Tror inte att det kommer att ske så mycket på den här bloggen framöver. Förmodligen händer inget mer den närmsta tiden. Vad vi väntar på är dels den skriftliga bekräfteftelsen från åklagaren på att ärendet är nedlagt, men det kan tydligen ta flera månader... Då är det självklart inte lika bråttom - nej, inte för dem en för den som blivit felaktigt anklagad så är det det.

Dels är det att kansliet på skolan skall öppna, så att vi kan boka in mötet. Igår satte jag mig ned och skrev ned de kommentarer jag hade kontra kuratorns rapport, och det resulterade i 3 sidor med frågor som de skall få besvara. Jag känner mig otroligt stärkt av det, en väninna läste igenom det och det är riktigt vassa frågor så nu jävlar ska de få något att sätta tänderna i....

Och det "roliga" i det hela är att antingen så måste skolan medge att de satt hela sin tillit till den
s k och då måste man ifrågasätta hur starkt det väger när en förälder anmäler enkom genom hörsägen och 3:e hands information. Eller så är det så att skolan delar den här förälderns åsikt och då måste de kunna svara på frågan varför de ej tagit upp detta med oss. Nu pratar jag inte om den grova anklagelsen, utan jag pratar om skitsakerna som de valt att tolka negativt; ex.vis att min dotter är gränslös för att hon tycker om att krama sina kamrater, att maken är för mycket närvarande i skolan, att vår dotter har ett avancerat sexuellt språk. Det är något vi inte har hört under alla våra år i skolan, varken från lärare, kompisar eller andra föräldrar.

Och så fick jag vetskap om att skolan har en skyldighet att följa upp detta, när det visat sig att anklagelsen är felaktig. Dels skall de säkerställa att vi fått den hjälp vi behöver och dels skall de återkoppla/undersöka hur den här storyn kunde ta det uttryck den tog. Vad var det som gick fel, ha samtal med de/det barn som fabricerade historien genom att intervjua den 3:e flickan som kom med informationen. Hon vet vilka övriga barn är. Och den biten får man inte släppa, får då lär dessa barn fortsätta.

Genom att ha skrivit av mig här, genom stort stöd från era kommentarer och vänner IRL samt genom det proffsiga bemötandet från myndighetspersonal så har vi klarat oss hyffsat bra. Vad som händer efter sommaren blir förmodligen ett eget kapitel och jag återkommer om det.

Men vem vet, det kanske dyker upp fler svarta hål under vägen och då kommer ett inlägg....
Under tiden - tack för er support, alla ni som läst och extra tack till er som skrivit något. Det stärkte mig

Nu har jag pratat med polisen och den tjejen som jag haft kontakt med är helt underbar. Hon sa bl a att när de först fick in anmälan så förstod det att det var något sånt här som låg bakom, för det var ingen av de vanliga varningssignalerna som fanns med. Men de var ju ändå tvungna att utreda.

Hon sa även att hon tyckte förslaget från socialen var ett ypperligt förslag, de hade gjort så i ett annat sammanhang med mycket bra resultat. Däremot måste det vara skolan som ber dem komma dit, då tanken är att de skall hålla information i klassen. Och om skolan inte går med på det, då vet jag fasiken inte vad jag gör. Möjligen som polisen sa; om skolan har att välja mellan att låta oss komma dit eller en anmälan till Skolverket så borde svaret vara givet. Kanske är det så det ska framställas....

Jag tackar vår lyckliga stjärna att personen på socialen verkar ha absolut alla hästar hemma. Jag är en lyckligare över att ha träffat på otroligt kompetenta poliser som har sett saker och ting för vad det är.

Tänk om jag och maken hade legat i vårdnadstvist och något sånt här hade hänt? Tänk om polisen inte varit så proffsiga som de var, vad hade hänt då?

