Igår vaknade en ilska i mig och det var ganska skönt, för det var en ren & skär ilska, utan någon som helst offerkänsla i. Jag insåg att vi blivit rejält svikna av några människor vars åsikt vi tidigare värderat högt, men så här med facit i hand inser jag att de handlat av egenintresse helt och hållet. Visst, de har säkert haft medkänsla för oss men de de sagt och gjort har skett i det fördolda, inget de tordats stå upp för. Och när de insåg att de var tvungna att välja så valde de bort oss. Det kan jag köpa om de gjort det för att de inte trodde på oss, inte orkade. Men det tror jag inte var skälet, de gjorde det för att de inte tordes. De bangade ur helt enkelt och därigenom svek de framförallt sig själva men även min dotter.

Det enda jag riktigt ångrar är att jag lät dessa människor påverka vårt beslut om polisen skulle ut och föreläsa i klassen eller inte. För vi hade bestämt oss, och enligt inrådan av expertis såsom socialen, Bup och polisen så var det ett bra sätt att hantera detta. Tyvärr gjorde jag dumheten att inte lita på min magkänsla utan höra deras åsikt för jag trodde att den skulle vara objektiv. Shit vad jag bedrog mig.

Läraren har kört med dubbla budskap, sagt en sak till oss öppet och en annan sak till övriga inblandade. Mail som skickats till övriga föräldrar rörande vår dotter har inte framtställts på samma sätt som när hon pratat med oss om det. Och inför de andra föräldrarna har hon förnekat att det är en mobbingsituation, vilket hon sagt till oss inför rektor och kurator. Och hon var den som först nämnde kommentaren att det för vår dotters skull kanske skulle fundera på ett skolbyte. Så här med facit i hand förstår jag varför.

Jag är övertygad om att hon genuint gillar vår dotter, men jag inser också att hon fegade ur. Hon tordes inte stå upp för det, tordes inte sticka ut hakan utan offrade hellre vår dotter än ta konflikt med övriga föräldrar. Mänskligt, javisst men icke desto mindre helt utan civilkurage.

Så har vi den förälder som vi bad vara med på första mötet med skolan. En förälder som tagit på sig en roll av att vara talesman för klassen i tidigare oroliga situationer. En människa som har kompetens att hantera sådana här situationer och som vi alltid tyckt varit en människa med pondus. Personen ifråga skulle absolut ställa upp, men sent på kvällen dagen före mötet kommer att sms om att det inte gick. Och därefter inte en fråga om detta, inte ett ord. Och detta var även en av de föräldrar som ordnade det kalas där vår dotter som en av få inte var välkomna till.

Och så har vi ännu en, som vi ställt upp på. Vars strider vi har stöttat och även tagit ställning för. Och som stöttat oss, men i det tysta. Men när jag lägger ihop pusselbitarna så blir bilden helt fel. När det var en konfliktsituation i skolan som drabbade våra barn gemensamt så tog vi striden ihop, vår dotter gick till skolan och stod för det. Det andra barnet gjorde det inte, utan vände vår dotter ryggen och lät henne stå ensam för det.

Å andra sidan, varför skulle jag egentligen bli förvånad? När det här barnet skulle ha kalas med några andra barn så ville även ett 4:e barn vara med, tillika det här barnets närmsta kompis. Men när de andra föräldrarna inte ville ställa upp på det så blev det inget av med det utan det 4:e barnet lämnades utanför. Hade det varit jag hade jag defintivt inte agerat på det sättet, men det är jag å andra sidan.

Samma människa konstaterar även att det här ryktet "startades ju av Din äldsta dotter på skolgården". Says who? Jo, samma barn som sprider det vidare inne på toaletten. Och hur kommer det sig att det här barnet är trovärdig i den här situationen och inte vår äldsta dotter? Jo, för det är lättare att skylla på det för då är vi ju delvis själva skyldiga till det som drabbat oss. Att det faller på sin egen orimlighet har inte gått in, för OM vår dotter skulle säga något illa om sin syster så skulle hon aldrig dra in sin far i det. Och varför har isf inte den klasskamrat som vår dotter påstås ha sagt det till reagerat? Och hur kommer det sig att tjejen i lilltjejens klass inte kan känna igen vem som vår dotter skall ha påstås ha sagt det till?

Det är fakta som väljs att ignoreras nu, för tidigare i somras var åsikten en annan. Men när det kommer till kriten så är det lättare att vika ned sig än att ha civilkurage! Jag är ledsen för jag vet att det innerst inne är en människa som menar väl, men modet att ta ställnings inte. Jag tror inte att det finns något medvetet i detta, men att försöka sitta på två stolar blir ohållbart i längden.

Hur som, det är nu ett kapitel jag skall försöka lägga bakom mig. Läxan jag tar med mig är att människor sällan handlar av omtanke, i alla fall inte om man behöver lägga sina egna intressen åt sidan.