När jag hört hennes ord så reagerade jag först inte. Det var så overkligt. Det kändes som om jag var med i en film, det var inte jag som var där. Men hon satt bara där och tittade på mig. Allvarligt. Utan en min och jag förstod att det var verklighet.

Min man som jag känt sedan barndomsår, var anklagad för det ett av de värsta brott man kan begå. Han som arbetat med att låsa in sådana, som alltid värnat om att varna barn för sådana människor. Han som älskar barn och ställer upp för dem i vått och torrt. Som visar den största hänsyn för deras integritet, som respekterar dem och aldrig skulle göra dem något ont. Som skulle offra sitt liv för sina barns skull. Skulle han ha gjort detta? Aldrig i hela jävla helvetet.

Anklagagelsen var så jäkla befängd att jag kände ett sjukt behov av att skratta. Inse hur jävla korkat, skratta i en sån situation. Men samtidigt kändes det som hela huvudet bara pumpade och jag skakade i hela kroppen.

Aldrig sa jag till henne. Det finns inte en chans att han skulle göra något sådant. På vilket hon såklart svarar att det finns tusentals kvinnor som sagt samma sak som jag, till dess att de blivit överbevisade. Och visst, det vet jag och jag kan inte för mitt liv svära på att jag skulle kunna identifiera en pedofil. Men jag känner mina barn. Och jag ser deras tillit, deras trygghet, att de litar på oss. På mig och sin pappa. De har inga som helst problem med att, på ett normalt och sunt sätt, utmana honom. Att bli osams med honom om sådana saker som barn blir osams med sina föräldrar om. De är välmående, utåtriktade och öppna personer. Och inte fan har någon av dem blivit utnyttjade. Aldrig i hela helvetet!

Jag kommer inte ihåg hur orden föll, i vilken ordning saker och ting kom eller hur länge vi pratade. Det är fortfarande som ett kaos, när jag tänker på det och tårarna tränger på.

Kvinnan berättar iaf att dottern har blivit intervjuad. Om allt och ingenting. Om skolan. Om vad hon gillar och inte gillar. Hur hon trivs hemma. Om hon brukar bråka med mig, med sin pappa, sin syster. Vad hon brukar göra. Om stora och små saker.

Hon har svarat öppet, utan att dölja något enligt vad kvinnan sade. Berättat om att hon och pappa brukar bli osams på morgonen, för att de är lika envisa båda två. För att pappa inte låter henne gå till skolan i kjol när det är spöregn ute och liknande saker.

Hon har självklart också undrat varför hon är där. Vilket kvinnan svarar på med att hennes storasyster skall ha sagt till en av hennes klasskompisar att hon brukade leka med pappas snopp.

Stackars lilla tjej, där sitter hon ensam. Med okända människor och får höra att hennes pappa ska ha gjort saker med henne som aldrig hänt. Och att det är hennes syster som skall ha sagt det! Och ingenstans finns jag, att trösta. Förklara. Hålla om henne. Hon är där helt ensam och inte ens fyllda 10 år!

Mina små oskyldiga flickor hamnar i en verklighet som de borde ha sluppit. Fy fy fan.