Min lilla oskyldiga tjej sitter i förhör och frågas ut om saker som hör vuxenvärlden till. Bakom en vägg sitter åklagare, psykolog och kurator. Lyssnar och tolkar, försöker hitta spår av det som påstås ha hänt.

Vad de ser är ett barn helt utan påverkan av något traumatiskt, ett öppet och glatt barn. Ett barn utan några som helst spår av att något otillbörligt skall ha skett. Och lyckligtvis är de kloka människor, som inser att anklagelsen är fel. Helt totalt tagen ur luften och det finns absolut inte ett endaste dugg som tyder att det finns en millimeter av sanningshalt i det som kompisen ska ha kastat ut sig. De som skött utfrågningen är proffs och de säger till oss att dottern visar inga som helst tecken på att ha varit utsatt för något som helst från oss föräldrar. Däremot har hon berättat om skolan, skolkamraterna och den turbulenta miljö som finns där. Vilket vi vet, som vi kämpat mot men inte fan trodde vi att det skulle leda till det här.

För ordningens skull måste de självklart förhöra oss föräldrar. Jag förstår det och jag stödjer absolut deras agerande. För tänk om det funnits något bakom det hela. Såklart att varje sån här form av misstanke måste kollas upp. För barnens skull.

Förhören med oss, eller som de kallar det "samtalet", ger precis samma sak vid handen - att det finns inte något som helst fog för den anmälan som är gjord. Och då skulle man kunna stryka ett streck över dela och gå vidare kan man tycka. Men inte är det så lätt, för det sätter sina spår på oss alla och jag vet inte hur man bäst skall hantera det.

Skall vi prata om det? Skall vi gräva i det? För barn har en tendens att gömma det obehagliga och istället kasta sig in i leken, låta det tråkiga döljas. Men det måste ju ut, måste ju bort. Och hur skall maken kunna skaka det av sig? Hur skall vi gå vidare?

När vi kommer till skolan igen, vilka föräldrar törs vi möta blicken hos? Vilka föräldrar vet om misstankarna? Vilka har pratat om det? Och vilken förälder gjorde anmälan? Kommer de prata lika mycket nu, när de vet att misstankarna var helt ogrundade?

Och barnet som hittade på kommentaren. Vem pratar med det barnet? Förklarar vad man kan ställa till med när man i sin fantasi hittar på sådana här saker?

Vem tänker på stora dottern, som blir anklagad för att sagt något sånt här? Och som därigenom skall ha orsakat att hela hennes familj blivit förhörd av polisen? Och som gjort att hennes syster blivit så arg på henne, känt sig så sviken.

Vad hade hänt om jag och maken skulle haft en trasslig relation? Om jag inte känt en hundra procentig trygghet med honom, skulle det ha sått ett frö och sedan fått gro?

Självklart skall man anmäla när man tror att det barn far illa, det är jag den först att skriva under på. Men skall man verkligen agera så starkt och snabbt på en endaste kommentar från ett endaste barn?