Kontakten med polisen och socialen har hjälpt oss, stärkt oss. När vi märker att de helt och fullt litar på oss så är det en bekräftelse. Personen på socialen sa mycket klokt att om man väljer att tolka saker negativt så är det lätt att tolka även de bästa intentioner så, vilket har skett i det här fallet. Och dumhet är det svårt att slåss mot....

Nu har jag och maken bestämt oss för att vi skall kräva ett möte med rektor, studierektor, kurator och ansvarig personal i skolan. Vi skall lägga fram kuratorns rapport och be dem förklara deras tolkningar. Och be dem förklara hur de tänkte. Varför de anmälde i det här fallet när vi vet att det finns betydligt starkare indicier på felaktigheter, som de valt att inte anmäla. Möjligen för att det då gäller en av "deras egna".

Det känns skönt att ha en plan, det är lättare att agera när man är arg än när man är ett offer. Och jag vägrar vara ett offer i den här situationen.

Idag har jag pratat länge och väl med en vän som har barn i samma klass. En människa som jag alltid haft största förtroende för, men som jag vacklade i när jag fick läsa anmälan. Idag fick jag förklaringar som gjorde att mitt förtroende har återfunnits.

Personen ifråga har även gjort en del "ill detektivarbete" och kommit fram till att det hela har uppstått i rent skitsnack ett gäng tjejer sinsemellan.

Någon av dem har ett horn i sidan till min dotter, säger detta och det sprider sig sedan mellan barnen. Personens egen dotter blev inkallad på toaletten med några andra och fick ta del av skvallret. Turligen nog tog hon det för vad det var, skitsnack. Men några av barnen gjorde det inte.

Det som är skrämmande är att man från skolan inte förstår hur tillståndet är, hur snacket går, hur barnen agerar. Och att man inte samverkar med föräldrarna till att motverka det här utan att man från skolan istället ägnar sig åt att mörka det så gott man kan.

Och några oskyldiga får betala priset. I det här fallet. Så frågan är vad vi gör nu? Kontaktpersonerna på socialen tycker vi bör anmäla skolan samt be polisen komma ut och prata i klassen. Nu väntar jag på att få kontakt med polisen för att se vad de anser.

För om vi inte gör något så kommer det fortsätta. På ett eller annat sätt. Och nästa gång kanske det är någon annan som råkar illa ut. Och där konsekvenserna blir allvarligare.

Nu har jag tagit mig upp ur det svarta hålet. Kanske inte för alltid men för stunden. Däremot har maken ramlat ned i det. Han läser utredningen från soc gång efter annan och blir arg, ledsen och frustrerad. Och jag förstår honom.

Jag pratade med polisen idag, en underbar tjej som sa att när de först fick in anmälan så förstod det att det inte kunde stämma. Det var alldeles för konstig information från kuratorn, alldeles för mycket hörsägen och 3:e hands information samt att det som togs upp var inga som helst konstigheter utan rent ut sagt skvaller från vuxna människor som tagit en helt sjuk vändning.

Det som gör mest ont, som jag blir mest ledsen och arg för är att det i kuratorns s k utredning står saker som jag sagt i förtroende till en mamma, inte sånt som jag är orolig för men som jag ändå inte vill skall föras vidare eftersom det faktiskt är mitt barn vi pratar om. Jag har fått höra saker om den mammans barn, som är av samma natur som det jag sagt. Ni vet, sånt som man pratar med vänner om. Som man funderar över varför barn gör och säger, samt blir lättad när man hör att andra barn gör likadant. Sådant står i utredningen!

Och det är saker som sträcker sig tillbaka i tiden, en sammanblandning av skvaller som någon har pusslat ihop till en sanning. Det gör ont. Det gör också jävligt ont att i få det svart på vitt att det pratas illa om oss bakom vår rygg. Och att människor vi trott gott om har gjort det. Kanske inte med flit, kanske de handlat i "god tro" men deras kommentarer har ändå hamnat i den här utredningen och har använts emot oss. Jag kan kallt konstatera att det finns nog ingen jag kan lita på i den klassen, var sig bland barn, föräldrar eller pedagoger. Vi har genom vårt agerande, genom att ifrågasätta och ställa krav, blivit obekväma och sådana måste ju knäppas på näsan!

