäst för vår dotter, och exakt vad som är det vet jag inte idag.

Och så var det dags..... Lämnade lugnet på landet, "isoleringen" från vardagen och återkom till verkligheten. Smygstartade med fritidsverksamheten i onsdags, där flickorna själva fick bestämma tider och närvaro.

Det gick bra första dagen, andra dagen var lilltjejen ledsen när hon kom hem för självklart hade det blivit småtjaffs. Och i hennes läge just nu så är hon extra mottaglig, minsta lilla ord som blir fel knäcker. Samtidigt kan inte hennes kamrater förstå det, för alla vet inte vad som hänt. Tror vi.

Jag vet att minst 5 tjejer har storyn och jag vet vilka de är. Av dem är det bara en som jag litar på och jag är orolig för vad som händer när det sätter igång. Vem av dem som sprider ryktet vidare. Vem av dem som kastar det i ansiktet på lilltösen. För jag tror inte det är över.

I somras ringde jag rektorn för lågstadiet och var helt rabiat, när jag just fått se utredningen från socialen. Hon lovade mig då att ringa så fort hon var på plats, vilket var i den 6:e augusti. Ringde hon? Absolut inte.

I måndags mailade jag och bad att få ett möte med de inblandade, dvs henne, kurator, huvudrektorn och lilltösens nygamla lärare. Och det per omgående, före skolstart.

I torsdags hade jag hört absolut ingenting. Inte ett svar så då skickar jag iväg ett nytt, med kopia till alla ovan nämnda. Får omgående svar ifrån den nygamla läraren som lovar att prata med rektorn och ordna till en tid. Sent igårkväll ringer hon. Väldigt vänlig, undrar hur vi haft det och hur vi mår. Samtidigt är hon nog lite frågande till varför vi vill ha ett möte.

Hon börjar återigen förklara varför de gjorde som de gjorde, att de inte har agerat fel osv. Men som jag sa så skiter jag i deras agenda, för vad jag vill är att få hjälp att känna mig trygg i att låta lilltjejen gå till skolan igen. Och det gör jag inte. Och vi vill att tar tag i situationen som den är, med det klimat som det är i den klassen. Att de är förberedda på att det förmodligen kommer hända saker, eftersom det är flera barn som vet om det och vad händer i nästa bråk?

Mötet är för vår egen räkning, att vi ska få svar på hur de tänkte och de ska få förklara varför det står som det gör i anmälan till socialen. Som jag sa till henne: hur nöjd skulle hon vara med vetskapen om att det på ett papper hos socialen stod att hennes barn var gränslösa, labila, utan kamrater, konfliktskapande osv?

Och när jag frågade om hon ansåg att mina barn var så sa hon nej, självklart inte utan sakerna var ryckta ur sitt sammanhang. Att stora tjejen hade haft det beteendet i första klass. Vilket jag höll med om MEN som jag sa: varför hade hon det framgick inte. Anledningen var att hon var mobbad och denna mobbing sanktionerades av läraren, för hon tyckte det var lättare att ha problem med ett föräldrapar än flera stycken (lärarens egna ord!).

Rektorn förstod vår sits och ett möte blir det måndag morgon. Hon lät ganska dämpad så jag tror hon förstod allvaret i detta och att hennes strutsmentalitet inte hjälpre i det här fallet. Det kommer inte att försvinna bara för att hon inte låtsas om det.

Sedan kände jag en viss oro inför mötet, skulle vi lyckas hålla oss lugna och agera ur lilltjejens bästa? Låta bli att låta våra sårade känslor komma emellan och inte gå i klinch med skolan? Då kom jag på att i klassen finns det en kanonbra pappa, som arbetar med konflikthantering på ganska avancerad nivå. Vi har en bra kontakt och han har genom sitt jobb tystnadsplikt. Så jag ringde, gav honom storyn som han inte hade en aning om (enligt vad han sa och jag tror på honom) och frågade om han kunde vara med på måndag.

Inte som vittne eller som vår "advokat" utan mer för att hjälpa till att styra upp mötet, om det blir emotionellt, hjälpa oss att hålla fokus och se till vad som är bäst för lilltjejen och klassen.

Ringer alltså en sen fredag och han skulle försöka fixa det. Han hör av sig under helgen och ger besked. Själv vill jag just nu bara blunda, försvinna och glömma bort allt.

Märker att det ligger som en kvarnsten runt halsen, jag har ingen ork till ens de enklaste saker. Jobbet tar emot, roliga saker känns tråkiga och de planer jag hade tidigare, roliga sådana, känns helt omöjliga att jämföra. Tröttheten är stor och samtidigt kan jag knappt sova.

Och så kommer en liten del upp i mig som säger; kanske vi ska strunta i det här, strunta i mötet. Kanske vi överdriver, kanske det är över nu. Kanske borde vi lägga locket på? Kanske jag är för känslig (som min kära syster alltid säger....)?

Hjälp mig, vad tycker ni? Gör jag rätt? Jag är vilsen, det här är inget jag har erfarenhet av och jag tappar bort min magkänsla.

Nu börjar verkligheten närma sig. I augusti är delar av skolan igång igen och personal är på plats. De senast veckorna har jag haft ett lugn i mig, fått läka till viss del även om jag märker att lilltjejen fortfarande är orolig. Och det är inte så konstigt, det är ju hon som skall tillbaka till den miljö som skapade det här. Men jag tror att hon kommer att växa av att möta det med rak rygg, full backning av oss och tryggheten i att det finns människor nära som stöttar henne. Att hon har vänner och att det är några få som skapat detta helvete.

Maken däremot har haft det tungt, vilket självklart har påverkat oss allihop. Mår man inte bra så får de närmaste även de till viss del lida för det går inte att hålla humöret uppe. Det som jag inte gillar är att han inte pratar, inte visar oss att han mår dåligt utan försöker hålla skenet uppe men istället pyser det ut i kommentarer, tonfall och kroppsspråk. Jag kan se och förstå det, men för barnen blir det motsatta signaler vilket är förvirrande. Och som ett brev på posten blir det bråk.

