Livet går vidare, för oss som för alla andra. Jag tror att jag förra veckan hamnade i någon slags chocktillstånd. Det kanske låter överdrivet, för om man konkretiserar det hela så blev min man anklagad, vi blev förhörda och man konstaterade att maken var oskyldig och så lades allt ned.

Hur glasklart och enkelt som helst kan tyckas. Och det är några av mina närmsta som säger så åt mig; släpp det, gör ingen större pryl av det. Men jag kan inte riktigt. Jag måste älta igenom det några varv till för det är så jäkla många känslor som rusar runt. Hjälplöshet, kränkt, obehag, räddsla att tappa tilliten till min äldsta dotter, oro för att det finns någon som satt igång det här och kanske gör det igen. Massor med känslor, och jag är otroligt glad att det inte någonstans finns tvivel på min man. Visst har tanken dykt upp - skulle han kunna? Men direkt säger både mitt hjärta, min själ och min hjärna NEJ. Aldrig i hela världen. Det finns inte på världskartan.

Det är obehagligt att så lätt vara utsatt för vad andra människor kan hitta på. Av någon anledning inbillar jag mig att det skulle kännas bättre om jag visste hur allt startade. Det finns olika scenarion och innan jag vet vilket som stämmer vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig.

1. Det är min äldsta dotter som har sagt något till en kompis, som en klasskamrat till min yngsta dotter hört. Det är så polisen påstår att det gått till och det är så socialen säger att det har hänt. Då dyker frågan upp: vilken kompis sa min dotter det till och varför? Har den tjejen i sin tur råkat ut för något och min äldsta dotter vill "höra ihop" med henne? Eller är min äldsta dotter avundsjuk på syster sin att hon säger något sådant? Den tjej som påstås ha hört detta är förhörd av socialen, men ingen har förhört den tjej som min äldsta dotter påstås ha sagt det till för tjejen "kommer inte ihåg vem det var". Och min äldsta dotter är inte heller förhörd. Varför inte det?

Jag tror inte att det gått till så, men jag skall försöka "förhöra" dottern igen. För om hon har sagt något så mår hon förmodligen skit innerst inne när hon sett följderna och då måste hon få hjälp med det. Få lätta sitt samvete.

2. Allt är en påhittad historia, barn leker och de säger saker till varandra. Ibland ganska så grova sådana, framförallt i den klassen som min yngsta dotter går i. De pratar om snoppar och tuttar, de funderar på hångel och knulla. Och så försöker de bräcka varandra i att säga saker. Hur troligt är det inte att de här barnen säger något när de är hemma hos någon och leker. En förälder hör det och blir orolig. Frågar var det kommer ifrån och man törs då inte stå för det man sagt. Man väljer ut en syndabock, min äldsta dotter (hon var under lång tid allas syndabock och fick byta klass p g a den systematiska mobbingen hon blev utsatt för, av elever och av sin egen lärare).

Och om så är fallet så kan det hända igen. Med någon annan. Eller med oss igen. Och det eskalerar.

3. Barnet som har sagt detta har själv råkat ut för det. Och försöker indirekt få hjälp. Fast det måste väl soc ha tänkt på när de förhörde det här barnet eller?

Huvudet snurrar av olika sannolika och osannolika scenarion. Och jag vill få det att sluta. Jag vill kunna sätta punkt och gå vidare. Men hur gör man?

Om det finns någon som vet, någon som har egen erfarenhet, tips eller råd - jag lyssnar gärna. För själv svävar jag runt som en heliumballong, försöker hitta fäste och landa igen.

De senaste dagarna har jag pratat med de människor som står mig nära, som jag liter på. För hur konstigt det än verkar så törs jag inte prata med alla. Just den där "ingen rök utan eld" mentaliteten som finns lägger band på min tunga.

Oskyldig till man befunnits skyldig finns inte i ett sånt här läge. Och jag kan på sätt och vis förstå det, för pedofiler är i mitt tycke det absolut lägst stående varelser som finns. De har inget existensberättigande vad mig anbelangar. Och jag kan lova dyrt och heligt att om min man hade varit skyldig hade vi inte behövt koppla in rättvisan. Jag hade redan löst det!

