Nu är skolstarten avklarad! Maken tog beslutet att själv vara med i lilltjejens klass, tufft men strongt gjort. Att gå in på skolgården och inte veta vilka som visste något, att möta människors blickar och känna osäkerheten tog på krafterna.

Efter måndagens möte var vi helt slut, och efter onsdagen blev det etter värre. Helst ville vi öppna munnen och fråga rakt ut om de hört eller inte. Förklara och få medkänsla, få upprättelse. Men nu fungerar inte människor så utan det bästa var att hålla käften och god min.

Det finns två som vi vet är insatta i det, eftersom vi själva pratat med dem i hopp om stöd. Den ena människan har oreserverat visat det, kommit med hjälp och tips, stöttat och trott obetingat på oss. Så även i onsdags, en varm blick och en klapp på axeln kändes bra.

Den andra föräldern har inte ens hälsat..... Det är en person vi som har haft bra kontakt med och vars barn var inblandat, även om föräldern säger sig veta absolut ingenting om situationen. Jag ringde i somras för att fråga om hon hört något om, om hennes barn hört något. Hon skulle kolla försiktigt med sin dotter och återkomma till mig. Det är över 2 månader sedan och jag har inte hört någonting...... Och nu vet jag att hennes dotter i allra högsta grad var inblandat!

Men så är det med människor, somliga sviker och andra finns där. Det gäller att fokusera på de som finns där och fokusera på det som leder framåt. Det är lätt att fastna i offer rollen, tycka synd om sig själv och älta i det oändliga vad som skett, vem som sagt och gjort m.m.

Men det är bara att glömma bort, lägga det bakom sig för hundra procent upprättelse går det inte att få i en sån här situation. Människor vill inte engagera sig, civilkuraget är på utdöende och det är lättare att leka struts.

So be it, då får vi köra vårt race och det har vi gjort. Vi har en konkret åtgärdsplan, vi har konkreta punkter som skolan ska följa upp och gör de inte det så får vi ta nästa steg.

Vi väntar nu på att få svar på våra frågor från skolan, när vi ser vad de svaren är tar vi ställning till om vi skall anmäla i första hand kuratorn. Jag tycker det är skrämmande och beklagligt att en kurator på en skola har inställningen att "barn är inte mitt ansvar". Vad ska en kurator då göra?

Läraren är kanon så här långt och vi hoppas att hon kommer fortsätta orka. Att hon har kraften och får stödet hon behöver för att fixa det här, för om inte den här klassen får hjälp så är det många av dem som kommer få det tufft framöver. Och då lär det finnas ett antal förvånade föräldrar som står där och säger "men jag förstår ingenting, han/hon har alltid varit så fin och rar härhemma". Precis som de föräldrar som uttalar sig vid sommarens tragedier förmodligen sagt... Och då är det så dags....