Det har varit en tung sommar på det sättet, med obalansen som följt oss och händelserna från sommarens början. Lägg sedan till att vi inte har varit hellediga allihop tillsammans på hela somamren och krydda med vädret så får man en inte helt perfekt sommar. Men nu får man spela med de kort man har, ge varandra lite utrymme och inte ha för stora ambitioner på att vara tuttinuttigt lyckliga. I dagsläget räcker det för mig att vi är vänner, att vi kan dela ansvar och tankar med varandra.

Maken och jag fungerar så otroligt olika när vi drabbas av motgångar. Jag blir som en furie, stridslysten och kämpar som fan för att visa att mig kan man inte knäcka, jag ska fasiken visa dem. Maken å andra sidan vänder strupen upp och ger sig direkt, helt utan strid. Och det gör mig faktiskt galen. För jag anser att man har alltid ett val och i det här fallet så är valet att antingen kapitulera för skiten, göra sig till ett offer och gå under av självömkan. Eller så fajtas man, vägrar att låta sig knäckas och framförallt - veta att vi är helt oskyldiga och att de som känner oss, gillar oss och vill oss väl, de delar denna kunskap med oss. De andra, de som inte vill oss väl - fuck them rent ut sagt!

Tror inte att det kommer att ske så mycket på den här bloggen framöver. Förmodligen händer inget mer den närmsta tiden. Vad vi väntar på är dels den skriftliga bekräfteftelsen från åklagaren på att ärendet är nedlagt, men det kan tydligen ta flera månader... Då är det självklart inte lika bråttom - nej, inte för dem en för den som blivit felaktigt anklagad så är det det.

Dels är det att kansliet på skolan skall öppna, så att vi kan boka in mötet. Igår satte jag mig ned och skrev ned de kommentarer jag hade kontra kuratorns rapport, och det resulterade i 3 sidor med frågor som de skall få besvara. Jag känner mig otroligt stärkt av det, en väninna läste igenom det och det är riktigt vassa frågor så nu jävlar ska de få något att sätta tänderna i....

Och det "roliga" i det hela är att antingen så måste skolan medge att de satt hela sin tillit till den
s k och då måste man ifrågasätta hur starkt det väger när en förälder anmäler enkom genom hörsägen och 3:e hands information. Eller så är det så att skolan delar den här förälderns åsikt och då måste de kunna svara på frågan varför de ej tagit upp detta med oss. Nu pratar jag inte om den grova anklagelsen, utan jag pratar om skitsakerna som de valt att tolka negativt; ex.vis att min dotter är gränslös för att hon tycker om att krama sina kamrater, att maken är för mycket närvarande i skolan, att vår dotter har ett avancerat sexuellt språk. Det är något vi inte har hört under alla våra år i skolan, varken från lärare, kompisar eller andra föräldrar.

Och så fick jag vetskap om att skolan har en skyldighet att följa upp detta, när det visat sig att anklagelsen är felaktig. Dels skall de säkerställa att vi fått den hjälp vi behöver och dels skall de återkoppla/undersöka hur den här storyn kunde ta det uttryck den tog. Vad var det som gick fel, ha samtal med de/det barn som fabricerade historien genom att intervjua den 3:e flickan som kom med informationen. Hon vet vilka övriga barn är. Och den biten får man inte släppa, får då lär dessa barn fortsätta.

Genom att ha skrivit av mig här, genom stort stöd från era kommentarer och vänner IRL samt genom det proffsiga bemötandet från myndighetspersonal så har vi klarat oss hyffsat bra. Vad som händer efter sommaren blir förmodligen ett eget kapitel och jag återkommer om det.

Men vem vet, det kanske dyker upp fler svarta hål under vägen och då kommer ett inlägg....
Under tiden - tack för er support, alla ni som läst och extra tack till er som skrivit något. Det stärkte mig

Nu har jag pratat med polisen och den tjejen som jag haft kontakt med är helt underbar. Hon sa bl a att när de först fick in anmälan så förstod det att det var något sånt här som låg bakom, för det var ingen av de vanliga varningssignalerna som fanns med. Men de var ju ändå tvungna att utreda.

Hon sa även att hon tyckte förslaget från socialen var ett ypperligt förslag, de hade gjort så i ett annat sammanhang med mycket bra resultat. Däremot måste det vara skolan som ber dem komma dit, då tanken är att de skall hålla information i klassen. Och om skolan inte går med på det, då vet jag fasiken inte vad jag gör. Möjligen som polisen sa; om skolan har att välja mellan att låta oss komma dit eller en anmälan till Skolverket så borde svaret vara givet. Kanske är det så det ska framställas....

Jag tackar vår lyckliga stjärna att personen på socialen verkar ha absolut alla hästar hemma. Jag är en lyckligare över att ha träffat på otroligt kompetenta poliser som har sett saker och ting för vad det är.

Tänk om jag och maken hade legat i vårdnadstvist och något sånt här hade hänt? Tänk om polisen inte varit så proffsiga som de var, vad hade hänt då?

Kontakten med polisen och socialen har hjälpt oss, stärkt oss. När vi märker att de helt och fullt litar på oss så är det en bekräftelse. Personen på socialen sa mycket klokt att om man väljer att tolka saker negativt så är det lätt att tolka även de bästa intentioner så, vilket har skett i det här fallet. Och dumhet är det svårt att slåss mot....

Nu har jag och maken bestämt oss för att vi skall kräva ett möte med rektor, studierektor, kurator och ansvarig personal i skolan. Vi skall lägga fram kuratorns rapport och be dem förklara deras tolkningar. Och be dem förklara hur de tänkte. Varför de anmälde i det här fallet när vi vet att det finns betydligt starkare indicier på felaktigheter, som de valt att inte anmäla. Möjligen för att det då gäller en av "deras egna".

Det känns skönt att ha en plan, det är lättare att agera när man är arg än när man är ett offer. Och jag vägrar vara ett offer i den här situationen.

