Konstigt, tiden har gått och vi har lagt det mesta bakom oss men just de senaste dagarna har de primitiva känslorna dykt upp igen. Sorgen, vreden, ilskan. Förmodligen är det rester som legat inkapslade medan jag har haft fullt upp med att hantera vardagen.

Det är synd att verkligheten ser ut som så att vid en eventuell polisanmälan, oavsett vad det gäller, så ställs otroligt höga krav på den drabbade. Och är det som i det här fallet barn så drar iaf jag mig otroligt för att göra något. Mina barn har utstått tillräckligt och jag får trösta mig med tanken att "what goes around comes around". Dvs, någonstans någon gång kommer verkligheten ikapp och att livet då reglerar det som tidigare inträffat.

Men visst vill en del av mig fortfarande ha upprättelse, visst är en del av mig fortfarande sugen på att "hänga ut" människor. Skriva till tidningen, låta allt komma fram. Läste bl a i senaste Mama om en familj där pappan blev felaktigt anklagad för barnmisshandel och då väcktes tanken att kontakta dem för en artikel, anonym dock.

Vet inte om jag ska eller inte. Jag låter det ligga och mogna så får jag se vart tanken tar vägen. Vad tycker ni?

Jag fick ett mail för en tid sedan, där skrivaren önskade läsa det brev jag skickade som avslut till den gamla klassens föräldrar. Jag trodde jag lagt ut det, men icke så så här kommer den i ocensuerad version. Dock har jag tagit bort alla namn av förståeliga skäl. Jag tycker själv inte att jag anklagade någon eller pekade ut någon, tvärs om försökte jag verkligen få fram att jag inte tror att det är av elakhet som detta händer. Utan p g a att vi föräldrar inte engagerar oss tillräckligt, att vi inte "gräver" i det som sker utan väljer den enkla vägen. Och det är inte till hjälp för våra barn. Tvärs om. Jag har i dagarna fått höra att det är fler barn i den klassen som inte trivs, som hamnar utanför och där man återigen från skolan väljer att skuldbelägga det barn som hamnar utanför med motiveringen "han/hon är inte som de andra". Måste våra barn likriktas och passas in i en mall för att bli accepterade? Eller är det månne så att deras självständighet sticker i ögonen och framkallar räddsla hos de andra. Att det är därför som de blir utsatta?

Vår dotter är utsatt sedan länge, mobbad på ett subtilt sätt men likväl mobbad. Det har gått så långt att vår dotter accepterar att hon oftast inte får vara med. Att hon rycker på axlarna och sätter upp en tuff attityd även gentemot oss och på något sätt accepterar utanförskapet. Att det har blivit en norm att vår dotter oftast är själv gentemot grupper om 4 - 6 personer. Att hon inte kommer hem och berättar för oss när flickorna leker leken ”Vi låtsas att X inte finns”. Att hon är den som inte blir bjuden på kalas av dem som hon trodde var hennes kamrater. När alla andra i den kretsen blev det. Hur många av oss vuxna skulle acceptera det på en arbetsplats?

Att ens barn inte får ”plats” i gemenskapen har självklart fått mig att fundera över vad vi som föräldrar gjort för att den här situationen har fått uppstå.Är det för att vi har lagt oss i för mycket, att vi tagit för mycket strid för ex den händelse (en av många) som inträffade i slutet av 2:ans termin; En pedagog hanterade en konfliktsituation på ett katastrofalt sätt och avslutade det hela med att sjunga en nidvisa om 3 flickor, däribland vår dotter. Pedagogen fick med sig en stor grupp barn och det var en mycket olustig situation som fick oss att säga ifrån, varpå pedagogen blev förflyttad. Kanske tog vi i för mycket? Kanske är det ok att en vuxen anställd på skolan häcklar ens 8 åriga dotter inför hennes kamrater? Nej, vi tycker inte det. Det kan aldrig vara okey att någon utsätts för detta och framförallt inte barn.

Utöver detta startades det även en mycket olustig ryktesspridning, där det inte fanns någon som helst sanningshalt. Konsekvenserna för oss blev otroligt smärtsamma, trots att vi var helt utan skuld. Ryktet har utretts och avskrivits från alla berörda och det konstaterades att det var ett helt grundlöst rykte. Vi har även fått en ursäkt från dem som utredde händelsen. Dock har vi inte fått någon ursäkt från dem som startade det hela. Inte heller stöd från skolvärlden har vi fått i den här situationen.Vår dotter längtade efter att läraren skulle komma tillbaka för att hon trodde att saker och ting skulle bli bättre, men trots sin kompetens och sin lyhördhet som lärare kan XX inte göra så mycket om de fördomar och förutfattade meningar som råder.

Vi har då tagit valet att byta klass då det har gått för långt och är för infekterat. Att göra en nystart för vår dotters skull.Vi tror att inte att något barn i klassen är medvetet elakt och vill illa, vi tror inte heller att någon av er föräldrar är medvetna om hur det ser ut för vår dotter trots de försök vi gjort för att belysa situationen i klassen.

Vi tror bara att det gått för långt och att det har blivit så att vår dotter fått stämpeln att vara ”den kaxiga tjejen med de jobbiga och besvärliga föräldrarna”, en kaxighet som har varit hennes skydd mot sorgen. Att det är okey att hon är utanför. Att det är okey för klassen att hon inte får vara med. Men det är inte okey och vi har därför valt att gå vidare. För vårt barns skull.

Vår dotter själv är jätteglad att få byta skola och att kunna få de kompisar som hon längtar efter. Jag önskar med de här raderna att Du som förälder förstår hur lätt det är att trots all pedagogik, trots alla resurser, trots all information så är det ändå så att 8 - 9-åriga barn mobbas i väl fungerade skolor. Att det sätter spår i en liten människa som redan har lärt sig att hon inte är omtyckt, att hon inte duger. Att hon inte får vara med.