Dagarna går och vi överlever. Det är som de säger, det som inte knäcker det härdar. Jag ägnar mig åt att låta barnen prata av sig, förklara och försöker vara klok. Försöker vara tålmodig och inte skuldbelägga. Inte barnen och inte de som satt oss i den här sitsen. Även om en del av mig bara vill skrika, vråla och säga fula ord. Tycka synd om mig själv, gråta och ynka mig. Men det är ingen hjälp.

Den som är minst drabbad i det här är jag. Och den som måste vara starkast i det här är jag. Fast just nu vill jag att mamma eller pappa skall vara här, krypa upp i deras famn och vara liten igen. Låta dem klappa mig på huvudet och säga att allt ordnar sig. Men det kan inte ske, det är rent fysiskt omöjligt. Så jag får vara stark och bryta ihop bland vänner istället. Fast jag är inte så bra på att bryta ihop. Jag är som en sån där leksak med en tjock metallklump i botten. Man klipper till, den studsar åt sidan i golvet och så reser den sig igen. Så gör jag med, fast ibland så känns det som det är omöjligt.

Det är många tankar som snurrar. Mest av allt är dyker tanken upp "hur fasiken tänkte hon?" Mamman som anmälde. Är hon så naiv att hon inte fattar vilket språk barnen i den här dysfunktionella klassen använder? Så att när hon hör order snopp så rusar hon iväg och anmäler? Har hon inte sett mitt barn, hur utåtriktad och trygg hon är? Tänkte hon sig inte för både en och annan gång innan hon agerade? Är hon bara dum i huvudet eller otroligt naiv?

För jag vägrar att tro att människor gör sånt här av ondska. Och jag vill inte tro att barn gör så här av ondska heller.

Och kuratorn som fick anmälan, hur tänkte hon? Hon som varit inkallad i den här klassen ett antal gånger för att det varit turbo och hon har fått medla. Hon vet att det är tjejer som varit lite gränsfall, för hon har haft dem i samtal. Hon har även haft dottern där, som en av tjejerna i konflikten. Varför inte ta in henne först, försöka kolla själv innan hon rusar iväg och anmäler? Och socialen, varför nöjer de sig med att intervjua barnet som säger sig hört kommentaren? Varför intervjuar de inte min dotter innan de gör en polisanmälan?

Får det gå till så? Att socialen på ett enda vittnes (ett barn) kommentar, en enda sådan, ska de kunna polisanmäla?

Jag fick höra skrämmande statistik som iofs kan förstå att samhället agerar och reagerar, att det i VARJE klass i VARJE årskull finns minst 2 barn som far illa i hemmet. I varje klass i detta avlånga land..... Hur många barn blir inte det, som antingen har föräldrar som slåss, som super, som missköter sina barn eller utför övergrepp? Hur jävla horribelt som helst.

Men så tänker jag på alla de fall man läser om, där de fått både en och två och tio anmälningar. Där det finns fakta från flera av varandra oberoende håll som styrker att barnet far illa och man gör INGENTING.

Men så kommer ett barn och säger EN ENDA KOMMENTAR, bestående av 5 ord och vips så polisanmäler man!

Hur i helvete hänger det ihop? Varför drabbar det oss? Och när går det över? När läker vi?