Idag har jag pratat länge och väl med en vän som har barn i samma klass. En människa som jag alltid haft största förtroende för, men som jag vacklade i när jag fick läsa anmälan. Idag fick jag förklaringar som gjorde att mitt förtroende har återfunnits.

Personen ifråga har även gjort en del "ill detektivarbete" och kommit fram till att det hela har uppstått i rent skitsnack ett gäng tjejer sinsemellan.

Någon av dem har ett horn i sidan till min dotter, säger detta och det sprider sig sedan mellan barnen. Personens egen dotter blev inkallad på toaletten med några andra och fick ta del av skvallret. Turligen nog tog hon det för vad det var, skitsnack. Men några av barnen gjorde det inte.

Det som är skrämmande är att man från skolan inte förstår hur tillståndet är, hur snacket går, hur barnen agerar. Och att man inte samverkar med föräldrarna till att motverka det här utan att man från skolan istället ägnar sig åt att mörka det så gott man kan.

Och några oskyldiga får betala priset. I det här fallet. Så frågan är vad vi gör nu? Kontaktpersonerna på socialen tycker vi bör anmäla skolan samt be polisen komma ut och prata i klassen. Nu väntar jag på att få kontakt med polisen för att se vad de anser.

För om vi inte gör något så kommer det fortsätta. På ett eller annat sätt. Och nästa gång kanske det är någon annan som råkar illa ut. Och där konsekvenserna blir allvarligare.

Nu har jag tagit mig upp ur det svarta hålet. Kanske inte för alltid men för stunden. Däremot har maken ramlat ned i det. Han läser utredningen från soc gång efter annan och blir arg, ledsen och frustrerad. Och jag förstår honom.

Jag pratade med polisen idag, en underbar tjej som sa att när de först fick in anmälan så förstod det att det inte kunde stämma. Det var alldeles för konstig information från kuratorn, alldeles för mycket hörsägen och 3:e hands information samt att det som togs upp var inga som helst konstigheter utan rent ut sagt skvaller från vuxna människor som tagit en helt sjuk vändning.

Det som gör mest ont, som jag blir mest ledsen och arg för är att det i kuratorns s k utredning står saker som jag sagt i förtroende till en mamma, inte sånt som jag är orolig för men som jag ändå inte vill skall föras vidare eftersom det faktiskt är mitt barn vi pratar om. Jag har fått höra saker om den mammans barn, som är av samma natur som det jag sagt. Ni vet, sånt som man pratar med vänner om. Som man funderar över varför barn gör och säger, samt blir lättad när man hör att andra barn gör likadant. Sådant står i utredningen!

Och det är saker som sträcker sig tillbaka i tiden, en sammanblandning av skvaller som någon har pusslat ihop till en sanning. Det gör ont. Det gör också jävligt ont att i få det svart på vitt att det pratas illa om oss bakom vår rygg. Och att människor vi trott gott om har gjort det. Kanske inte med flit, kanske de handlat i "god tro" men deras kommentarer har ändå hamnat i den här utredningen och har använts emot oss. Jag kan kallt konstatera att det finns nog ingen jag kan lita på i den klassen, var sig bland barn, föräldrar eller pedagoger. Vi har genom vårt agerande, genom att ifrågasätta och ställa krav, blivit obekväma och sådana måste ju knäppas på näsan!

Jag är glad att jag har civilkurage, jag är glad att jag kan säga ifrån och ifrågasätta men jag är jävligt ledsen att vuxna människor låter min dotter få betala priset för att de skall döva sitt eget dåliga samvete!

Det enda som kunde ge mig någon form av hopp tillbaka om de s k vuxna i den här klassen är om någon trädde fram, någon agerade FÖR oss. Inte bara emot oss. Men så lär inte ske....

Idag ramlade jag ned i ett stort svart hål. Tårar trängde på, allt kändes nattsvart och när barnen sedan hade lite vanligt syskongnabb så blev det för mycket. Helst av allt ville jag bara skrika, få dem att förstå att bråka om vem som skulle ta juicen först är totalt jäkla oväsentligt när det är så mycket annat skit som händer. När människor i vår närhet, bakom vår rygg, genom oförstånd lyckats sätta oss i den här sitsen.

Men självklart skall inte de behöva ta den hänsynen, de är barn och de ska inte behöva drabbas av det här. Samtidigt väcks oron i mig, jag läser signaler fel och börjar tvivla på min egen kompetens som mamma - är det jag som gör fel eftersom de här bråken dyker upp? Är det jag som gjort fel eftersom först den ena dottern råkat illa ut i skolan och sedan den andra? Är det så att jag på något sätt är ansvarig för att vi sitter i den här situationen? Genom att jag har tyckt och ifrågasatt, genom att jag har ställt krav öppet och pekat på felaktigheter har jag retat upp människor. Är det här deras sätt att ge igen?

Visst, jag är en jäklig jobbig person eftersom jag tycker inte att man ska resonera "om jag inte hör något så är allt okej". Inte när det gäller barn. För barn är experter på att spela spel. Hemma är man det barn som föräldrarna vill och med kamraterna den person man känner att man behöver vara, för att få vara med. För att smälta in. De barn som inte vill spela spelet utan som kämpar efter att vara sig själva som individer - de barnen råkar oftast illa ut, de blir ifrågasatta, utmanade och många gånger isolerade.

Man måste smälta in i mallen "lagom". Att vi i vår familj lever lite mot normen, där vi båda klev av våra s k karriärer för att kunna tillbringa mycket tid med våra barn hålls emot oss. Att jag som kvinnan är den som arbetar mer, tjänar mer och därmed överlåter åt maken att ta det största praktiska ansvaret för barnen är också fel enligt normen. Och det har gjort att han misstänkliggörs å det grövsta.

