Det var skönt att lämna staden bakom oss. Mest kände vi för att bara fortsätta köra. Lämna rykten och förtal bakom oss, lämna känslan av att blivit knivhuggna i ryggen. Att inte veta vem ger en känsla av total hjälplöshet.

Poliserna vi talade med var verkligen rara och förstående. De insåg vilken chock vi fått, hur besudlade vi kände oss. Men de ville (eller kanske inte fick) lämna ut vem anmälan kom ifrån. Det enda vi kunde göra var att be dem kontakta skolan direkt och ge dem informationen vi fick - att maken inte längre var misstänkt för något som helst brott. Att det var helt felaktig information som de fått. Och det inte baserat på bara min och hans redogörelse, utan framförallt på dotterns.

Direkt efter mötet på polisstationen åkte vi till skolan. Dottern var på utflykt just då, men vi gick upp till rektorn. Polisen hade redan ringt så rektorn var informerad. Vi bad att rektorn skulle ringa den förälder det handlade om och meddela det polisen konstaterat, att maken var helt oskyldig och så även den andra dottern. Att det var ett påhittat påstående och inget annat.

Vi fick senare bekräftelse på att rektorn gjort det. Men sedan då? Pratar den föräldern med de övriga som han/hon har berättat om sina misstankar för? Pratar den föräldern med sitt barn som hittat på detta, förklarar hur totalt fel det blir när man gör något sånt här? Och förstår det här barnet det eller kommer det hitta på fler historier? Och har det här barnet pratat med andra barn om det här innan föräldern fick höra det?

Men framförallt, varför oss? Varför hitta på något sådant om oss?

Jag har mina funderingar och åsikter, men samtidigt vill jag inte tro att människor (eller barn) kan vara så förslagna. Jag hoppas fortfarande att det skall vara en dum "lek" mellan barn som gått överstyr. Tankarna är ett virrvarr, som jag försöker få rätsida på. Att skriva av mig här gör att det kommer ur systemet. Att det förhoppningsvis kan lätta.

Just nu är fokuseringen på att hjälpa döttrarna. Den äldsta lider av att ha blivit anklagad för något grovt, för att ha försatt sina föräldrar och syster i en överjävlig situation. Och den yngsta lider av att en känsla av att ha förrått sina föräldrar, genom att berätta om de bråk vi faktiskt har hemma (vanliga "Svensson" bråk som finns i alla familjer). Hon lider av känslan av övergivenhet, av den otrygghet som förhöret gav henne. Hur mjuka och fina alla inblandade än var så var det ändå en liten 9 åring som satt där utan någon hon kände. Som fick svara på känsliga och sexuella frågor ifrån en okänd kvinna, i vetskap om att det satt flera andra och lyssnade.

Men framförallt är hon undrande över vem som kunde hitta på det här? Vem av hennes kamrater tycker så illa om henne att han/hon hittar på något sådant?

Hennes tillit är skadad, rejält. Och det är en skada som är svår att laga.