Vet inte om det är så många som hänger kvar här, men kanske en liten uppdatering är på sin plats. Även om saker och ting har lagt sig så kommer det små efterskalv lite då och då.

Vi lämnar ju fortfarande den stora tjejen i den skola där lilltjejen tidigare gick. Somliga föräldrar till hennes tidigare klasskamrater möter oss med öppen blick, hälsar och beklagar att det blev som det blev. Men somliga... vuxna människor med ansvarsfulla arbeten som har med människor att göra... de väjer undan, hälsar inte utan stirrar hellre ned i marken. De hälsar vare sig på mig, maken eller den stora tjejen. Moget!

Skolan har inte en endaste gång tagit kontakt med oss efter det vi slutade, för att höra hur vi har det, varför vi tog det beslut vi gjorde m.m. Om inte stora tjejen trivdes så bra i sin klass skulle jag garanterat plockat henne därifrån, för om skolan agerar på det är sättet genom att lägga locket på. Att inte ta ansvar för de fel som sker, inte följer upp m.m så tycker jag det är illavarslande. Jag vill att mina barn skall lära sig ansvar, att ta konsvekvenserna av sitt handlande. Det hade underlättat om skolan, dvs ledningen i skolan, haft samma tankesätt.

En annan "lustighet" är att jag var ansvarig för klasskassan. Jag har påminnt ett antal gånger om att jag vill överlämna den till någon. Men INGEN har hört av sig! Så jag sitter på ett antal tusenlappar som man verkar helt strunta i, eller så tycker de att det är ett billigt pris för att slippa pinsamheter.

Slutligen, anmälan då? Vi har funderat mycket, dels på anmälan till Skolverket pga skolans sätt att hantera mobbingen och polisanmälan. Jag har varit i kontakt med ansvariga på Skolverket och de förespråkar en anmälan, då skolan brustit rejält på ett antal punkter. Dels har vi fått rådet att göra en motanmälan, mot falsk angivelse. I det fallet skulle det bli förhör med föräldrar, barn i gamla klassen osv. Allt skulle upp till ytan, de barn som startade det hela och var involverade skulle få ta konsekvenserna av sitt agerande.

En del av mig, den hämndlystna biten, känner att ja, anmäl för fasiken. Låt dem få känna hur det är att bli utsatt, utlämnad och inte ha någon som öppet törs stötta en. En annan del av mig känner att ja, anmäl. För att ge de här barnen en chans att hamna rätt i livet, för deras föräldrar mäktar inte med det. De ser till sina barn som oskyldiga små varelser, och förstår inte hur de agerar i skolan. De manipulationer och spel de håller på med. Men å andra sidan, det är inte mitt ansvar eller mitt bekymmer. Jag vill bara hålla mina barn undan från dem, för att slippa ta risken att de smittas av deras beteende, och det kan jag göra en då.

Så hur slutar det då, blir det en anmälan? Nej, av den enkla anledningen att jag vill inte utsätta mina barn för det! De har börjat läka, lagt det bakom sig och det är inte värt det. Att riva upp alla sår igen. För vi vet vart vi står, vi vet vilka som gjort fel och det räcker för oss. De människor vars åsikter är viktiga för oss, de människor som vi delar värderingar med, de stöttar oss och det räcker med det. De andra, de får leva sitt liv och eventuellt får de en dag ta konsekvenserna av sin flathet. Eller så får deras barn göra det, men det är inte mitt bekymmer. Det är deras och det får de leva med.

Idag var lilltjejen med och hämtade stortjejen på hennes skola, tillika lilltjejens gamla klass.

Hon stötte på några av sina forna klasskamrater, som hälsade glatt. Några av föräldrar var med och de hälsade INTE på vår dotter!

Snacka om moget! Att straffa en nioåring för att de inte gillar hennes föräldrar..... Inte undra på att folk krigar i världen när s k mogna, välutbildade människor tar till sådana låga fega metoder att möta svårigheter. Att ta ut det på barn?!?!? Hur lågt är inte det?

