Nu börjar verkligheten närma sig. I augusti är delar av skolan igång igen och personal är på plats. De senast veckorna har jag haft ett lugn i mig, fått läka till viss del även om jag märker att lilltjejen fortfarande är orolig. Och det är inte så konstigt, det är ju hon som skall tillbaka till den miljö som skapade det här. Men jag tror att hon kommer att växa av att möta det med rak rygg, full backning av oss och tryggheten i att det finns människor nära som stöttar henne. Att hon har vänner och att det är några få som skapat detta helvete.

Maken däremot har haft det tungt, vilket självklart har påverkat oss allihop. Mår man inte bra så får de närmaste även de till viss del lida för det går inte att hålla humöret uppe. Det som jag inte gillar är att han inte pratar, inte visar oss att han mår dåligt utan försöker hålla skenet uppe men istället pyser det ut i kommentarer, tonfall och kroppsspråk. Jag kan se och förstå det, men för barnen blir det motsatta signaler vilket är förvirrande. Och som ett brev på posten blir det bråk.

Det har varit en tung sommar på det sättet, med obalansen som följt oss och händelserna från sommarens början. Lägg sedan till att vi inte har varit hellediga allihop tillsammans på hela somamren och krydda med vädret så får man en inte helt perfekt sommar. Men nu får man spela med de kort man har, ge varandra lite utrymme och inte ha för stora ambitioner på att vara tuttinuttigt lyckliga. I dagsläget räcker det för mig att vi är vänner, att vi kan dela ansvar och tankar med varandra.

Maken och jag fungerar så otroligt olika när vi drabbas av motgångar. Jag blir som en furie, stridslysten och kämpar som fan för att visa att mig kan man inte knäcka, jag ska fasiken visa dem. Maken å andra sidan vänder strupen upp och ger sig direkt, helt utan strid. Och det gör mig faktiskt galen. För jag anser att man har alltid ett val och i det här fallet så är valet att antingen kapitulera för skiten, göra sig till ett offer och gå under av självömkan. Eller så fajtas man, vägrar att låta sig knäckas och framförallt - veta att vi är helt oskyldiga och att de som känner oss, gillar oss och vill oss väl, de delar denna kunskap med oss. De andra, de som inte vill oss väl - fuck them rent ut sagt!