Nu har jag tagit mig upp ur det svarta hålet. Kanske inte för alltid men för stunden. Däremot har maken ramlat ned i det. Han läser utredningen från soc gång efter annan och blir arg, ledsen och frustrerad. Och jag förstår honom.

Jag pratade med polisen idag, en underbar tjej som sa att när de först fick in anmälan så förstod det att det inte kunde stämma. Det var alldeles för konstig information från kuratorn, alldeles för mycket hörsägen och 3:e hands information samt att det som togs upp var inga som helst konstigheter utan rent ut sagt skvaller från vuxna människor som tagit en helt sjuk vändning.

Det som gör mest ont, som jag blir mest ledsen och arg för är att det i kuratorns s k utredning står saker som jag sagt i förtroende till en mamma, inte sånt som jag är orolig för men som jag ändå inte vill skall föras vidare eftersom det faktiskt är mitt barn vi pratar om. Jag har fått höra saker om den mammans barn, som är av samma natur som det jag sagt. Ni vet, sånt som man pratar med vänner om. Som man funderar över varför barn gör och säger, samt blir lättad när man hör att andra barn gör likadant. Sådant står i utredningen!

Och det är saker som sträcker sig tillbaka i tiden, en sammanblandning av skvaller som någon har pusslat ihop till en sanning. Det gör ont. Det gör också jävligt ont att i få det svart på vitt att det pratas illa om oss bakom vår rygg. Och att människor vi trott gott om har gjort det. Kanske inte med flit, kanske de handlat i "god tro" men deras kommentarer har ändå hamnat i den här utredningen och har använts emot oss. Jag kan kallt konstatera att det finns nog ingen jag kan lita på i den klassen, var sig bland barn, föräldrar eller pedagoger. Vi har genom vårt agerande, genom att ifrågasätta och ställa krav, blivit obekväma och sådana måste ju knäppas på näsan!

Jag är glad att jag har civilkurage, jag är glad att jag kan säga ifrån och ifrågasätta men jag är jävligt ledsen att vuxna människor låter min dotter få betala priset för att de skall döva sitt eget dåliga samvete!

Det enda som kunde ge mig någon form av hopp tillbaka om de s k vuxna i den här klassen är om någon trädde fram, någon agerade FÖR oss. Inte bara emot oss. Men så lär inte ske....