Nu har det förflutit en tid och jag börjar få viss distans till vad som hänt. Vi har flytt staden när semestern började och självklart känns allt annorlunda när miljön och människorna runt om inte är samma som i den vanliga vardagen.

Det kan numera gå en hel dag utan att tankarna dyker upp. Men så kommer en sen kväll när det börjar snurra. Oron för hur det blir sen, efter sommaren, dyker upp. Och när dottern är ledsen eller obalanserad så blir jag lätt överanalytisk, börjar fundera på om det är det inträffade som spökar. Det är lätt att förstora upp saker, men det är även lika lätt att lägga locket på helt. Det som är det svåra är att hitta en rimlig balans.

Jag hade några dagar solo med äldsta dottern, vi pratade en del om det som hänt. Om att hon blev anklagad och jag kan inte tro att det är något som hon sagt.

Det är nog det som är den största oron i det här, att inte veta från vem det hela kom. Hur det egentligen startade och varför. Och vi lär aldrig få reda på detta.

Tidigare när jag läst i tidningarna om människor som suttit häktade och sedan blivit frikända, så har jag reagerat som att "synd om dom, men det är väl inte hela världen-de är ju friade".

Men nu kan jag förstå de som söker skadestånd, för även om vi inte har blivit formellt misstänka så är vetskapen om att det funnits ett antal människor som trott att vi varit kapabla till ngt sånt här, otroligt kränkande. Jag känner mig smutsig, jag vill ha upprättelse. Jag vill ha revansch. Min syn på en hel del saker har blivit påverkad. Och jag önskar att det hade varit ogjort. Att jag inte hade behövt gå igenom det här.

Och nej, jag har inte i "lagens mening" varit misstänkt för något. Men genom att maken varit det så hade jag indirekt blivit det - genom att inte se vad som i så fall skulle ha skett.

Det är en stämpel som sitter där, även om den hamnat fel. Förhoppningsvis bleknar den, men ibland känns det som den lyser som ett stoppljus och att alla kan se den.

På måndag skall vi träffa socialen. Vi har bett att få ett möte, för vi vill veta vad de gjort och hur de kommit fram till den här slutsatsen. Vi vill också se att de satt punkt för det här, att de har rentvått oss även i sina papper. Efter att ha ringt dem blev vi även erbjudna familjeterapi, när maken påpekade att en sån här anklagelse är inget som man bara skakar av sig. Och att det faktiskt i allra högsta grad påverkar ens barn.

Det som jag tycker är sorgligt är att skolan, dvs skolledningen, inte en endaste gång har hört av sig. Frågat hur vi har det, hur vi mår. Inte ett enda ljud.

Jag tycker också att det är sorgligt att människan som hade så snabbt till att anmäla oss inte har modet att be om ursäkt när han/hon fick svart på vitt att det inte fanns ett endaste dugg att anmäla oss för.

Okej om han/hon inte törs göra det ansikte mot ansikte eller inte orkar framträda med namn. Men det går att skriva ett anonymt brev, öppna upp ett anonymt hotmail konto. Att skicka en ursäkt, skriva några rader. Det hade betytt otroligt mycket för oss. Gjort det lättare att gå vidare.

Sedan finns det andra människor som reagerat otroligt konstigt. Som en närstående som säger till mig att sluta älta i det och gör en jämförelse med sitt barn som genomgått en skilsmässa och blivit kvarglömd på tunnelbanan av sin skolfröken. Avslutar med att det minsann inte påverkat barnet ifråga så det här borde inte påverka mina barn. I mitt tycke en jävligt konstigt jämförelse, känns liksom inte riktigt som det spelar i samma division......