Jag har en känsla av kränkthet inom mig. Jag vill möte de människor som gjort detta, fråga dem vad de tänkte på. Hur de tänkte och vad de har emot oss. Jag har en frustration som jag inte kan bli av med och jag vet inte hur jag skall agera. Jag vill göra något men jag vet inte vad. Och det gör att jag mår inget bra. Jag vacklar i min tillit, i min modersroll och en del av mig vill bara ge upp. Anpassa mig till "lagom", inte sticka ut, inte ifrågasätta utan skita i moral och normer. Bara se till att min familj har det bra, låta dem spela spelet och hoppas på att deras psyke klarar av det när de som äldre börjar ifrågasätta vilka de egentligen är. Vad de egentligen vill, vad deras känslor egentligen är. Vilka de är som de då har gömt undan så länge för att spela spelet lagom, för att få vara med.

Måste det vara så här? Varför är det så här? Varför finns den här avundsjukan eller vad det nu är?

Mest av allt dunkar det runt i huvudet, att hur kan man låta det gå så långt? Varför har man inte frågat ut alla tre inblandade tjejer för vad har tjej nr 1 fått det hela ifrån? Är det något i hennes liv som inte är okej eftersom hon fabricerar ihop det? Och vad har hon fått det ifrån, det är något som barn i den här åldern inte borde veta något om.

Kuratorn på skolan är en skrämmande person. När vi fått läsa hennes underlag till rapporten som gått till socialen så är den full av fördomar. När hon tagit upp det faktum att äldsta dottern har gått på BUP som en orsak till att vi är suspekta som föräldrar så brast det för mig. För hur jäkla lätt hade det inte varit för oss att ignorera vårt barns mående och kört på. Det är inte en barnlek att gå till BUP i flera år, flera gånger i veckan och vända ut & in på sig själva.

Det gör föräldrar som bryr sig, som vill sina barn väl men i kuratorns ögon så är det anledning till misstanke. Samma kurator som tycker det är mystiskt att vår yngsta dotter mår bra av kramar, att hon känner sig trygg och omtyckt då. Det är alltså en kurator, som arbetar i skolan och skall hjälpa barn som inte mår bra. Hur bra kan hon göra sitt jobb? Hur kan hon hantera en ung tjej som kommer in med ätstörningar, borderline eller liknande?

Detta är samma kurator som varit inkallade i klassen för att göra klassrumsobservation, då det varit problem i klassen. Problem som hon lämpligen glömde när hon skrev rapporten. Samma kurator som har haft s k kompissamtal med 2 av de tjejer som vi starkt misstänker (eller snarare vet med tanke på vad som står i rapporten) är anledningen till hela den här situationen. Den ena tjejen har konstant ifrågasatt och utmanat alla, hon kan inte riktigt anpassa sig till klassrumsmiljön och har konsekvent utsatt andra kamrater för ganska grova kränkningar. Men det finns inte heller med i rapporten, utan helt plötsligt är det en harmonisk klass i vilken det enda som stuckit ut är vår dotter!

Jag trodde att häxjakter där människor kunde bli dömda för rena fantasier var något som tillhörde medeltiden. När människor var rädda, där utbildning var något som var förunnat några få. Men de finns tydligen på 2000 talet också och de finns bland människor med s k bildning. Varför? Vad är det för fel på människor?

Just nu är jag sugen på att antingen gå till tidningarna eller skriva en bok. Men vad händer då? Mina barn blir än mer utsatta, de får betala priset. Vi är dömda även om vi är frikända. Och jag måste hitta ett sätt att leva med det, jag vet bara inte hur.

Idag hade vi möte på socialen, ett efterlängtat sådan då vi kanske skulle få lite fler svar. På vägen dit bestämde sig maken för att han ville gå själv på mötet. Vilket jag på ett sätt tyckte var skönt, för ända sedan den här historian började har han stängt sig inom sig. Som ett skal, mot mig och mot barnen. Förståeligt, men lik förbannat jäkla jobbigt att leva med. För även om han är värst drabbad, så är vi ändå alla med i det här och lättast är att dela det tillsammans.

Efter mötet så var maken något lättad, för han hade fått ge sin sida av saken. Och personalen på socialen fick en bild över vad som faktiskt låg bakom det hela. Och att hela historien var helt sjuk. Den information vi fick från polisen var något annorlunda mot den som vi fick från socialen. Och med socialens rapport i handen gick jag fan i mig i taket. Allt som vi gjort som föräldrar, i positiv anda och av omtanke om våra barn har vänts mot oss. Hur sjukt som helst och jag vet inte riktigt hur jag skall agera. Min första spontana tanke var att ringa varenda förälder och undra vad det är som pågår. Den andra var att skriva ett brev till att alla föräldrar och berätta allt som hänt. Och den tredje tanken var att polisanmäla skolan, inte för det här utan för deras sätt att mörklägga allt som skett i skolan vilket har lätt fram till att det här kunde ske.

Storyn i korthet, som vi fick från socialen är följande: ett barn i klassen säger till en kompis att hon sett vår yngsta dotter utföra en onämnbar handling på sin far. Det här barnet berättar det i sin tur för ännu en annan kamrat som berättar det för sin far. Som anmäler till skolan.

Det barn som socialen utrederer är det barn som har hört det i 3:e hand och bedömer det barnet som trovärdigt. Varför har då polisen fått informationen att det är storasystern som sagt detta till en klasskamrat på skolgården? När vi frågade polisen vilket barn som storasyster skulle ha sagt det till fick vi informationen att barnet inte kände igen storasysters klasskamrat och kunde inte identifiera henne. Och så visar sig storyn vara helt annorlunda! Varför förhörde då inte polisen det barn som säger sig ha sett henne utföra handlingen?

Utdraget från socialens protokoll visar även att en hel massa rykten och skitsnack har omvandlats till verklighet. Och man har ryckt ut kommentarer ur sitt sammanhang och använt sig av det i sin anmälan.

