Förmodligen borde jag inte skriva idag, för det har varit sjunk hela dagen. Men å andra sidan, det här är mitt privata forum. Mitt andningshål, där jag kan säga och skriva det som tynger mig. Det är ocensurerat, och jag inser att det jag skrev i tidigare inlägg verkar hårt och hämndlystet. Och då får det vara så, för det är den känsla jag har. Har jag fel så blir jag glad, för jag gillar de personer jag skrev om. Möjligen tillskrev jag dem egenskaper och förhoppningar de inte kan leva upp till, vad vet jag. Men jag tycker fortfarande att civilkurage saknades.

Fick idag samtal från den tidigare läraren. Ett långt och smärtsamt samtal, där fokus var på hur de barn som var kvar i klassen mådde! Och hur illa föräldrarna tagit vid sig. Ursäkta, men hur tror ni att min dotter mår? Hur tror ni att vi mår? Är det de som drabbats som skall anklagas återigen? Räcker det inte med det som redan har hänt, utan skall vi sedan kräla i leran också, be om ursäkt för att vårt agerande ger dem dåligt samvete?

Just nu är jag ledsen, och jag gråter som fan. Men jag vet att när jag tömt det så kommer ilskan, och den ger faktiskt kraft. Det gäller bara att ha tålamod.

Det brev jag skickade skall tydligen ha rört upp en hel del känslor, trots att brevet inte innehåller en endaste anklagelse mot någon. Men som läraren säger, människor läser mellan raderna. Ja, och då är det deras undermedvetna som lägger in de raderna och kanske det dåliga samvetet spelar in. Vidare berättar hon att barnen gråter och saknar vår dotter, de förstår inte varför hon skulle sluta. Och vissa föräldrar skall ha varit chockade och sorgsna över utvecklingen, för de hade ingen aning. Nej, eftersom man kört med principen "lägga locket på" hela tiden. Samtidigt så var somliga föräldrar mycket irriterade och förbannade på mig och maken, men det är något som ingen haft kurage nog att ta med oss. Ingen överhuvudtaget! Däremot bekräftade läraren att dessa föräldrar har tagit ut det på vår dotter, bl a genom att inte bjuda på kalas. En förälder hade uttryckt sig som så "att vi som gjort så mkt för henne, tagit med henne ut på vårt land och allt". Ja, eller hur. En gång var hon med en natt. Deras dotter har varit ute på vårt land vid 3-4 tillfällen. Och den gången de tog med vår dotter tog de även med en tjej till. Vad slutar det med när 3 små tjejer är tillsammans utan övervakning? Jo, att en hamnar utanför. Gissa vem? Den kvällen ringde hon hem och grät, när hon skulle lägga sig på kvällen låg tjejerna och pratade om henne när hon låg i sängen ovanför. Visst var det snällt att de tog med henne ut på landet?

Sedan säger läraren också att hon aldrig har sagt att det förekommit mobbing - vilket hon har, inför mig och maken samt även inför min syster. Däremot har det varit mobbingtendenser och utfrysning. Please förklara skillnaden för mig. Eller ännu hellre, förklara det för min 8 åriga dotter!

Inte en förälder har hört av sig till oss, inte en fråga har ställts till oss. Inte förvånande, men icke desto mindre sorgligt.

Har vi gjort rätt? Jo, jag tror det. Även om den nya skolan är tråkigare och striktare, mindre roliga aktiviteter och mer skola. Men å andra sidan, varför går våra barn i skolan? I den nya skolan är det t ex mobiltelefonförbud, barnen har inte iphones eller game boys i skolan vilket är otroligt befriande då det faktiskt handlar om barn på 8-9 år! Men visst är det tråkigare än det hon är van vid. Men jag hoppas det blir bra, vi måste bara ge det tid.

Är det något jag önskar jag gjort annorlunda? Ja, att jag valde att engagera mig i vissa saker och konflikter. Att jag trodde att det fanns en intention att agera osjälviskt för barnen som grupp och inte för det egna barnet. Med facit i hand skulle vi inte litat på skolans bedyrande om att de hade situationen under kontroll.

Avslutningsvis säger läraren att nu är det lugn i klassen, nu när vår dotter inte är där. Nu är konflikterna över. Och det är väl skönt, vi får hoppas att det förblir så. Då får de rätt, vår dotter var problemet och inte gruppen. Men jag tvivlar!

Det har slutat 4 barn i en klass på 24 st, fler är på väg. Hur länge skall man lägga skulden på barnen?