Förmodligen är det ett mått på deras IQ och EQ, vilket inte kan vara speciellt hög.....

Lilltjejen är det dock inte synd om, hon har bra & välmående föräldrar. Däremot är det mer synd om dessa barn med deras omogna, mesiga föräldrar!

Nu börjar vi komma in i vanliga banor. Lilltjejen har kommit bra in i den nya skolan och det är en tjej som helt plötsligt sover på nätterna utan mardrömmar. Hon sover länge på morgonen och har ett lugn i sig som är skönt att se. Och självklart påverkar det oss alla, i den positiv mening.

Visst är det fortfarande lite sviter, tankar som kommer och känslor som far över en. Men jag känner att vi har gjort rätt, vi har agerat rätt och det är till det bättre. Visst, jag hade kunnat låta bli att skicka brevet för det förändrade ingenting. Men för mig var det viktigt, att få säga vad jag tyckte även om det inte innebar någon förändring.

Som den sista "punkten" i den här historien kom pappren från socialen, där utredaren själv kompletterat med egna kommentarer efter att ha träffat och pratat med oss. Skolans skulle ju justera och tillrättalägga sina egna uttalanden, men de gjorde de inte utan feglirade som vanligt. Men vi hade turen att träffa en tänkande människa, som bildade sin egen uppfattning. Och att läsa hans rader var en lisa för själen.

Där står bl a " den vinklade och bristfälliga informationen som nu lämnats från skolan", "grunden för anmälan har varit skvaller bland flickorna i klassen", "något skäl att känna oro utifrån den inkomna anmälan kan utredaren inte se" och slutligen har de tillstyrkt att vi har rätt till socialt stöd i form av Preventionsenheten, utan vidare biståndsbeslut, då vi har blivit oförskyllt anklagade!

Vi vet att vi inte har gjort något fel. Ni som läser här vet att vi inte har gjort det. Och ja, visst borde det räcka med vår egen vetskap men det är ändå skönt att få det svart på vitt från en "proffsinstans".

Många har frågat IRL och mailledes om vi skall anmäla skolan eller inte. Det är så mycket som har hänt och jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på deras agerande. Men samtidigt, orkar vi det? Vill vi inte lämna det bakom oss och vara glada? Å andra sidan kan det också göra mig förbannad, att det skall vara så svårt och jobbigt med en anmälan att man drar sig bara därför. Och så klarar sig skolan undan ansvar gång efter annan. Bara för att människor inte orkar strida.

Å andra sidan, striden kan riskera min familj och det är något jag inte vill. Det är det inte värd och min fatalistisk suda resonerar som så att "what goes around comes around. Om än inte från oss så från någon annan, eller något annat. I något annat sammanhang.

Jag är inte religiös, men jag har en ödestro såtillvida att den dagen man ligger där med näsan i vädret så kommer ens livssaldo utvisa röda eller blå siffror. Allt beroende på hur man har hushållat med sina gåvor här på jorden.

Kanske bloggen tar slut här och nu, kanske den fortsätter. Jag vet inte. Jag kommer framförallt återgå till min "vanliga" blogg som har hängt med i några år. Den här bloggen hade ett syfte, och det var att ta oss igenom den här situationen. Nu är vi förhoppningsvis igenom det och då finns det inte så mycket mer att tillägga.

Familjens vidare öden och äventyr finns kommer fortsätta, men då i den andra bloggen. Är Du nyfiken och vill hänga med dit, maila mig på oskyldigtanklagad@hotmail.com så får Du länken, dock inte om Du är anonym.

Skönt av skriva av sig lite av skiten igår, det lättade! Och gårdagen var en bra dag för lilltjejen, inte ett ord om de tidigare kompisarna utan tvärs om ett vilt bubblande om de nya. Det var skuttande steg från skolgården, kaxigheten rann av och fram kom ett barn till skillnad från den lilla stöddiga tjejen som funnits där.