Jag är glad att jag har civilkurage, jag är glad att jag kan säga ifrån och ifrågasätta men jag är jävligt ledsen att vuxna människor låter min dotter få betala priset för att de skall döva sitt eget dåliga samvete!

Det enda som kunde ge mig någon form av hopp tillbaka om de s k vuxna i den här klassen är om någon trädde fram, någon agerade FÖR oss. Inte bara emot oss. Men så lär inte ske....

Idag ramlade jag ned i ett stort svart hål. Tårar trängde på, allt kändes nattsvart och när barnen sedan hade lite vanligt syskongnabb så blev det för mycket. Helst av allt ville jag bara skrika, få dem att förstå att bråka om vem som skulle ta juicen först är totalt jäkla oväsentligt när det är så mycket annat skit som händer. När människor i vår närhet, bakom vår rygg, genom oförstånd lyckats sätta oss i den här sitsen.

Men självklart skall inte de behöva ta den hänsynen, de är barn och de ska inte behöva drabbas av det här. Samtidigt väcks oron i mig, jag läser signaler fel och börjar tvivla på min egen kompetens som mamma - är det jag som gör fel eftersom de här bråken dyker upp? Är det jag som gjort fel eftersom först den ena dottern råkat illa ut i skolan och sedan den andra? Är det så att jag på något sätt är ansvarig för att vi sitter i den här situationen? Genom att jag har tyckt och ifrågasatt, genom att jag har ställt krav öppet och pekat på felaktigheter har jag retat upp människor. Är det här deras sätt att ge igen?

Visst, jag är en jäklig jobbig person eftersom jag tycker inte att man ska resonera "om jag inte hör något så är allt okej". Inte när det gäller barn. För barn är experter på att spela spel. Hemma är man det barn som föräldrarna vill och med kamraterna den person man känner att man behöver vara, för att få vara med. För att smälta in. De barn som inte vill spela spelet utan som kämpar efter att vara sig själva som individer - de barnen råkar oftast illa ut, de blir ifrågasatta, utmanade och många gånger isolerade.

Man måste smälta in i mallen "lagom". Att vi i vår familj lever lite mot normen, där vi båda klev av våra s k karriärer för att kunna tillbringa mycket tid med våra barn hålls emot oss. Att jag som kvinnan är den som arbetar mer, tjänar mer och därmed överlåter åt maken att ta det största praktiska ansvaret för barnen är också fel enligt normen. Och det har gjort att han misstänkliggörs å det grövsta.

Jag har en känsla av kränkthet inom mig. Jag vill möte de människor som gjort detta, fråga dem vad de tänkte på. Hur de tänkte och vad de har emot oss. Jag har en frustration som jag inte kan bli av med och jag vet inte hur jag skall agera. Jag vill göra något men jag vet inte vad. Och det gör att jag mår inget bra. Jag vacklar i min tillit, i min modersroll och en del av mig vill bara ge upp. Anpassa mig till "lagom", inte sticka ut, inte ifrågasätta utan skita i moral och normer. Bara se till att min familj har det bra, låta dem spela spelet och hoppas på att deras psyke klarar av det när de som äldre börjar ifrågasätta vilka de egentligen är. Vad de egentligen vill, vad deras känslor egentligen är. Vilka de är som de då har gömt undan så länge för att spela spelet lagom, för att få vara med.

Måste det vara så här? Varför är det så här? Varför finns den här avundsjukan eller vad det nu är?

Mest av allt dunkar det runt i huvudet, att hur kan man låta det gå så långt? Varför har man inte frågat ut alla tre inblandade tjejer för vad har tjej nr 1 fått det hela ifrån? Är det något i hennes liv som inte är okej eftersom hon fabricerar ihop det? Och vad har hon fått det ifrån, det är något som barn i den här åldern inte borde veta något om.