Andra saker man har vridit och vänt på är:

1. Maken är så ofta i skolan, varför? För dett första, hur bra är det inte med en engagerad förälder som hämtar och lämnar sina barn i skolan. Och som ca 1 gång i månad varit med en timme eller två, eftersom det har varit stökigt i klassen. Men i det här fallet vänds det mot oss, som något underligt. Om det varit jag som hämtat och lämnat hade kommentaren inte dykt upp, men nu arbetar jag heltid och maken inte full tid så det har fungerat bättre för oss. Men så jämlika har vi tydligen inte blivit, utan att det blir frågetecken när en pappa engagerar sig.

2. På ett föräldra möte tar jag och en förälder upp att vi tycker att barnen har ett ganska grovt språk sinsemellan och att vi tillsammans borde stävja det. Det står i socialens protokoll att en förälder har till uppgiftslämnaren, efter mötet, i förtroende sagt att "de skulle bara veta vilket avancerat sexuellt språk deras dotter har och vad hon googlar på, för det har hon gjort tillsammans med vår dotter". Men hallå, det är ju det vi reagerade för och ville att vi gemensamt skulle åtgärda. Men det står INGENSTANS att det var jag som tog upp det på mötet! Det behagar man glömma bort.

3. Det noteras, med hjälp från personal på skolan, att vår dotter är kontaktsökande och gärna kramas, och skall ha sagt "för det får mig att må bra". Vilket noteras att hon skall ha sagt i 6 års. Jaha, och vad i helvete är det för konstigt med det? Jag är innerligt glad att vår dotter tycker om att kramas. Men här hamnar det i socialens utredning med kommentaren "bör undersökas". Hur sjukt är inte det!

4. Man har noterat att storasyster har gått på BUP, och skriver att hon inte har vänner, svårt med gränser osv. vilket har vänts mot henne. Alla dessa reaktioner kom för att hon blev grovt mobbad, med lärarens goda minne. Att hon gick på BUP för att hon blev mobbad noteras inte och att hon nu, efter att ha bytt klass, har det kanonbra i skolan med bra kamrater och att hennes lärare sedan klassbytet tycker att det är en helt underbar tjej! Den biten tar man inte upp överhuvudtaget.

5. Föräldern som gjort anmälan har noterat att dottern brukar se lite sorgsen ut ibland, inte alls är lika utåtriktad som tidigare. Tacka fan för det! Hon har blivit illa utsatt av sina kamrater, när hon protesterat mot att de uppfört sig illa. Hon har blivit sparkad och slagen på, precis som många av sina kamrater då det har varit "flugornas herre" och den starkaste har styrt. Men det vet inte denne förälder eftersom läraren valt att mörka situationen och inte informerat föräldrarna. Men det vänds då mot oss och att det är i hemmet hon farit illa - definitivt inte skolan.

6. Vid ett tillfälle för säkert 1 år sedan säger jag till en förälder att dottern ville ha bikini under kläderna i skolan, för hon hade sett 2 klasskamrater ha "bikinibh" på sig i skolan. Det har denne förälder tagit upp i sin anmälan. Men hallå, vi pratar om små tjejer som vill bli stora. Som ser framtiden med läppstift och annat som en spännande framtid. Men i det här fallet noteras det som något avvikande.

Och det är alltså detta som gjort att min make har blivit misstänkt för våldäkt på sitt eget barn! Hur jävla lätt det inte att misstolka allt om man vill?

Vad ska jag göra? Hur högt skall jag skrika? Har ni något råd?

Nu har det förflutit en tid och jag börjar få viss distans till vad som hänt. Vi har flytt staden när semestern började och självklart känns allt annorlunda när miljön och människorna runt om inte är samma som i den vanliga vardagen.

Det kan numera gå en hel dag utan att tankarna dyker upp. Men så kommer en sen kväll när det börjar snurra. Oron för hur det blir sen, efter sommaren, dyker upp. Och när dottern är ledsen eller obalanserad så blir jag lätt överanalytisk, börjar fundera på om det är det inträffade som spökar. Det är lätt att förstora upp saker, men det är även lika lätt att lägga locket på helt. Det som är det svåra är att hitta en rimlig balans.

Jag hade några dagar solo med äldsta dottern, vi pratade en del om det som hänt. Om att hon blev anklagad och jag kan inte tro att det är något som hon sagt.

Det är nog det som är den största oron i det här, att inte veta från vem det hela kom. Hur det egentligen startade och varför. Och vi lär aldrig få reda på detta.

Tidigare när jag läst i tidningarna om människor som suttit häktade och sedan blivit frikända, så har jag reagerat som att "synd om dom, men det är väl inte hela världen-de är ju friade".

Men nu kan jag förstå de som söker skadestånd, för även om vi inte har blivit formellt misstänka så är vetskapen om att det funnits ett antal människor som trott att vi varit kapabla till ngt sånt här, otroligt kränkande. Jag känner mig smutsig, jag vill ha upprättelse. Jag vill ha revansch. Min syn på en hel del saker har blivit påverkad. Och jag önskar att det hade varit ogjort. Att jag inte hade behövt gå igenom det här.

Och nej, jag har inte i "lagens mening" varit misstänkt för något. Men genom att maken varit det så hade jag indirekt blivit det - genom att inte se vad som i så fall skulle ha skett.

Det är en stämpel som sitter där, även om den hamnat fel. Förhoppningsvis bleknar den, men ibland känns det som den lyser som ett stoppljus och att alla kan se den.

På måndag skall vi träffa socialen. Vi har bett att få ett möte, för vi vill veta vad de gjort och hur de kommit fram till den här slutsatsen. Vi vill också se att de satt punkt för det här, att de har rentvått oss även i sina papper. Efter att ha ringt dem blev vi även erbjudna familjeterapi, när maken påpekade att en sån här anklagelse är inget som man bara skakar av sig. Och att det faktiskt i allra högsta grad påverkar ens barn.

Det som jag tycker är sorgligt är att skolan, dvs skolledningen, inte en endaste gång har hört av sig. Frågat hur vi har det, hur vi mår. Inte ett enda ljud.

