Nu blev det svårt - igen! Över en vecka har gått, den "nygamla" läraren är ett mirakel av sunt förnuft, medkänsla och insikt. Hon har haft många snack med lilltjejen, varit med i det undanskymda, känt av och lyssnat, alla tentakler ute. Beredd att rycka in för det minsta lilla, utan att för den saken skull överdriva situationer.

Hon ringde mig i fredags bara för att rapportera och idag hade vi ett nytt snack. Lilltjejen verkar på väg att landa, återfå tryggheten och då ber hon oss att tänka till en gång till vad gäller polisbesök i klassen. Är det av godo för lilltjejen eller inte? Kan det vara så att det istället väcker saker till liv, som verkar lägga sig. Hon gör så som vi vill, men ville bara att vi skulle tänka en gång till.

Hon kommer under alla omständigheter mycket snart ha en temadag i klassen, där man gör rollspel, grupparbeten mm kring temat livskunskap och med fokus på ryktesspridning. Kanske det räcker?

Just nu lutar vi åt att hon har rätt, att det kanske ska avvaktas och se. Låta lugnet cementeras och ha polisen i "backfickan" om det visar sig att det kokar under ytan.

Däremot dyker tankarna upp, vad gör vi med föräldrarna? Ska polisen komma dit och föreläsa för oss? Då kommer ALLA veta om det. Idag KANSKE inte alla vet om det. Det är föräldramötet snart, maken vägrar gå så jag kommer få gå dit solokvist. Vilka vet? Vilka tror på oss? Vilka har beslutat sig för att vi är bovarna i dramat? Jag var inte populär innan, eftersom jag har en tendens att säga vad jag tycker - inte helt bekvämt. Å andra sidan, jag behöver inte vinna några popularitetstävlingar, bara de inte tar ut det på mina barn.

Just nu är det känslan av upprättelse och instinkten om vad som är bäst för lilltjejen som slåss, och jag är inte helt säker...

Nu är skolstarten avklarad! Maken tog beslutet att själv vara med i lilltjejens klass, tufft men strongt gjort. Att gå in på skolgården och inte veta vilka som visste något, att möta människors blickar och känna osäkerheten tog på krafterna.

Efter måndagens möte var vi helt slut, och efter onsdagen blev det etter värre. Helst ville vi öppna munnen och fråga rakt ut om de hört eller inte. Förklara och få medkänsla, få upprättelse. Men nu fungerar inte människor så utan det bästa var att hålla käften och god min.

Det finns två som vi vet är insatta i det, eftersom vi själva pratat med dem i hopp om stöd. Den ena människan har oreserverat visat det, kommit med hjälp och tips, stöttat och trott obetingat på oss. Så även i onsdags, en varm blick och en klapp på axeln kändes bra.

Den andra föräldern har inte ens hälsat..... Det är en person vi som har haft bra kontakt med och vars barn var inblandat, även om föräldern säger sig veta absolut ingenting om situationen. Jag ringde i somras för att fråga om hon hört något om, om hennes barn hört något. Hon skulle kolla försiktigt med sin dotter och återkomma till mig. Det är över 2 månader sedan och jag har inte hört någonting...... Och nu vet jag att hennes dotter i allra högsta grad var inblandat!

Men så är det med människor, somliga sviker och andra finns där. Det gäller att fokusera på de som finns där och fokusera på det som leder framåt. Det är lätt att fastna i offer rollen, tycka synd om sig själv och älta i det oändliga vad som skett, vem som sagt och gjort m.m.

Men det är bara att glömma bort, lägga det bakom sig för hundra procent upprättelse går det inte att få i en sån här situation. Människor vill inte engagera sig, civilkuraget är på utdöende och det är lättare att leka struts.

So be it, då får vi köra vårt race och det har vi gjort. Vi har en konkret åtgärdsplan, vi har konkreta punkter som skolan ska följa upp och gör de inte det så får vi ta nästa steg.

Vi väntar nu på att få svar på våra frågor från skolan, när vi ser vad de svaren är tar vi ställning till om vi skall anmäla i första hand kuratorn. Jag tycker det är skrämmande och beklagligt att en kurator på en skola har inställningen att "barn är inte mitt ansvar". Vad ska en kurator då göra?

Läraren är kanon så här långt och vi hoppas att hon kommer fortsätta orka. Att hon har kraften och får stödet hon behöver för att fixa det här, för om inte den här klassen får hjälp så är det många av dem som kommer få det tufft framöver. Och då lär det finnas ett antal förvånade föräldrar som står där och säger "men jag förstår ingenting, han/hon har alltid varit så fin och rar härhemma". Precis som de föräldrar som uttalar sig vid sommarens tragedier förmodligen sagt... Och då är det så dags....