Kuratorn på skolan är en skrämmande person. När vi fått läsa hennes underlag till rapporten som gått till socialen så är den full av fördomar. När hon tagit upp det faktum att äldsta dottern har gått på BUP som en orsak till att vi är suspekta som föräldrar så brast det för mig. För hur jäkla lätt hade det inte varit för oss att ignorera vårt barns mående och kört på. Det är inte en barnlek att gå till BUP i flera år, flera gånger i veckan och vända ut & in på sig själva.

Det gör föräldrar som bryr sig, som vill sina barn väl men i kuratorns ögon så är det anledning till misstanke. Samma kurator som tycker det är mystiskt att vår yngsta dotter mår bra av kramar, att hon känner sig trygg och omtyckt då. Det är alltså en kurator, som arbetar i skolan och skall hjälpa barn som inte mår bra. Hur bra kan hon göra sitt jobb? Hur kan hon hantera en ung tjej som kommer in med ätstörningar, borderline eller liknande?

Detta är samma kurator som varit inkallade i klassen för att göra klassrumsobservation, då det varit problem i klassen. Problem som hon lämpligen glömde när hon skrev rapporten. Samma kurator som har haft s k kompissamtal med 2 av de tjejer som vi starkt misstänker (eller snarare vet med tanke på vad som står i rapporten) är anledningen till hela den här situationen. Den ena tjejen har konstant ifrågasatt och utmanat alla, hon kan inte riktigt anpassa sig till klassrumsmiljön och har konsekvent utsatt andra kamrater för ganska grova kränkningar. Men det finns inte heller med i rapporten, utan helt plötsligt är det en harmonisk klass i vilken det enda som stuckit ut är vår dotter!

Jag trodde att häxjakter där människor kunde bli dömda för rena fantasier var något som tillhörde medeltiden. När människor var rädda, där utbildning var något som var förunnat några få. Men de finns tydligen på 2000 talet också och de finns bland människor med s k bildning. Varför? Vad är det för fel på människor?

Just nu är jag sugen på att antingen gå till tidningarna eller skriva en bok. Men vad händer då? Mina barn blir än mer utsatta, de får betala priset. Vi är dömda även om vi är frikända. Och jag måste hitta ett sätt att leva med det, jag vet bara inte hur.

Idag hade vi möte på socialen, ett efterlängtat sådan då vi kanske skulle få lite fler svar. På vägen dit bestämde sig maken för att han ville gå själv på mötet. Vilket jag på ett sätt tyckte var skönt, för ända sedan den här historian började har han stängt sig inom sig. Som ett skal, mot mig och mot barnen. Förståeligt, men lik förbannat jäkla jobbigt att leva med. För även om han är värst drabbad, så är vi ändå alla med i det här och lättast är att dela det tillsammans.

Efter mötet så var maken något lättad, för han hade fått ge sin sida av saken. Och personalen på socialen fick en bild över vad som faktiskt låg bakom det hela. Och att hela historien var helt sjuk. Den information vi fick från polisen var något annorlunda mot den som vi fick från socialen. Och med socialens rapport i handen gick jag fan i mig i taket. Allt som vi gjort som föräldrar, i positiv anda och av omtanke om våra barn har vänts mot oss. Hur sjukt som helst och jag vet inte riktigt hur jag skall agera. Min första spontana tanke var att ringa varenda förälder och undra vad det är som pågår. Den andra var att skriva ett brev till att alla föräldrar och berätta allt som hänt. Och den tredje tanken var att polisanmäla skolan, inte för det här utan för deras sätt att mörklägga allt som skett i skolan vilket har lätt fram till att det här kunde ske.

Storyn i korthet, som vi fick från socialen är följande: ett barn i klassen säger till en kompis att hon sett vår yngsta dotter utföra en onämnbar handling på sin far. Det här barnet berättar det i sin tur för ännu en annan kamrat som berättar det för sin far. Som anmäler till skolan.