Jag tycker också att det är sorgligt att människan som hade så snabbt till att anmäla oss inte har modet att be om ursäkt när han/hon fick svart på vitt att det inte fanns ett endaste dugg att anmäla oss för.

Okej om han/hon inte törs göra det ansikte mot ansikte eller inte orkar framträda med namn. Men det går att skriva ett anonymt brev, öppna upp ett anonymt hotmail konto. Att skicka en ursäkt, skriva några rader. Det hade betytt otroligt mycket för oss. Gjort det lättare att gå vidare.

Sedan finns det andra människor som reagerat otroligt konstigt. Som en närstående som säger till mig att sluta älta i det och gör en jämförelse med sitt barn som genomgått en skilsmässa och blivit kvarglömd på tunnelbanan av sin skolfröken. Avslutar med att det minsann inte påverkat barnet ifråga så det här borde inte påverka mina barn. I mitt tycke en jävligt konstigt jämförelse, känns liksom inte riktigt som det spelar i samma division......

Livet går vidare, för oss som för alla andra. Jag tror att jag förra veckan hamnade i någon slags chocktillstånd. Det kanske låter överdrivet, för om man konkretiserar det hela så blev min man anklagad, vi blev förhörda och man konstaterade att maken var oskyldig och så lades allt ned.

Hur glasklart och enkelt som helst kan tyckas. Och det är några av mina närmsta som säger så åt mig; släpp det, gör ingen större pryl av det. Men jag kan inte riktigt. Jag måste älta igenom det några varv till för det är så jäkla många känslor som rusar runt. Hjälplöshet, kränkt, obehag, räddsla att tappa tilliten till min äldsta dotter, oro för att det finns någon som satt igång det här och kanske gör det igen. Massor med känslor, och jag är otroligt glad att det inte någonstans finns tvivel på min man. Visst har tanken dykt upp - skulle han kunna? Men direkt säger både mitt hjärta, min själ och min hjärna NEJ. Aldrig i hela världen. Det finns inte på världskartan.

Det är obehagligt att så lätt vara utsatt för vad andra människor kan hitta på. Av någon anledning inbillar jag mig att det skulle kännas bättre om jag visste hur allt startade. Det finns olika scenarion och innan jag vet vilket som stämmer vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig.

1. Det är min äldsta dotter som har sagt något till en kompis, som en klasskamrat till min yngsta dotter hört. Det är så polisen påstår att det gått till och det är så socialen säger att det har hänt. Då dyker frågan upp: vilken kompis sa min dotter det till och varför? Har den tjejen i sin tur råkat ut för något och min äldsta dotter vill "höra ihop" med henne? Eller är min äldsta dotter avundsjuk på syster sin att hon säger något sådant? Den tjej som påstås ha hört detta är förhörd av socialen, men ingen har förhört den tjej som min äldsta dotter påstås ha sagt det till för tjejen "kommer inte ihåg vem det var". Och min äldsta dotter är inte heller förhörd. Varför inte det?

Jag tror inte att det gått till så, men jag skall försöka "förhöra" dottern igen. För om hon har sagt något så mår hon förmodligen skit innerst inne när hon sett följderna och då måste hon få hjälp med det. Få lätta sitt samvete.

2. Allt är en påhittad historia, barn leker och de säger saker till varandra. Ibland ganska så grova sådana, framförallt i den klassen som min yngsta dotter går i. De pratar om snoppar och tuttar, de funderar på hångel och knulla. Och så försöker de bräcka varandra i att säga saker. Hur troligt är det inte att de här barnen säger något när de är hemma hos någon och leker. En förälder hör det och blir orolig. Frågar var det kommer ifrån och man törs då inte stå för det man sagt. Man väljer ut en syndabock, min äldsta dotter (hon var under lång tid allas syndabock och fick byta klass p g a den systematiska mobbingen hon blev utsatt för, av elever och av sin egen lärare).

Och om så är fallet så kan det hända igen. Med någon annan. Eller med oss igen. Och det eskalerar.

3. Barnet som har sagt detta har själv råkat ut för det. Och försöker indirekt få hjälp. Fast det måste väl soc ha tänkt på när de förhörde det här barnet eller?

Huvudet snurrar av olika sannolika och osannolika scenarion. Och jag vill få det att sluta. Jag vill kunna sätta punkt och gå vidare. Men hur gör man?

Om det finns någon som vet, någon som har egen erfarenhet, tips eller råd - jag lyssnar gärna. För själv svävar jag runt som en heliumballong, försöker hitta fäste och landa igen.

De senaste dagarna har jag pratat med de människor som står mig nära, som jag liter på. För hur konstigt det än verkar så törs jag inte prata med alla. Just den där "ingen rök utan eld" mentaliteten som finns lägger band på min tunga.

Oskyldig till man befunnits skyldig finns inte i ett sånt här läge. Och jag kan på sätt och vis förstå det, för pedofiler är i mitt tycke det absolut lägst stående varelser som finns. De har inget existensberättigande vad mig anbelangar. Och jag kan lova dyrt och heligt att om min man hade varit skyldig hade vi inte behövt koppla in rättvisan. Jag hade redan löst det!

Polisen frågade mig om jag trodde att han var oskyldig. Jag tror inte, jag vet. Då sa hon att det är många kvinnor som sagt samma sak, som har varit helt oförstående när deras makar sedan blivit avslöjade. Men jag går inte på det! För jag är övertygad att om man är en något sånär sund, öppen och närvarande person. Med en sund empati och intresse för sina barn så visst fan märker man om de far illa. Jag kan se på mina döttrar direkt om det hänt något under dagen, utan att ett endaste ord yttras. Det är bara att se glimten i deras ögon. Eller avsaknaden av den. Att använda sig av sin intuition, då vet man. Speciellt om det är ens eget barn det handlar om.

Just när saker började lägga sig kom nästa smäll..... Ett brev från Tingsrätten. Visserligen ren formalia, men när vi ägnad de senaste dagarna åt att läka och prata med psykolog. Börjar hitta rätt balans och då kommer en delgivning. Visst förstår jag att det måste gå till på det sättet, men i dagens teknikålder - kunde man inte få fram att fallet är nedlagt, inga som helst misstankar kvarstår osv så hade det här brevet inte behövts skickats?