Snacka om skillnad, vilken otrolig påverkan trygghet och tillit gör. Och vilken skada det gör när den inte finns där. Kan inte låta bli att gnälla lite till men jag blir fan i mig mörkrädd när jag hör hur de vuxna kring lilltjejen tidigare resonerade. Och det gäller både skolledning, lärare och övriga föräldrar.

Deras resonemang var i princip;
Synd att Lilltjejen blivit utsatt, och skaffat sig det hårda skalet som attityd. Men om hon slutar med det så ska vi se till att barnen slutar att utsätta henne.

Verkar otroligt logiskt! Vilken vuxen skulle acceptera att en arbetskamrat säger "jag har förstått att jag har uppfört mig dumt mot Dig och att det är därför Du lagt på Ditt hårda skal. Men om Du börjar säga förlåt och slutar med Ditt hårda skal så ska jag bli snäll".

Visst verkar det smart? IQ fiskmås!

Förmodligen borde jag inte skriva idag, för det har varit sjunk hela dagen. Men å andra sidan, det här är mitt privata forum. Mitt andningshål, där jag kan säga och skriva det som tynger mig. Det är ocensurerat, och jag inser att det jag skrev i tidigare inlägg verkar hårt och hämndlystet. Och då får det vara så, för det är den känsla jag har. Har jag fel så blir jag glad, för jag gillar de personer jag skrev om. Möjligen tillskrev jag dem egenskaper och förhoppningar de inte kan leva upp till, vad vet jag. Men jag tycker fortfarande att civilkurage saknades.

Fick idag samtal från den tidigare läraren. Ett långt och smärtsamt samtal, där fokus var på hur de barn som var kvar i klassen mådde! Och hur illa föräldrarna tagit vid sig. Ursäkta, men hur tror ni att min dotter mår? Hur tror ni att vi mår? Är det de som drabbats som skall anklagas återigen? Räcker det inte med det som redan har hänt, utan skall vi sedan kräla i leran också, be om ursäkt för att vårt agerande ger dem dåligt samvete?

Just nu är jag ledsen, och jag gråter som fan. Men jag vet att när jag tömt det så kommer ilskan, och den ger faktiskt kraft. Det gäller bara att ha tålamod.

Det brev jag skickade skall tydligen ha rört upp en hel del känslor, trots att brevet inte innehåller en endaste anklagelse mot någon. Men som läraren säger, människor läser mellan raderna. Ja, och då är det deras undermedvetna som lägger in de raderna och kanske det dåliga samvetet spelar in. Vidare berättar hon att barnen gråter och saknar vår dotter, de förstår inte varför hon skulle sluta. Och vissa föräldrar skall ha varit chockade och sorgsna över utvecklingen, för de hade ingen aning. Nej, eftersom man kört med principen "lägga locket på" hela tiden. Samtidigt så var somliga föräldrar mycket irriterade och förbannade på mig och maken, men det är något som ingen haft kurage nog att ta med oss. Ingen överhuvudtaget! Däremot bekräftade läraren att dessa föräldrar har tagit ut det på vår dotter, bl a genom att inte bjuda på kalas. En förälder hade uttryckt sig som så "att vi som gjort så mkt för henne, tagit med henne ut på vårt land och allt". Ja, eller hur. En gång var hon med en natt. Deras dotter har varit ute på vårt land vid 3-4 tillfällen. Och den gången de tog med vår dotter tog de även med en tjej till. Vad slutar det med när 3 små tjejer är tillsammans utan övervakning? Jo, att en hamnar utanför. Gissa vem? Den kvällen ringde hon hem och grät, när hon skulle lägga sig på kvällen låg tjejerna och pratade om henne när hon låg i sängen ovanför. Visst var det snällt att de tog med henne ut på landet?

Sedan säger läraren också att hon aldrig har sagt att det förekommit mobbing - vilket hon har, inför mig och maken samt även inför min syster. Däremot har det varit mobbingtendenser och utfrysning. Please förklara skillnaden för mig. Eller ännu hellre, förklara det för min 8 åriga dotter!

Inte en förälder har hört av sig till oss, inte en fråga har ställts till oss. Inte förvånande, men icke desto mindre sorgligt.