Det barn som socialen utrederer är det barn som har hört det i 3:e hand och bedömer det barnet som trovärdigt. Varför har då polisen fått informationen att det är storasystern som sagt detta till en klasskamrat på skolgården? När vi frågade polisen vilket barn som storasyster skulle ha sagt det till fick vi informationen att barnet inte kände igen storasysters klasskamrat och kunde inte identifiera henne. Och så visar sig storyn vara helt annorlunda! Varför förhörde då inte polisen det barn som säger sig ha sett henne utföra handlingen?

Utdraget från socialens protokoll visar även att en hel massa rykten och skitsnack har omvandlats till verklighet. Och man har ryckt ut kommentarer ur sitt sammanhang och använt sig av det i sin anmälan.

Andra saker man har vridit och vänt på är:

1. Maken är så ofta i skolan, varför? För dett första, hur bra är det inte med en engagerad förälder som hämtar och lämnar sina barn i skolan. Och som ca 1 gång i månad varit med en timme eller två, eftersom det har varit stökigt i klassen. Men i det här fallet vänds det mot oss, som något underligt. Om det varit jag som hämtat och lämnat hade kommentaren inte dykt upp, men nu arbetar jag heltid och maken inte full tid så det har fungerat bättre för oss. Men så jämlika har vi tydligen inte blivit, utan att det blir frågetecken när en pappa engagerar sig.

2. På ett föräldra möte tar jag och en förälder upp att vi tycker att barnen har ett ganska grovt språk sinsemellan och att vi tillsammans borde stävja det. Det står i socialens protokoll att en förälder har till uppgiftslämnaren, efter mötet, i förtroende sagt att "de skulle bara veta vilket avancerat sexuellt språk deras dotter har och vad hon googlar på, för det har hon gjort tillsammans med vår dotter". Men hallå, det är ju det vi reagerade för och ville att vi gemensamt skulle åtgärda. Men det står INGENSTANS att det var jag som tog upp det på mötet! Det behagar man glömma bort.

3. Det noteras, med hjälp från personal på skolan, att vår dotter är kontaktsökande och gärna kramas, och skall ha sagt "för det får mig att må bra". Vilket noteras att hon skall ha sagt i 6 års. Jaha, och vad i helvete är det för konstigt med det? Jag är innerligt glad att vår dotter tycker om att kramas. Men här hamnar det i socialens utredning med kommentaren "bör undersökas". Hur sjukt är inte det!

4. Man har noterat att storasyster har gått på BUP, och skriver att hon inte har vänner, svårt med gränser osv. vilket har vänts mot henne. Alla dessa reaktioner kom för att hon blev grovt mobbad, med lärarens goda minne. Att hon gick på BUP för att hon blev mobbad noteras inte och att hon nu, efter att ha bytt klass, har det kanonbra i skolan med bra kamrater och att hennes lärare sedan klassbytet tycker att det är en helt underbar tjej! Den biten tar man inte upp överhuvudtaget.

5. Föräldern som gjort anmälan har noterat att dottern brukar se lite sorgsen ut ibland, inte alls är lika utåtriktad som tidigare. Tacka fan för det! Hon har blivit illa utsatt av sina kamrater, när hon protesterat mot att de uppfört sig illa. Hon har blivit sparkad och slagen på, precis som många av sina kamrater då det har varit "flugornas herre" och den starkaste har styrt. Men det vet inte denne förälder eftersom läraren valt att mörka situationen och inte informerat föräldrarna. Men det vänds då mot oss och att det är i hemmet hon farit illa - definitivt inte skolan.

6. Vid ett tillfälle för säkert 1 år sedan säger jag till en förälder att dottern ville ha bikini under kläderna i skolan, för hon hade sett 2 klasskamrater ha "bikinibh" på sig i skolan. Det har denne förälder tagit upp i sin anmälan. Men hallå, vi pratar om små tjejer som vill bli stora. Som ser framtiden med läppstift och annat som en spännande framtid. Men i det här fallet noteras det som något avvikande.