Polisen frågade mig om jag trodde att han var oskyldig. Jag tror inte, jag vet. Då sa hon att det är många kvinnor som sagt samma sak, som har varit helt oförstående när deras makar sedan blivit avslöjade. Men jag går inte på det! För jag är övertygad att om man är en något sånär sund, öppen och närvarande person. Med en sund empati och intresse för sina barn så visst fan märker man om de far illa. Jag kan se på mina döttrar direkt om det hänt något under dagen, utan att ett endaste ord yttras. Det är bara att se glimten i deras ögon. Eller avsaknaden av den. Att använda sig av sin intuition, då vet man. Speciellt om det är ens eget barn det handlar om.

Just när saker började lägga sig kom nästa smäll..... Ett brev från Tingsrätten. Visserligen ren formalia, men när vi ägnad de senaste dagarna åt att läka och prata med psykolog. Börjar hitta rätt balans och då kommer en delgivning. Visst förstår jag att det måste gå till på det sättet, men i dagens teknikålder - kunde man inte få fram att fallet är nedlagt, inga som helst misstankar kvarstår osv så hade det här brevet inte behövts skickats?

Rent formellt är det som så att när ett barn skall förhöras måste en vårdnadshavare vara med. I fall som detta, då man misstänker en av föräldrarna som förövare, så får inte den andra föräldern vara vårdnadshavare under förhöret eller få vetskap om detta. Iaf inte då man är sammanboende eller gifta, för då kan man påverka varandra.

M a o så utses en av åklagaren, oftast en advokat, som sitter med under förhöret med barnet. I detta fall vår dotter. Sedan skall den här informationen, dvs att vår dotter har haft en tillfällig vårdnadshavare informeras oss som föräldrar. Dock får detta tidigast ske 4 arbetsdagar efter förhöret med barnet. Varför är förmodligen för att skyldiga inte ska ha någon möjlighet att förbereda sig. Tanken är att förhör skall hinna ske under mellantiden med den/de misstänkta.

Och jag stödjer detta till fullo! För det finns en hel massa äckliga kräk därute som utnyttjar barn så jag säger inget om detta.

Men när vi är på förhör, både vår dotter och vi, den 17 juni. Man konstaterar direkt att det inte finns något fog för misstankarna och åklagare informeras direkt. Åklagaren beslutar direkt om att fallet skall läggas ned. Polisen ringer skola och informerar. Varför kan inte någon ringa alt. maila Tingsrätten och säga detta? Nej, då måste det gå byråkratiskt tillväga. Protokoll skall skrivas och stämplas, sedan skall Tingsrätten ha några veckor på sig. Därefter får vi ett papper som säger att det är nedlagt.

Under tiden så lyser pappret vi fick som en fyrbåk i ögonen. Visst, en ren formalia kan man tycka. Men känslan av att öppna ett brev från Tingsrätten där det står svart på vitt "våldäkt på barn alt övergrepp", "modern bedöms ej som lämplig vårdnadshavare då hon är gift med den misstänkte" tillsammans med ord som hemligstämplat, högsta prioritet osv., den är inte behaglig. Det känns smutsigt.

Det gör att skiten kommer tillbaka. Tankarna snurrar. Vår familj har blivit besudlat av något som är tyvärr en hemsk verkliget för många barn.

Att vara oskyldigt anklagad är obehagligt. Det räcker inte med ett frikännande från polis, åklagare och alla inblandade för att känna sig rentvådd. Jag vet inte vad det är som krävs och jag vet inte varför det är så. Men jag tror att tanken att någon kan överhuvudtaget tänka så här om oss, att det är den som spökar.

Och jag vill ha revansch. Hur och varför vet jag inte, men just i dagsläget kan jag förstå begreppet "ett öga för ett öga". Inga som helst problem!