Rent formellt är det som så att när ett barn skall förhöras måste en vårdnadshavare vara med. I fall som detta, då man misstänker en av föräldrarna som förövare, så får inte den andra föräldern vara vårdnadshavare under förhöret eller få vetskap om detta. Iaf inte då man är sammanboende eller gifta, för då kan man påverka varandra.

M a o så utses en av åklagaren, oftast en advokat, som sitter med under förhöret med barnet. I detta fall vår dotter. Sedan skall den här informationen, dvs att vår dotter har haft en tillfällig vårdnadshavare informeras oss som föräldrar. Dock får detta tidigast ske 4 arbetsdagar efter förhöret med barnet. Varför är förmodligen för att skyldiga inte ska ha någon möjlighet att förbereda sig. Tanken är att förhör skall hinna ske under mellantiden med den/de misstänkta.

Och jag stödjer detta till fullo! För det finns en hel massa äckliga kräk därute som utnyttjar barn så jag säger inget om detta.

Men när vi är på förhör, både vår dotter och vi, den 17 juni. Man konstaterar direkt att det inte finns något fog för misstankarna och åklagare informeras direkt. Åklagaren beslutar direkt om att fallet skall läggas ned. Polisen ringer skola och informerar. Varför kan inte någon ringa alt. maila Tingsrätten och säga detta? Nej, då måste det gå byråkratiskt tillväga. Protokoll skall skrivas och stämplas, sedan skall Tingsrätten ha några veckor på sig. Därefter får vi ett papper som säger att det är nedlagt.

Under tiden så lyser pappret vi fick som en fyrbåk i ögonen. Visst, en ren formalia kan man tycka. Men känslan av att öppna ett brev från Tingsrätten där det står svart på vitt "våldäkt på barn alt övergrepp", "modern bedöms ej som lämplig vårdnadshavare då hon är gift med den misstänkte" tillsammans med ord som hemligstämplat, högsta prioritet osv., den är inte behaglig. Det känns smutsigt.

Det gör att skiten kommer tillbaka. Tankarna snurrar. Vår familj har blivit besudlat av något som är tyvärr en hemsk verkliget för många barn.

Att vara oskyldigt anklagad är obehagligt. Det räcker inte med ett frikännande från polis, åklagare och alla inblandade för att känna sig rentvådd. Jag vet inte vad det är som krävs och jag vet inte varför det är så. Men jag tror att tanken att någon kan överhuvudtaget tänka så här om oss, att det är den som spökar.

Och jag vill ha revansch. Hur och varför vet jag inte, men just i dagsläget kan jag förstå begreppet "ett öga för ett öga". Inga som helst problem!

Dagarna går och vi överlever. Det är som de säger, det som inte knäcker det härdar. Jag ägnar mig åt att låta barnen prata av sig, förklara och försöker vara klok. Försöker vara tålmodig och inte skuldbelägga. Inte barnen och inte de som satt oss i den här sitsen. Även om en del av mig bara vill skrika, vråla och säga fula ord. Tycka synd om mig själv, gråta och ynka mig. Men det är ingen hjälp.

Den som är minst drabbad i det här är jag. Och den som måste vara starkast i det här är jag. Fast just nu vill jag att mamma eller pappa skall vara här, krypa upp i deras famn och vara liten igen. Låta dem klappa mig på huvudet och säga att allt ordnar sig. Men det kan inte ske, det är rent fysiskt omöjligt. Så jag får vara stark och bryta ihop bland vänner istället. Fast jag är inte så bra på att bryta ihop. Jag är som en sån där leksak med en tjock metallklump i botten. Man klipper till, den studsar åt sidan i golvet och så reser den sig igen. Så gör jag med, fast ibland så känns det som det är omöjligt.

Det är många tankar som snurrar. Mest av allt är dyker tanken upp "hur fasiken tänkte hon?" Mamman som anmälde. Är hon så naiv att hon inte fattar vilket språk barnen i den här dysfunktionella klassen använder? Så att när hon hör order snopp så rusar hon iväg och anmäler? Har hon inte sett mitt barn, hur utåtriktad och trygg hon är? Tänkte hon sig inte för både en och annan gång innan hon agerade? Är hon bara dum i huvudet eller otroligt naiv?

För jag vägrar att tro att människor gör sånt här av ondska. Och jag vill inte tro att barn gör så här av ondska heller.

Och kuratorn som fick anmälan, hur tänkte hon? Hon som varit inkallad i den här klassen ett antal gånger för att det varit turbo och hon har fått medla. Hon vet att det är tjejer som varit lite gränsfall, för hon har haft dem i samtal. Hon har även haft dottern där, som en av tjejerna i konflikten. Varför inte ta in henne först, försöka kolla själv innan hon rusar iväg och anmäler? Och socialen, varför nöjer de sig med att intervjua barnet som säger sig hört kommentaren? Varför intervjuar de inte min dotter innan de gör en polisanmälan?

Får det gå till så? Att socialen på ett enda vittnes (ett barn) kommentar, en enda sådan, ska de kunna polisanmäla?

Jag fick höra skrämmande statistik som iofs kan förstå att samhället agerar och reagerar, att det i VARJE klass i VARJE årskull finns minst 2 barn som far illa i hemmet. I varje klass i detta avlånga land..... Hur många barn blir inte det, som antingen har föräldrar som slåss, som super, som missköter sina barn eller utför övergrepp? Hur jävla horribelt som helst.

Men så tänker jag på alla de fall man läser om, där de fått både en och två och tio anmälningar. Där det finns fakta från flera av varandra oberoende håll som styrker att barnet far illa och man gör INGENTING.

Men så kommer ett barn och säger EN ENDA KOMMENTAR, bestående av 5 ord och vips så polisanmäler man!

