Nu har vi haft möte med skolan och jag är helt slut. Det blir förmodligen otroligt rörigt och ostrukturerat för huvudet snurrar, men jag tror ändå att grundkänslan är positiv.

Det startade åt helvete rent ut sagt, den kloke förälder som skulle följa med som neutral "mötesledare" bangade ur. Möjligen gick mötet inte att boka eller så fegade han ur. Jag skiter i vilket. Sedan kommer vi till skolan, då är högsta hönset sjukt och alltså inte med. Kunde börjat bättre, jag märker på mig själv att jag är darrig och har gråten i halsen hela tiden. Alla de där känslorna jag trodde jag hade koll på hade jag inte alls ordning på.

Mötet börjar i sedvanlig ordning med bortförklaringar och förklaringar från skolans sida, åtföljd av "men ni måste förstå, vi är ju skyldiga, vi agerade utifrån barnets bästa" osv. Men då satte vi stopp och sa helt sonika att mötet är för VÅR skull, det är VI som begärt det. Och att vi vet alla deras ursäkter och förklaringar, men nu handlar det om oss. Vad vi behöver för att känna oss trygga, för att känna att vi fått stöttning.

Bl a ifrågasatte jag hur man kunde låta lilltjejen vara utan vuxet stöd i skolan efter ett polisförhör. Och varför inget följt upp med oss hur vi mådde efter detta. Får klichésvar som att "det trodde vi att ni fick, det är inte mitt ansvar, ni hörde inte av er och sa att ni mådde dåligt".

Där någonstans blev jag skitförbannad! Sa att vi var i chock, och att känslorna kom först efter ett tag och att jag inte tyckte det var vårt ansvar att ta tag i detta, utan deras. Som jag sa, om man nu bryr sig så mycket om barnen att man gör en anmälan på så vaga grunder så bör man bry sig så mycket om dem att man följer upp hur de mår efteråt.

Då säger kuratorn "Jag tog bara emot anmälan, det är inte mitt ansvar". Vad då goddag fiskmås! Jag blev så jäkla arg, frågar kuratorn rent ut om inte barnen på skolan är hennes ansvar och hon svamlar om att "jag tog emot anmälan, det var rektorn som gjorde anmälan till soc. Jag har inte gjort något fel och det är inte mitt ansvar att följa upp detta". Hallå, kurator på en skola! Vem är hon till för, barnen eller?

Jag säger något om att om jag ser ett barn som mår dåligt så bryr jag mig om det, oavsett om det är mitt barn eller någon annans. Men hon kör på som en pappegoja att det inte är hennes ansvarsområde. Då blir jag rosenrasande (tyvärr gråter jag alltid när jag blir arg) och säger, med blicken spänd i hennes att om det är Din inställning så vill jag att Du lämnar rummet och går härifrån. Om Du anser att Du inte har något ansvar för min dotter i hennes skolmiljö så vill jag inte ha med Dig på mötet och Du får inte heller framledes befatta Dig med henne!

Så jävla arg var jag! Maken och studierektorn greppar situationen, och framförallt studierektorn inser att det håller på att braka åt helvete. Dels sitter kollegan där och skyller ifrån sig på henne själv och dels är hon otroligt arrogant, inte ett dugg medkännande utan bara dryg. Vet faktiskt inte riktigt vad som händer men s-rektorn tar iaf tag i situationen och börjar bli konkret.

Fråga vad vi vill, vad som kan få oss att känna oss trygga. Att vi har skolans stöd osv. Och där någonstans börjar det bli ett bra möte, även jag kan lugna mig även om tårarna rinner.

Vad vi kom fram till konkret är att vi lämnade en lista med över 30 punkter som de skall få besvara, som handlar om deras agerande och tänkande i detta. Som vi sa, vi behöver ha det för att gå vidare. De kommer även kontakta polisen och bjuda in dem för en föreläsning i klassen om falsk ryktesspridning. De kommer "punktmarkera" den här gruppen, så att det alltid är en vuxen i deras närhet som kan fånga upp signaler och gripa in, innan det brakar till. Klassen har fått extra resurs till att ta hand om de barn som har behov av extra stöd, vilket kommer frigöra tid för läraren att ägna sig åt den här gruppen. Det kommer att vara 3 vuxna i klassen i höst. Man kommer informera fritidsverksamheten om de problem som finns i den här gruppen, så att de håller ögon och öron öppna för att stävja problemen.

Det kommer kallas till ett tidigt föräldramöte där skolan kommer att lyfta de problem som finns i den här klassen, och där de ska exempliera händelser (utan att nämna namn) så att föräldrar som idag stoppar huvudet i sanden skall förstå att det är konkreta problem. Det måste komma från skolan, för annars blir det som idag - att vi är jobbiga föräldrar som talar i egen sak av omsorg bara för vårt eget barn, vilket inte är fallet.

Det blir ett uppföljningsmöte om en månad där vi ska se vad som hänt, hur situationen är. Vi fick även erbjudande om samtalsstöd av kuratorn, men där insåg väl även hon att vi inte hade den tilliten till henne vare sig för oss eller för vår dotter. Hon tog istället raskt fram telefonnummer till en rad olika instanser som kan erbjuda stöd i detta.

Slutligen så krävde vi att de kontaktar skolnämnden och socialen där den här anmälan finns och kompletterar den. Ser till att det omständigheterna kring våra tjejers "problem" skall tydligt framgå, dvs att det är skolan som inte tagit tag i situationen och därför blev vår äldsta dotter mobbad - därför hade hon under en period inga kamrater och var konfliktskapande. Det skall stå att detta var i första klass och under en lärare som sanktionerade mobbingen. Det skall framgå att så är INTE fallet idag.

Jag vet inte om jag är nöjd, jag är just nu helt tom. Vi får väl se om de uppfyller sina åtaganden eller inte. Vi ger det en tid och tar beslut sedan. Vi vill inte bråka för bråkandets skull, inte heller för vår personliga upprättelse även om det är jävligt jobbigt att bära. Vi vill agera så att det blir bäst för vår dotter, och exakt vad som är det vet jag inte idag.