Livet går vidare, för oss som för alla andra. Jag tror att jag förra veckan hamnade i någon slags chocktillstånd. Det kanske låter överdrivet, för om man konkretiserar det hela så blev min man anklagad, vi blev förhörda och man konstaterade att maken var oskyldig och så lades allt ned.

Hur glasklart och enkelt som helst kan tyckas. Och det är några av mina närmsta som säger så åt mig; släpp det, gör ingen större pryl av det. Men jag kan inte riktigt. Jag måste älta igenom det några varv till för det är så jäkla många känslor som rusar runt. Hjälplöshet, kränkt, obehag, räddsla att tappa tilliten till min äldsta dotter, oro för att det finns någon som satt igång det här och kanske gör det igen. Massor med känslor, och jag är otroligt glad att det inte någonstans finns tvivel på min man. Visst har tanken dykt upp - skulle han kunna? Men direkt säger både mitt hjärta, min själ och min hjärna NEJ. Aldrig i hela världen. Det finns inte på världskartan.

Det är obehagligt att så lätt vara utsatt för vad andra människor kan hitta på. Av någon anledning inbillar jag mig att det skulle kännas bättre om jag visste hur allt startade. Det finns olika scenarion och innan jag vet vilket som stämmer vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig.

1. Det är min äldsta dotter som har sagt något till en kompis, som en klasskamrat till min yngsta dotter hört. Det är så polisen påstår att det gått till och det är så socialen säger att det har hänt. Då dyker frågan upp: vilken kompis sa min dotter det till och varför? Har den tjejen i sin tur råkat ut för något och min äldsta dotter vill "höra ihop" med henne? Eller är min äldsta dotter avundsjuk på syster sin att hon säger något sådant? Den tjej som påstås ha hört detta är förhörd av socialen, men ingen har förhört den tjej som min äldsta dotter påstås ha sagt det till för tjejen "kommer inte ihåg vem det var". Och min äldsta dotter är inte heller förhörd. Varför inte det?

Jag tror inte att det gått till så, men jag skall försöka "förhöra" dottern igen. För om hon har sagt något så mår hon förmodligen skit innerst inne när hon sett följderna och då måste hon få hjälp med det. Få lätta sitt samvete.

2. Allt är en påhittad historia, barn leker och de säger saker till varandra. Ibland ganska så grova sådana, framförallt i den klassen som min yngsta dotter går i. De pratar om snoppar och tuttar, de funderar på hångel och knulla. Och så försöker de bräcka varandra i att säga saker. Hur troligt är det inte att de här barnen säger något när de är hemma hos någon och leker. En förälder hör det och blir orolig. Frågar var det kommer ifrån och man törs då inte stå för det man sagt. Man väljer ut en syndabock, min äldsta dotter (hon var under lång tid allas syndabock och fick byta klass p g a den systematiska mobbingen hon blev utsatt för, av elever och av sin egen lärare).

Och om så är fallet så kan det hända igen. Med någon annan. Eller med oss igen. Och det eskalerar.

3. Barnet som har sagt detta har själv råkat ut för det. Och försöker indirekt få hjälp. Fast det måste väl soc ha tänkt på när de förhörde det här barnet eller?

Huvudet snurrar av olika sannolika och osannolika scenarion. Och jag vill få det att sluta. Jag vill kunna sätta punkt och gå vidare. Men hur gör man?

Om det finns någon som vet, någon som har egen erfarenhet, tips eller råd - jag lyssnar gärna. För själv svävar jag runt som en heliumballong, försöker hitta fäste och landa igen.