Och det är alltså detta som gjort att min make har blivit misstänkt för våldäkt på sitt eget barn! Hur jävla lätt det inte att misstolka allt om man vill?

Vad ska jag göra? Hur högt skall jag skrika? Har ni något råd?

Nu har det förflutit en tid och jag börjar få viss distans till vad som hänt. Vi har flytt staden när semestern började och självklart känns allt annorlunda när miljön och människorna runt om inte är samma som i den vanliga vardagen.

Det kan numera gå en hel dag utan att tankarna dyker upp. Men så kommer en sen kväll när det börjar snurra. Oron för hur det blir sen, efter sommaren, dyker upp. Och när dottern är ledsen eller obalanserad så blir jag lätt överanalytisk, börjar fundera på om det är det inträffade som spökar. Det är lätt att förstora upp saker, men det är även lika lätt att lägga locket på helt. Det som är det svåra är att hitta en rimlig balans.

Jag hade några dagar solo med äldsta dottern, vi pratade en del om det som hänt. Om att hon blev anklagad och jag kan inte tro att det är något som hon sagt.

Det är nog det som är den största oron i det här, att inte veta från vem det hela kom. Hur det egentligen startade och varför. Och vi lär aldrig få reda på detta.

Tidigare när jag läst i tidningarna om människor som suttit häktade och sedan blivit frikända, så har jag reagerat som att "synd om dom, men det är väl inte hela världen-de är ju friade".

Men nu kan jag förstå de som söker skadestånd, för även om vi inte har blivit formellt misstänka så är vetskapen om att det funnits ett antal människor som trott att vi varit kapabla till ngt sånt här, otroligt kränkande. Jag känner mig smutsig, jag vill ha upprättelse. Jag vill ha revansch. Min syn på en hel del saker har blivit påverkad. Och jag önskar att det hade varit ogjort. Att jag inte hade behövt gå igenom det här.

Och nej, jag har inte i "lagens mening" varit misstänkt för något. Men genom att maken varit det så hade jag indirekt blivit det - genom att inte se vad som i så fall skulle ha skett.

Det är en stämpel som sitter där, även om den hamnat fel. Förhoppningsvis bleknar den, men ibland känns det som den lyser som ett stoppljus och att alla kan se den.

På måndag skall vi träffa socialen. Vi har bett att få ett möte, för vi vill veta vad de gjort och hur de kommit fram till den här slutsatsen. Vi vill också se att de satt punkt för det här, att de har rentvått oss även i sina papper. Efter att ha ringt dem blev vi även erbjudna familjeterapi, när maken påpekade att en sån här anklagelse är inget som man bara skakar av sig. Och att det faktiskt i allra högsta grad påverkar ens barn.

Det som jag tycker är sorgligt är att skolan, dvs skolledningen, inte en endaste gång har hört av sig. Frågat hur vi har det, hur vi mår. Inte ett enda ljud.

Jag tycker också att det är sorgligt att människan som hade så snabbt till att anmäla oss inte har modet att be om ursäkt när han/hon fick svart på vitt att det inte fanns ett endaste dugg att anmäla oss för.

Okej om han/hon inte törs göra det ansikte mot ansikte eller inte orkar framträda med namn. Men det går att skriva ett anonymt brev, öppna upp ett anonymt hotmail konto. Att skicka en ursäkt, skriva några rader. Det hade betytt otroligt mycket för oss. Gjort det lättare att gå vidare.

Sedan finns det andra människor som reagerat otroligt konstigt. Som en närstående som säger till mig att sluta älta i det och gör en jämförelse med sitt barn som genomgått en skilsmässa och blivit kvarglömd på tunnelbanan av sin skolfröken. Avslutar med att det minsann inte påverkat barnet ifråga så det här borde inte påverka mina barn. I mitt tycke en jävligt konstigt jämförelse, känns liksom inte riktigt som det spelar i samma division......