Det ringer i mobilen och en främmande röst säger "det här är från Polisen, kan Du prata?"

På de få sekunder som flyter innan rösten fortsätter, hinner jag tänka hur mycket som helst. Vad har hänt? Vem har gjort illa sig? Mina barn? Min syster? Vem? Vad?

När rösten, som är en kvinnas, fortsätter säger hon att det är ingen som är skadad, ingen som har dött vilket lugnar mig något men fortfarande dunkar frågetecken i mitt huvud. Varför ringer de mig?

Sedan börjar hon förklara att när de får en anmälan om barn som farit illa så måste de undersöka det noga. Och att det är därför de ringer. De har haft vår yngsta dotter inne för samtal. Med en åklagare, en psykolog och en kurator.

Och jag förstår ingenting. Den enda fråga jag kan komma på är varför hon? Har hon gjort någon illa eller har någon gjort henne illa? Vad är det som händer?

Då säger rösten att det är vår dotter som farit illa. Jag blir iskall och tänker direkt "den jävla klassen, den jävla läraren, nu får det vara nog". Men rösten fortsätter...

"Vi har fått en anmälan om att hon far illa i hemmet".

Vad i hela jävla fridens namn? Och tankarna snurrar än mer. Är det någon granne som reagerat? Vår dotter har en röst som ett brandalarm, när hon inte får sin vilja fram skriker hon. Ylar som en galning och rösten skär genom märg och ben. Tror de att vi slår henne? Är det därför?

Kvinnan fortsätter med att berätta att de fått in en anmälan via skolan, via en förälder. What? Och jag förstår ingenting. Har hon broderat ut en story om något? Vad är det frågan om?

Då det är barn inblandade vill de få klarhet så fort som möjligt och kan vi komma in på förhör, jag och maken. Kanske direkt? Och det kan vi.

Chockade, oroliga och oförstående åker vi genast dit. I bilen maler vi runt. Kan det vara dasken hon fick i rumpan (en lös sådan) när hon fick tuppjuck och skrek, när hon kastade saker och uppförde sig som värsta tonåringen?

Det dåliga samvetet kom, för nej - man ska inte slå sina barn. Och vi slår inte våra barn. Men en markerande klapp på rumpan, räknas det som stryk? Kan man åka dit för det? Hur var det, varför fick hon dasken? Hur hängde det ihop? Finns det förståelse för att man som förälder kan reagera så? Eller är vi dömda för alltid?

Vi ringer de närmsta som vi är trygga med, frågar. Och får svar att inte är det ovanligt, att även de har kokat över vid något tillfälle och gjort en markering. Men inte stryk, aldrig i livet. Vi känner oss något lugnare, för stryk har de aldrig fått. Men oron finns kvar.

Så kommer vi fram, blir hämtade av en liten späd kvinna med mjuk röst. Det var hon som ringde. Hissen upp och en lång korridor, så säger hon "här ska Du in" till mig. Maken for fortsätta längre bort till ett annat rum och det börjar kännas mycket konstigt.

Hon kommer tillbaka, frågar om jag vill ha något att dricka men allt jag vill är veta varför jag är här. Var är min dotter? Hur mår hon? Och varför vi inte får vara tillsammans.

Kvinnan börjar berätta. De har fått in en anmälan från en förälder till en av dotterns klasskamrater. Och socialen inledde en utredning för TRE VECKOR SEDAN och gick sedan till polisen, som överlämnade till åklagare. Åklagaren beslutade om vidare undersökning.

Jag skakar i hela kroppen, det känns som om jag är någon annanstans. Det här är inget som händer oss. Vi som gör allt för våra barn, som kämpar för att vara bra, kloka föräldrar. Stötta våra barn, få dem växa till tänkande och ifrågasättande individer men samtidigt sätta gränser.r

Kvinnans röst maler i mitt huvud, jag hör ord som annat barn, förälder, skola, kurator men lyckas inte riktigt ta in. Väntar på att hon ska berätta vad det egentligen handlar om. Och då kommer det:

Din man är anmäld för övergrepp på er dotter!