Nu har vi haft möte med skolan och jag är helt slut. Det blir förmodligen otroligt rörigt och ostrukturerat för huvudet snurrar, men jag tror ändå att grundkänslan är positiv.

Det startade åt helvete rent ut sagt, den kloke förälder som skulle följa med som neutral "mötesledare" bangade ur. Möjligen gick mötet inte att boka eller så fegade han ur. Jag skiter i vilket. Sedan kommer vi till skolan, då är högsta hönset sjukt och alltså inte med. Kunde börjat bättre, jag märker på mig själv att jag är darrig och har gråten i halsen hela tiden. Alla de där känslorna jag trodde jag hade koll på hade jag inte alls ordning på.

Mötet börjar i sedvanlig ordning med bortförklaringar och förklaringar från skolans sida, åtföljd av "men ni måste förstå, vi är ju skyldiga, vi agerade utifrån barnets bästa" osv. Men då satte vi stopp och sa helt sonika att mötet är för VÅR skull, det är VI som begärt det. Och att vi vet alla deras ursäkter och förklaringar, men nu handlar det om oss. Vad vi behöver för att känna oss trygga, för att känna att vi fått stöttning.

Bl a ifrågasatte jag hur man kunde låta lilltjejen vara utan vuxet stöd i skolan efter ett polisförhör. Och varför inget följt upp med oss hur vi mådde efter detta. Får klichésvar som att "det trodde vi att ni fick, det är inte mitt ansvar, ni hörde inte av er och sa att ni mådde dåligt".

Där någonstans blev jag skitförbannad! Sa att vi var i chock, och att känslorna kom först efter ett tag och att jag inte tyckte det var vårt ansvar att ta tag i detta, utan deras. Som jag sa, om man nu bryr sig så mycket om barnen att man gör en anmälan på så vaga grunder så bör man bry sig så mycket om dem att man följer upp hur de mår efteråt.

Då säger kuratorn "Jag tog bara emot anmälan, det är inte mitt ansvar". Vad då goddag fiskmås! Jag blev så jäkla arg, frågar kuratorn rent ut om inte barnen på skolan är hennes ansvar och hon svamlar om att "jag tog emot anmälan, det var rektorn som gjorde anmälan till soc. Jag har inte gjort något fel och det är inte mitt ansvar att följa upp detta". Hallå, kurator på en skola! Vem är hon till för, barnen eller?

Jag säger något om att om jag ser ett barn som mår dåligt så bryr jag mig om det, oavsett om det är mitt barn eller någon annans. Men hon kör på som en pappegoja att det inte är hennes ansvarsområde. Då blir jag rosenrasande (tyvärr gråter jag alltid när jag blir arg) och säger, med blicken spänd i hennes att om det är Din inställning så vill jag att Du lämnar rummet och går härifrån. Om Du anser att Du inte har något ansvar för min dotter i hennes skolmiljö så vill jag inte ha med Dig på mötet och Du får inte heller framledes befatta Dig med henne!

Så jävla arg var jag! Maken och studierektorn greppar situationen, och framförallt studierektorn inser att det håller på att braka åt helvete. Dels sitter kollegan där och skyller ifrån sig på henne själv och dels är hon otroligt arrogant, inte ett dugg medkännande utan bara dryg. Vet faktiskt inte riktigt vad som händer men s-rektorn tar iaf tag i situationen och börjar bli konkret.

Fråga vad vi vill, vad som kan få oss att känna oss trygga. Att vi har skolans stöd osv. Och där någonstans börjar det bli ett bra möte, även jag kan lugna mig även om tårarna rinner.

Vad vi kom fram till konkret är att vi lämnade en lista med över 30 punkter som de skall få besvara, som handlar om deras agerande och tänkande i detta. Som vi sa, vi behöver ha det för att gå vidare. De kommer även kontakta polisen och bjuda in dem för en föreläsning i klassen om falsk ryktesspridning. De kommer "punktmarkera" den här gruppen, så att det alltid är en vuxen i deras närhet som kan fånga upp signaler och gripa in, innan det brakar till. Klassen har fått extra resurs till att ta hand om de barn som har behov av extra stöd, vilket kommer frigöra tid för läraren att ägna sig åt den här gruppen. Det kommer att vara 3 vuxna i klassen i höst. Man kommer informera fritidsverksamheten om de problem som finns i den här gruppen, så att de håller ögon och öron öppna för att stävja problemen.