Har vi gjort rätt? Jo, jag tror det. Även om den nya skolan är tråkigare och striktare, mindre roliga aktiviteter och mer skola. Men å andra sidan, varför går våra barn i skolan? I den nya skolan är det t ex mobiltelefonförbud, barnen har inte iphones eller game boys i skolan vilket är otroligt befriande då det faktiskt handlar om barn på 8-9 år! Men visst är det tråkigare än det hon är van vid. Men jag hoppas det blir bra, vi måste bara ge det tid.

Är det något jag önskar jag gjort annorlunda? Ja, att jag valde att engagera mig i vissa saker och konflikter. Att jag trodde att det fanns en intention att agera osjälviskt för barnen som grupp och inte för det egna barnet. Med facit i hand skulle vi inte litat på skolans bedyrande om att de hade situationen under kontroll.

Avslutningsvis säger läraren att nu är det lugn i klassen, nu när vår dotter inte är där. Nu är konflikterna över. Och det är väl skönt, vi får hoppas att det förblir så. Då får de rätt, vår dotter var problemet och inte gruppen. Men jag tvivlar!

Det har slutat 4 barn i en klass på 24 st, fler är på väg. Hur länge skall man lägga skulden på barnen?

Igår vaknade en ilska i mig och det var ganska skönt, för det var en ren & skär ilska, utan någon som helst offerkänsla i. Jag insåg att vi blivit rejält svikna av några människor vars åsikt vi tidigare värderat högt, men så här med facit i hand inser jag att de handlat av egenintresse helt och hållet. Visst, de har säkert haft medkänsla för oss men de de sagt och gjort har skett i det fördolda, inget de tordats stå upp för. Och när de insåg att de var tvungna att välja så valde de bort oss. Det kan jag köpa om de gjort det för att de inte trodde på oss, inte orkade. Men det tror jag inte var skälet, de gjorde det för att de inte tordes. De bangade ur helt enkelt och därigenom svek de framförallt sig själva men även min dotter.

Det enda jag riktigt ångrar är att jag lät dessa människor påverka vårt beslut om polisen skulle ut och föreläsa i klassen eller inte. För vi hade bestämt oss, och enligt inrådan av expertis såsom socialen, Bup och polisen så var det ett bra sätt att hantera detta. Tyvärr gjorde jag dumheten att inte lita på min magkänsla utan höra deras åsikt för jag trodde att den skulle vara objektiv. Shit vad jag bedrog mig.

Läraren har kört med dubbla budskap, sagt en sak till oss öppet och en annan sak till övriga inblandade. Mail som skickats till övriga föräldrar rörande vår dotter har inte framtställts på samma sätt som när hon pratat med oss om det. Och inför de andra föräldrarna har hon förnekat att det är en mobbingsituation, vilket hon sagt till oss inför rektor och kurator. Och hon var den som först nämnde kommentaren att det för vår dotters skull kanske skulle fundera på ett skolbyte. Så här med facit i hand förstår jag varför.

Jag är övertygad om att hon genuint gillar vår dotter, men jag inser också att hon fegade ur. Hon tordes inte stå upp för det, tordes inte sticka ut hakan utan offrade hellre vår dotter än ta konflikt med övriga föräldrar. Mänskligt, javisst men icke desto mindre helt utan civilkurage.

Så har vi den förälder som vi bad vara med på första mötet med skolan. En förälder som tagit på sig en roll av att vara talesman för klassen i tidigare oroliga situationer. En människa som har kompetens att hantera sådana här situationer och som vi alltid tyckt varit en människa med pondus. Personen ifråga skulle absolut ställa upp, men sent på kvällen dagen före mötet kommer att sms om att det inte gick. Och därefter inte en fråga om detta, inte ett ord. Och detta var även en av de föräldrar som ordnade det kalas där vår dotter som en av få inte var välkomna till.

