Nu börjar vi komma in i vanliga banor. Lilltjejen har kommit bra in i den nya skolan och det är en tjej som helt plötsligt sover på nätterna utan mardrömmar. Hon sover länge på morgonen och har ett lugn i sig som är skönt att se. Och självklart påverkar det oss alla, i den positiv mening.

Visst är det fortfarande lite sviter, tankar som kommer och känslor som far över en. Men jag känner att vi har gjort rätt, vi har agerat rätt och det är till det bättre. Visst, jag hade kunnat låta bli att skicka brevet för det förändrade ingenting. Men för mig var det viktigt, att få säga vad jag tyckte även om det inte innebar någon förändring.

Som den sista "punkten" i den här historien kom pappren från socialen, där utredaren själv kompletterat med egna kommentarer efter att ha träffat och pratat med oss. Skolans skulle ju justera och tillrättalägga sina egna uttalanden, men de gjorde de inte utan feglirade som vanligt. Men vi hade turen att träffa en tänkande människa, som bildade sin egen uppfattning. Och att läsa hans rader var en lisa för själen.

Där står bl a " den vinklade och bristfälliga informationen som nu lämnats från skolan", "grunden för anmälan har varit skvaller bland flickorna i klassen", "något skäl att känna oro utifrån den inkomna anmälan kan utredaren inte se" och slutligen har de tillstyrkt att vi har rätt till socialt stöd i form av Preventionsenheten, utan vidare biståndsbeslut, då vi har blivit oförskyllt anklagade!

Vi vet att vi inte har gjort något fel. Ni som läser här vet att vi inte har gjort det. Och ja, visst borde det räcka med vår egen vetskap men det är ändå skönt att få det svart på vitt från en "proffsinstans".

Många har frågat IRL och mailledes om vi skall anmäla skolan eller inte. Det är så mycket som har hänt och jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på deras agerande. Men samtidigt, orkar vi det? Vill vi inte lämna det bakom oss och vara glada? Å andra sidan kan det också göra mig förbannad, att det skall vara så svårt och jobbigt med en anmälan att man drar sig bara därför. Och så klarar sig skolan undan ansvar gång efter annan. Bara för att människor inte orkar strida.

Å andra sidan, striden kan riskera min familj och det är något jag inte vill. Det är det inte värd och min fatalistisk suda resonerar som så att "what goes around comes around. Om än inte från oss så från någon annan, eller något annat. I något annat sammanhang.

Jag är inte religiös, men jag har en ödestro såtillvida att den dagen man ligger där med näsan i vädret så kommer ens livssaldo utvisa röda eller blå siffror. Allt beroende på hur man har hushållat med sina gåvor här på jorden.

Kanske bloggen tar slut här och nu, kanske den fortsätter. Jag vet inte. Jag kommer framförallt återgå till min "vanliga" blogg som har hängt med i några år. Den här bloggen hade ett syfte, och det var att ta oss igenom den här situationen. Nu är vi förhoppningsvis igenom det och då finns det inte så mycket mer att tillägga.

Familjens vidare öden och äventyr finns kommer fortsätta, men då i den andra bloggen. Är Du nyfiken och vill hänga med dit, maila mig på oskyldigtanklagad@hotmail.com så får Du länken, dock inte om Du är anonym.