Det kommer kallas till ett tidigt föräldramöte där skolan kommer att lyfta de problem som finns i den här klassen, och där de ska exempliera händelser (utan att nämna namn) så att föräldrar som idag stoppar huvudet i sanden skall förstå att det är konkreta problem. Det måste komma från skolan, för annars blir det som idag - att vi är jobbiga föräldrar som talar i egen sak av omsorg bara för vårt eget barn, vilket inte är fallet.

Det blir ett uppföljningsmöte om en månad där vi ska se vad som hänt, hur situationen är. Vi fick även erbjudande om samtalsstöd av kuratorn, men där insåg väl även hon att vi inte hade den tilliten till henne vare sig för oss eller för vår dotter. Hon tog istället raskt fram telefonnummer till en rad olika instanser som kan erbjuda stöd i detta.

Slutligen så krävde vi att de kontaktar skolnämnden och socialen där den här anmälan finns och kompletterar den. Ser till att det omständigheterna kring våra tjejers "problem" skall tydligt framgå, dvs att det är skolan som inte tagit tag i situationen och därför blev vår äldsta dotter mobbad - därför hade hon under en period inga kamrater och var konfliktskapande. Det skall stå att detta var i första klass och under en lärare som sanktionerade mobbingen. Det skall framgå att så är INTE fallet idag.

Jag vet inte om jag är nöjd, jag är just nu helt tom. Vi får väl se om de uppfyller sina åtaganden eller inte. Vi ger det en tid och tar beslut sedan. Vi vill inte bråka för bråkandets skull, inte heller för vår personliga upprättelse även om det är jävligt jobbigt att bära. Vi vill agera så att det blir bäst för vår dotter, och exakt vad som är det vet jag inte idag.

Och så var det dags..... Lämnade lugnet på landet, "isoleringen" från vardagen och återkom till verkligheten. Smygstartade med fritidsverksamheten i onsdags, där flickorna själva fick bestämma tider och närvaro.

Det gick bra första dagen, andra dagen var lilltjejen ledsen när hon kom hem för självklart hade det blivit småtjaffs. Och i hennes läge just nu så är hon extra mottaglig, minsta lilla ord som blir fel knäcker. Samtidigt kan inte hennes kamrater förstå det, för alla vet inte vad som hänt. Tror vi.

Jag vet att minst 5 tjejer har storyn och jag vet vilka de är. Av dem är det bara en som jag litar på och jag är orolig för vad som händer när det sätter igång. Vem av dem som sprider ryktet vidare. Vem av dem som kastar det i ansiktet på lilltösen. För jag tror inte det är över.

I somras ringde jag rektorn för lågstadiet och var helt rabiat, när jag just fått se utredningen från socialen. Hon lovade mig då att ringa så fort hon var på plats, vilket var i den 6:e augusti. Ringde hon? Absolut inte.

I måndags mailade jag och bad att få ett möte med de inblandade, dvs henne, kurator, huvudrektorn och lilltösens nygamla lärare. Och det per omgående, före skolstart.

I torsdags hade jag hört absolut ingenting. Inte ett svar så då skickar jag iväg ett nytt, med kopia till alla ovan nämnda. Får omgående svar ifrån den nygamla läraren som lovar att prata med rektorn och ordna till en tid. Sent igårkväll ringer hon. Väldigt vänlig, undrar hur vi haft det och hur vi mår. Samtidigt är hon nog lite frågande till varför vi vill ha ett möte.

Hon börjar återigen förklara varför de gjorde som de gjorde, att de inte har agerat fel osv. Men som jag sa så skiter jag i deras agenda, för vad jag vill är att få hjälp att känna mig trygg i att låta lilltjejen gå till skolan igen. Och det gör jag inte. Och vi vill att tar tag i situationen som den är, med det klimat som det är i den klassen. Att de är förberedda på att det förmodligen kommer hända saker, eftersom det är flera barn som vet om det och vad händer i nästa bråk?

Mötet är för vår egen räkning, att vi ska få svar på hur de tänkte och de ska få förklara varför det står som det gör i anmälan till socialen. Som jag sa till henne: hur nöjd skulle hon vara med vetskapen om att det på ett papper hos socialen stod att hennes barn var gränslösa, labila, utan kamrater, konfliktskapande osv?

