Idag ramlade jag ned i ett stort svart hål. Tårar trängde på, allt kändes nattsvart och när barnen sedan hade lite vanligt syskongnabb så blev det för mycket. Helst av allt ville jag bara skrika, få dem att förstå att bråka om vem som skulle ta juicen först är totalt jäkla oväsentligt när det är så mycket annat skit som händer. När människor i vår närhet, bakom vår rygg, genom oförstånd lyckats sätta oss i den här sitsen.

Men självklart skall inte de behöva ta den hänsynen, de är barn och de ska inte behöva drabbas av det här. Samtidigt väcks oron i mig, jag läser signaler fel och börjar tvivla på min egen kompetens som mamma - är det jag som gör fel eftersom de här bråken dyker upp? Är det jag som gjort fel eftersom först den ena dottern råkat illa ut i skolan och sedan den andra? Är det så att jag på något sätt är ansvarig för att vi sitter i den här situationen? Genom att jag har tyckt och ifrågasatt, genom att jag har ställt krav öppet och pekat på felaktigheter har jag retat upp människor. Är det här deras sätt att ge igen?

Visst, jag är en jäklig jobbig person eftersom jag tycker inte att man ska resonera "om jag inte hör något så är allt okej". Inte när det gäller barn. För barn är experter på att spela spel. Hemma är man det barn som föräldrarna vill och med kamraterna den person man känner att man behöver vara, för att få vara med. För att smälta in. De barn som inte vill spela spelet utan som kämpar efter att vara sig själva som individer - de barnen råkar oftast illa ut, de blir ifrågasatta, utmanade och många gånger isolerade.

Man måste smälta in i mallen "lagom". Att vi i vår familj lever lite mot normen, där vi båda klev av våra s k karriärer för att kunna tillbringa mycket tid med våra barn hålls emot oss. Att jag som kvinnan är den som arbetar mer, tjänar mer och därmed överlåter åt maken att ta det största praktiska ansvaret för barnen är också fel enligt normen. Och det har gjort att han misstänkliggörs å det grövsta.

Jag har en känsla av kränkthet inom mig. Jag vill möte de människor som gjort detta, fråga dem vad de tänkte på. Hur de tänkte och vad de har emot oss. Jag har en frustration som jag inte kan bli av med och jag vet inte hur jag skall agera. Jag vill göra något men jag vet inte vad. Och det gör att jag mår inget bra. Jag vacklar i min tillit, i min modersroll och en del av mig vill bara ge upp. Anpassa mig till "lagom", inte sticka ut, inte ifrågasätta utan skita i moral och normer. Bara se till att min familj har det bra, låta dem spela spelet och hoppas på att deras psyke klarar av det när de som äldre börjar ifrågasätta vilka de egentligen är. Vad de egentligen vill, vad deras känslor egentligen är. Vilka de är som de då har gömt undan så länge för att spela spelet lagom, för att få vara med.

Måste det vara så här? Varför är det så här? Varför finns den här avundsjukan eller vad det nu är?

Mest av allt dunkar det runt i huvudet, att hur kan man låta det gå så långt? Varför har man inte frågat ut alla tre inblandade tjejer för vad har tjej nr 1 fått det hela ifrån? Är det något i hennes liv som inte är okej eftersom hon fabricerar ihop det? Och vad har hon fått det ifrån, det är något som barn i den här åldern inte borde veta något om.

Kuratorn på skolan är en skrämmande person. När vi fått läsa hennes underlag till rapporten som gått till socialen så är den full av fördomar. När hon tagit upp det faktum att äldsta dottern har gått på BUP som en orsak till att vi är suspekta som föräldrar så brast det för mig. För hur jäkla lätt hade det inte varit för oss att ignorera vårt barns mående och kört på. Det är inte en barnlek att gå till BUP i flera år, flera gånger i veckan och vända ut & in på sig själva.

Det gör föräldrar som bryr sig, som vill sina barn väl men i kuratorns ögon så är det anledning till misstanke. Samma kurator som tycker det är mystiskt att vår yngsta dotter mår bra av kramar, att hon känner sig trygg och omtyckt då. Det är alltså en kurator, som arbetar i skolan och skall hjälpa barn som inte mår bra. Hur bra kan hon göra sitt jobb? Hur kan hon hantera en ung tjej som kommer in med ätstörningar, borderline eller liknande?

Detta är samma kurator som varit inkallade i klassen för att göra klassrumsobservation, då det varit problem i klassen. Problem som hon lämpligen glömde när hon skrev rapporten. Samma kurator som har haft s k kompissamtal med 2 av de tjejer som vi starkt misstänker (eller snarare vet med tanke på vad som står i rapporten) är anledningen till hela den här situationen. Den ena tjejen har konstant ifrågasatt och utmanat alla, hon kan inte riktigt anpassa sig till klassrumsmiljön och har konsekvent utsatt andra kamrater för ganska grova kränkningar. Men det finns inte heller med i rapporten, utan helt plötsligt är det en harmonisk klass i vilken det enda som stuckit ut är vår dotter!

Jag trodde att häxjakter där människor kunde bli dömda för rena fantasier var något som tillhörde medeltiden. När människor var rädda, där utbildning var något som var förunnat några få. Men de finns tydligen på 2000 talet också och de finns bland människor med s k bildning. Varför? Vad är det för fel på människor?

Just nu är jag sugen på att antingen gå till tidningarna eller skriva en bok. Men vad händer då? Mina barn blir än mer utsatta, de får betala priset. Vi är dömda även om vi är frikända. Och jag måste hitta ett sätt att leva med det, jag vet bara inte hur.