Och så har vi ännu en, som vi ställt upp på. Vars strider vi har stöttat och även tagit ställning för. Och som stöttat oss, men i det tysta. Men när jag lägger ihop pusselbitarna så blir bilden helt fel. När det var en konfliktsituation i skolan som drabbade våra barn gemensamt så tog vi striden ihop, vår dotter gick till skolan och stod för det. Det andra barnet gjorde det inte, utan vände vår dotter ryggen och lät henne stå ensam för det.

Å andra sidan, varför skulle jag egentligen bli förvånad? När det här barnet skulle ha kalas med några andra barn så ville även ett 4:e barn vara med, tillika det här barnets närmsta kompis. Men när de andra föräldrarna inte ville ställa upp på det så blev det inget av med det utan det 4:e barnet lämnades utanför. Hade det varit jag hade jag defintivt inte agerat på det sättet, men det är jag å andra sidan.

Samma människa konstaterar även att det här ryktet "startades ju av Din äldsta dotter på skolgården". Says who? Jo, samma barn som sprider det vidare inne på toaletten. Och hur kommer det sig att det här barnet är trovärdig i den här situationen och inte vår äldsta dotter? Jo, för det är lättare att skylla på det för då är vi ju delvis själva skyldiga till det som drabbat oss. Att det faller på sin egen orimlighet har inte gått in, för OM vår dotter skulle säga något illa om sin syster så skulle hon aldrig dra in sin far i det. Och varför har isf inte den klasskamrat som vår dotter påstås ha sagt det till reagerat? Och hur kommer det sig att tjejen i lilltjejens klass inte kan känna igen vem som vår dotter skall ha påstås ha sagt det till?

Det är fakta som väljs att ignoreras nu, för tidigare i somras var åsikten en annan. Men när det kommer till kriten så är det lättare att vika ned sig än att ha civilkurage! Jag är ledsen för jag vet att det innerst inne är en människa som menar väl, men modet att ta ställnings inte. Jag tror inte att det finns något medvetet i detta, men att försöka sitta på två stolar blir ohållbart i längden.

Hur som, det är nu ett kapitel jag skall försöka lägga bakom mig. Läxan jag tar med mig är att människor sällan handlar av omtanke, i alla fall inte om man behöver lägga sina egna intressen åt sidan.

Ny dag, nya tag. Fy fan vad jag känner mig sliten. Nu har lilltjejen lämnat sin gamla skola och var på besök i den nya idag. Och hela jag är ett kaos av olika känslor. Ledsen, kränkt, besviken, arg, frustrerad är väl några av dem.

Det har varit jobbigt för lilltjejen att säga adjö till den underbara personalen på fritids, själv har jag känt sorg över så totalt ovidkommande saker som materiella ting - bättre mat i matsalen, snyggare lokaler i skolan, roligare fritids m.m. Men den sociala miljön som mötte oss i den nya skolan övervägde allt detta, även om jag själv måste nöta in det en del.

Lilltjejen var jätteglad, blev varmt välkomnad av sina nya kamrater och läraren. Och hon verkar inte ångra sig en sekund. Men självklart finns där tårar ändå. För det borde inte ha behövt bli så här. Men att kämpa mot fördomar och förutfattade meningar orkar man inte hur länge som helst. Framförallt inte när ens barn är den som får betala priset.

Jag är så jäkla arg på de s k vuxna som finns med i detta. Som inte törs ta ställning, inte törs öppna sin mun utan hela tiden skall säkra sin egen rygg. Läraren, som jag alltid gillat har haft två agendor - en mot oss och en mot övriga föräldrar. Förmodligen insåg hon tidigt att det skulle bli skitjobbigt att reda ut detta och allra enklast för henne vore om vi lämnade. Så hon har stött oss i vårt beslut, har inför oss berättat att det är en mobbingsituation samtidigt som hon inför övriga föräldrar har förnekat det. Och istället fokuserat på att vår dotter skall lära sig de "sociala koderna" så kommer det bli bra. Detta är alltså något som hon gått ut skriftligen till övriga föräldrar och sagt, men inte till oss!

Det sägs att det som inte dödar det härdar. Jag börjar känna mig jävligt härdad vid det här laget....