Och när jag frågade om hon ansåg att mina barn var så sa hon nej, självklart inte utan sakerna var ryckta ur sitt sammanhang. Att stora tjejen hade haft det beteendet i första klass. Vilket jag höll med om MEN som jag sa: varför hade hon det framgick inte. Anledningen var att hon var mobbad och denna mobbing sanktionerades av läraren, för hon tyckte det var lättare att ha problem med ett föräldrapar än flera stycken (lärarens egna ord!).

Rektorn förstod vår sits och ett möte blir det måndag morgon. Hon lät ganska dämpad så jag tror hon förstod allvaret i detta och att hennes strutsmentalitet inte hjälpre i det här fallet. Det kommer inte att försvinna bara för att hon inte låtsas om det.

Sedan kände jag en viss oro inför mötet, skulle vi lyckas hålla oss lugna och agera ur lilltjejens bästa? Låta bli att låta våra sårade känslor komma emellan och inte gå i klinch med skolan? Då kom jag på att i klassen finns det en kanonbra pappa, som arbetar med konflikthantering på ganska avancerad nivå. Vi har en bra kontakt och han har genom sitt jobb tystnadsplikt. Så jag ringde, gav honom storyn som han inte hade en aning om (enligt vad han sa och jag tror på honom) och frågade om han kunde vara med på måndag.

Inte som vittne eller som vår "advokat" utan mer för att hjälpa till att styra upp mötet, om det blir emotionellt, hjälpa oss att hålla fokus och se till vad som är bäst för lilltjejen och klassen.

Ringer alltså en sen fredag och han skulle försöka fixa det. Han hör av sig under helgen och ger besked. Själv vill jag just nu bara blunda, försvinna och glömma bort allt.

Märker att det ligger som en kvarnsten runt halsen, jag har ingen ork till ens de enklaste saker. Jobbet tar emot, roliga saker känns tråkiga och de planer jag hade tidigare, roliga sådana, känns helt omöjliga att jämföra. Tröttheten är stor och samtidigt kan jag knappt sova.

Och så kommer en liten del upp i mig som säger; kanske vi ska strunta i det här, strunta i mötet. Kanske vi överdriver, kanske det är över nu. Kanske borde vi lägga locket på? Kanske jag är för känslig (som min kära syster alltid säger....)?

Hjälp mig, vad tycker ni? Gör jag rätt? Jag är vilsen, det här är inget jag har erfarenhet av och jag tappar bort min magkänsla.

Nu börjar verkligheten närma sig. I augusti är delar av skolan igång igen och personal är på plats. De senast veckorna har jag haft ett lugn i mig, fått läka till viss del även om jag märker att lilltjejen fortfarande är orolig. Och det är inte så konstigt, det är ju hon som skall tillbaka till den miljö som skapade det här. Men jag tror att hon kommer att växa av att möta det med rak rygg, full backning av oss och tryggheten i att det finns människor nära som stöttar henne. Att hon har vänner och att det är några få som skapat detta helvete.

Maken däremot har haft det tungt, vilket självklart har påverkat oss allihop. Mår man inte bra så får de närmaste även de till viss del lida för det går inte att hålla humöret uppe. Det som jag inte gillar är att han inte pratar, inte visar oss att han mår dåligt utan försöker hålla skenet uppe men istället pyser det ut i kommentarer, tonfall och kroppsspråk. Jag kan se och förstå det, men för barnen blir det motsatta signaler vilket är förvirrande. Och som ett brev på posten blir det bråk.

Det har varit en tung sommar på det sättet, med obalansen som följt oss och händelserna från sommarens början. Lägg sedan till att vi inte har varit hellediga allihop tillsammans på hela somamren och krydda med vädret så får man en inte helt perfekt sommar. Men nu får man spela med de kort man har, ge varandra lite utrymme och inte ha för stora ambitioner på att vara tuttinuttigt lyckliga. I dagsläget räcker det för mig att vi är vänner, att vi kan dela ansvar och tankar med varandra.

Maken och jag fungerar så otroligt olika när vi drabbas av motgångar. Jag blir som en furie, stridslysten och kämpar som fan för att visa att mig kan man inte knäcka, jag ska fasiken visa dem. Maken å andra sidan vänder strupen upp och ger sig direkt, helt utan strid. Och det gör mig faktiskt galen. För jag anser att man har alltid ett val och i det här fallet så är valet att antingen kapitulera för skiten, göra sig till ett offer och gå under av självömkan. Eller så fajtas man, vägrar att låta sig knäckas och framförallt - veta att vi är helt oskyldiga och att de som känner oss, gillar oss och vill oss väl, de delar denna kunskap med oss. De andra, de som inte vill oss väl - fuck them rent ut sagt!