Hur i helvete hänger det ihop? Varför drabbar det oss? Och när går det över? När läker vi?

Det var skönt att lämna staden bakom oss. Mest kände vi för att bara fortsätta köra. Lämna rykten och förtal bakom oss, lämna känslan av att blivit knivhuggna i ryggen. Att inte veta vem ger en känsla av total hjälplöshet.

Poliserna vi talade med var verkligen rara och förstående. De insåg vilken chock vi fått, hur besudlade vi kände oss. Men de ville (eller kanske inte fick) lämna ut vem anmälan kom ifrån. Det enda vi kunde göra var att be dem kontakta skolan direkt och ge dem informationen vi fick - att maken inte längre var misstänkt för något som helst brott. Att det var helt felaktig information som de fått. Och det inte baserat på bara min och hans redogörelse, utan framförallt på dotterns.

Direkt efter mötet på polisstationen åkte vi till skolan. Dottern var på utflykt just då, men vi gick upp till rektorn. Polisen hade redan ringt så rektorn var informerad. Vi bad att rektorn skulle ringa den förälder det handlade om och meddela det polisen konstaterat, att maken var helt oskyldig och så även den andra dottern. Att det var ett påhittat påstående och inget annat.

Vi fick senare bekräftelse på att rektorn gjort det. Men sedan då? Pratar den föräldern med de övriga som han/hon har berättat om sina misstankar för? Pratar den föräldern med sitt barn som hittat på detta, förklarar hur totalt fel det blir när man gör något sånt här? Och förstår det här barnet det eller kommer det hitta på fler historier? Och har det här barnet pratat med andra barn om det här innan föräldern fick höra det?

Men framförallt, varför oss? Varför hitta på något sådant om oss?

Jag har mina funderingar och åsikter, men samtidigt vill jag inte tro att människor (eller barn) kan vara så förslagna. Jag hoppas fortfarande att det skall vara en dum "lek" mellan barn som gått överstyr. Tankarna är ett virrvarr, som jag försöker få rätsida på. Att skriva av mig här gör att det kommer ur systemet. Att det förhoppningsvis kan lätta.

Just nu är fokuseringen på att hjälpa döttrarna. Den äldsta lider av att ha blivit anklagad för något grovt, för att ha försatt sina föräldrar och syster i en överjävlig situation. Och den yngsta lider av att en känsla av att ha förrått sina föräldrar, genom att berätta om de bråk vi faktiskt har hemma (vanliga "Svensson" bråk som finns i alla familjer). Hon lider av känslan av övergivenhet, av den otrygghet som förhöret gav henne. Hur mjuka och fina alla inblandade än var så var det ändå en liten 9 åring som satt där utan någon hon kände. Som fick svara på känsliga och sexuella frågor ifrån en okänd kvinna, i vetskap om att det satt flera andra och lyssnade.

Men framförallt är hon undrande över vem som kunde hitta på det här? Vem av hennes kamrater tycker så illa om henne att han/hon hittar på något sådant?

Hennes tillit är skadad, rejält. Och det är en skada som är svår att laga.

Min lilla oskyldiga tjej sitter i förhör och frågas ut om saker som hör vuxenvärlden till. Bakom en vägg sitter åklagare, psykolog och kurator. Lyssnar och tolkar, försöker hitta spår av det som påstås ha hänt.

Vad de ser är ett barn helt utan påverkan av något traumatiskt, ett öppet och glatt barn. Ett barn utan några som helst spår av att något otillbörligt skall ha skett. Och lyckligtvis är de kloka människor, som inser att anklagelsen är fel. Helt totalt tagen ur luften och det finns absolut inte ett endaste dugg som tyder att det finns en millimeter av sanningshalt i det som kompisen ska ha kastat ut sig. De som skött utfrågningen är proffs och de säger till oss att dottern visar inga som helst tecken på att ha varit utsatt för något som helst från oss föräldrar. Däremot har hon berättat om skolan, skolkamraterna och den turbulenta miljö som finns där. Vilket vi vet, som vi kämpat mot men inte fan trodde vi att det skulle leda till det här.

För ordningens skull måste de självklart förhöra oss föräldrar. Jag förstår det och jag stödjer absolut deras agerande. För tänk om det funnits något bakom det hela. Såklart att varje sån här form av misstanke måste kollas upp. För barnens skull.

Förhören med oss, eller som de kallar det "samtalet", ger precis samma sak vid handen - att det finns inte något som helst fog för den anmälan som är gjord. Och då skulle man kunna stryka ett streck över dela och gå vidare kan man tycka. Men inte är det så lätt, för det sätter sina spår på oss alla och jag vet inte hur man bäst skall hantera det.

Skall vi prata om det? Skall vi gräva i det? För barn har en tendens att gömma det obehagliga och istället kasta sig in i leken, låta det tråkiga döljas. Men det måste ju ut, måste ju bort. Och hur skall maken kunna skaka det av sig? Hur skall vi gå vidare?

När vi kommer till skolan igen, vilka föräldrar törs vi möta blicken hos? Vilka föräldrar vet om misstankarna? Vilka har pratat om det? Och vilken förälder gjorde anmälan? Kommer de prata lika mycket nu, när de vet att misstankarna var helt ogrundade?

Och barnet som hittade på kommentaren. Vem pratar med det barnet? Förklarar vad man kan ställa till med när man i sin fantasi hittar på sådana här saker?

Vem tänker på stora dottern, som blir anklagad för att sagt något sånt här? Och som därigenom skall ha orsakat att hela hennes familj blivit förhörd av polisen? Och som gjort att hennes syster blivit så arg på henne, känt sig så sviken.

Vad hade hänt om jag och maken skulle haft en trasslig relation? Om jag inte känt en hundra procentig trygghet med honom, skulle det ha sått ett frö och sedan fått gro?

Självklart skall man anmäla när man tror att det barn far illa, det är jag den först att skriva under på. Men skall man verkligen agera så starkt och snabbt på en endaste kommentar från ett endaste barn?