Och så var det dags..... Lämnade lugnet på landet, "isoleringen" från vardagen och återkom till verkligheten. Smygstartade med fritidsverksamheten i onsdags, där flickorna själva fick bestämma tider och närvaro.

Det gick bra första dagen, andra dagen var lilltjejen ledsen när hon kom hem för självklart hade det blivit småtjaffs. Och i hennes läge just nu så är hon extra mottaglig, minsta lilla ord som blir fel knäcker. Samtidigt kan inte hennes kamrater förstå det, för alla vet inte vad som hänt. Tror vi.

Jag vet att minst 5 tjejer har storyn och jag vet vilka de är. Av dem är det bara en som jag litar på och jag är orolig för vad som händer när det sätter igång. Vem av dem som sprider ryktet vidare. Vem av dem som kastar det i ansiktet på lilltösen. För jag tror inte det är över.

I somras ringde jag rektorn för lågstadiet och var helt rabiat, när jag just fått se utredningen från socialen. Hon lovade mig då att ringa så fort hon var på plats, vilket var i den 6:e augusti. Ringde hon? Absolut inte.

I måndags mailade jag och bad att få ett möte med de inblandade, dvs henne, kurator, huvudrektorn och lilltösens nygamla lärare. Och det per omgående, före skolstart.

I torsdags hade jag hört absolut ingenting. Inte ett svar så då skickar jag iväg ett nytt, med kopia till alla ovan nämnda. Får omgående svar ifrån den nygamla läraren som lovar att prata med rektorn och ordna till en tid. Sent igårkväll ringer hon. Väldigt vänlig, undrar hur vi haft det och hur vi mår. Samtidigt är hon nog lite frågande till varför vi vill ha ett möte.

Hon börjar återigen förklara varför de gjorde som de gjorde, att de inte har agerat fel osv. Men som jag sa så skiter jag i deras agenda, för vad jag vill är att få hjälp att känna mig trygg i att låta lilltjejen gå till skolan igen. Och det gör jag inte. Och vi vill att tar tag i situationen som den är, med det klimat som det är i den klassen. Att de är förberedda på att det förmodligen kommer hända saker, eftersom det är flera barn som vet om det och vad händer i nästa bråk?

Mötet är för vår egen räkning, att vi ska få svar på hur de tänkte och de ska få förklara varför det står som det gör i anmälan till socialen. Som jag sa till henne: hur nöjd skulle hon vara med vetskapen om att det på ett papper hos socialen stod att hennes barn var gränslösa, labila, utan kamrater, konfliktskapande osv?

Och när jag frågade om hon ansåg att mina barn var så sa hon nej, självklart inte utan sakerna var ryckta ur sitt sammanhang. Att stora tjejen hade haft det beteendet i första klass. Vilket jag höll med om MEN som jag sa: varför hade hon det framgick inte. Anledningen var att hon var mobbad och denna mobbing sanktionerades av läraren, för hon tyckte det var lättare att ha problem med ett föräldrapar än flera stycken (lärarens egna ord!).

Rektorn förstod vår sits och ett möte blir det måndag morgon. Hon lät ganska dämpad så jag tror hon förstod allvaret i detta och att hennes strutsmentalitet inte hjälpre i det här fallet. Det kommer inte att försvinna bara för att hon inte låtsas om det.

Sedan kände jag en viss oro inför mötet, skulle vi lyckas hålla oss lugna och agera ur lilltjejens bästa? Låta bli att låta våra sårade känslor komma emellan och inte gå i klinch med skolan? Då kom jag på att i klassen finns det en kanonbra pappa, som arbetar med konflikthantering på ganska avancerad nivå. Vi har en bra kontakt och han har genom sitt jobb tystnadsplikt. Så jag ringde, gav honom storyn som han inte hade en aning om (enligt vad han sa och jag tror på honom) och frågade om han kunde vara med på måndag.

Inte som vittne eller som vår "advokat" utan mer för att hjälpa till att styra upp mötet, om det blir emotionellt, hjälpa oss att hålla fokus och se till vad som är bäst för lilltjejen och klassen.

Ringer alltså en sen fredag och han skulle försöka fixa det. Han hör av sig under helgen och ger besked. Själv vill jag just nu bara blunda, försvinna och glömma bort allt.

Märker att det ligger som en kvarnsten runt halsen, jag har ingen ork till ens de enklaste saker. Jobbet tar emot, roliga saker känns tråkiga och de planer jag hade tidigare, roliga sådana, känns helt omöjliga att jämföra. Tröttheten är stor och samtidigt kan jag knappt sova.

Och så kommer en liten del upp i mig som säger; kanske vi ska strunta i det här, strunta i mötet. Kanske vi överdriver, kanske det är över nu. Kanske borde vi lägga locket på? Kanske jag är för känslig (som min kära syster alltid säger....)?

Hjälp mig, vad tycker ni? Gör jag rätt? Jag är vilsen, det här är inget jag har erfarenhet av och jag tappar bort min magkänsla.