Ny dag, nya tag. Fy fan vad jag känner mig sliten. Nu har lilltjejen lämnat sin gamla skola och var på besök i den nya idag. Och hela jag är ett kaos av olika känslor. Ledsen, kränkt, besviken, arg, frustrerad är väl några av dem.

Det har varit jobbigt för lilltjejen att säga adjö till den underbara personalen på fritids, själv har jag känt sorg över så totalt ovidkommande saker som materiella ting - bättre mat i matsalen, snyggare lokaler i skolan, roligare fritids m.m. Men den sociala miljön som mötte oss i den nya skolan övervägde allt detta, även om jag själv måste nöta in det en del.

Lilltjejen var jätteglad, blev varmt välkomnad av sina nya kamrater och läraren. Och hon verkar inte ångra sig en sekund. Men självklart finns där tårar ändå. För det borde inte ha behövt bli så här. Men att kämpa mot fördomar och förutfattade meningar orkar man inte hur länge som helst. Framförallt inte när ens barn är den som får betala priset.

Jag är så jäkla arg på de s k vuxna som finns med i detta. Som inte törs ta ställning, inte törs öppna sin mun utan hela tiden skall säkra sin egen rygg. Läraren, som jag alltid gillat har haft två agendor - en mot oss och en mot övriga föräldrar. Förmodligen insåg hon tidigt att det skulle bli skitjobbigt att reda ut detta och allra enklast för henne vore om vi lämnade. Så hon har stött oss i vårt beslut, har inför oss berättat att det är en mobbingsituation samtidigt som hon inför övriga föräldrar har förnekat det. Och istället fokuserat på att vår dotter skall lära sig de "sociala koderna" så kommer det bli bra. Detta är alltså något som hon gått ut skriftligen till övriga föräldrar och sagt, men inte till oss!

Det sägs att det som inte dödar det härdar. Jag börjar känna mig jävligt härdad vid det här laget....