Dagarna går och vi överlever. Det är som de säger, det som inte knäcker det härdar. Jag ägnar mig åt att låta barnen prata av sig, förklara och försöker vara klok. Försöker vara tålmodig och inte skuldbelägga. Inte barnen och inte de som satt oss i den här sitsen. Även om en del av mig bara vill skrika, vråla och säga fula ord. Tycka synd om mig själv, gråta och ynka mig. Men det är ingen hjälp.

Den som är minst drabbad i det här är jag. Och den som måste vara starkast i det här är jag. Fast just nu vill jag att mamma eller pappa skall vara här, krypa upp i deras famn och vara liten igen. Låta dem klappa mig på huvudet och säga att allt ordnar sig. Men det kan inte ske, det är rent fysiskt omöjligt. Så jag får vara stark och bryta ihop bland vänner istället. Fast jag är inte så bra på att bryta ihop. Jag är som en sån där leksak med en tjock metallklump i botten. Man klipper till, den studsar åt sidan i golvet och så reser den sig igen. Så gör jag med, fast ibland så känns det som det är omöjligt.

Det är många tankar som snurrar. Mest av allt är dyker tanken upp "hur fasiken tänkte hon?" Mamman som anmälde. Är hon så naiv att hon inte fattar vilket språk barnen i den här dysfunktionella klassen använder? Så att när hon hör order snopp så rusar hon iväg och anmäler? Har hon inte sett mitt barn, hur utåtriktad och trygg hon är? Tänkte hon sig inte för både en och annan gång innan hon agerade? Är hon bara dum i huvudet eller otroligt naiv?

För jag vägrar att tro att människor gör sånt här av ondska. Och jag vill inte tro att barn gör så här av ondska heller.

Och kuratorn som fick anmälan, hur tänkte hon? Hon som varit inkallad i den här klassen ett antal gånger för att det varit turbo och hon har fått medla. Hon vet att det är tjejer som varit lite gränsfall, för hon har haft dem i samtal. Hon har även haft dottern där, som en av tjejerna i konflikten. Varför inte ta in henne först, försöka kolla själv innan hon rusar iväg och anmäler? Och socialen, varför nöjer de sig med att intervjua barnet som säger sig hört kommentaren? Varför intervjuar de inte min dotter innan de gör en polisanmälan?

Får det gå till så? Att socialen på ett enda vittnes (ett barn) kommentar, en enda sådan, ska de kunna polisanmäla?

Jag fick höra skrämmande statistik som iofs kan förstå att samhället agerar och reagerar, att det i VARJE klass i VARJE årskull finns minst 2 barn som far illa i hemmet. I varje klass i detta avlånga land..... Hur många barn blir inte det, som antingen har föräldrar som slåss, som super, som missköter sina barn eller utför övergrepp? Hur jävla horribelt som helst.

Men så tänker jag på alla de fall man läser om, där de fått både en och två och tio anmälningar. Där det finns fakta från flera av varandra oberoende håll som styrker att barnet far illa och man gör INGENTING.

Men så kommer ett barn och säger EN ENDA KOMMENTAR, bestående av 5 ord och vips så polisanmäler man!

Hur i helvete hänger det ihop? Varför drabbar det oss? Och när går det över? När läker vi?

Det var skönt att lämna staden bakom oss. Mest kände vi för att bara fortsätta köra. Lämna rykten och förtal bakom oss, lämna känslan av att blivit knivhuggna i ryggen. Att inte veta vem ger en känsla av total hjälplöshet.

Poliserna vi talade med var verkligen rara och förstående. De insåg vilken chock vi fått, hur besudlade vi kände oss. Men de ville (eller kanske inte fick) lämna ut vem anmälan kom ifrån. Det enda vi kunde göra var att be dem kontakta skolan direkt och ge dem informationen vi fick - att maken inte längre var misstänkt för något som helst brott. Att det var helt felaktig information som de fått. Och det inte baserat på bara min och hans redogörelse, utan framförallt på dotterns.

Direkt efter mötet på polisstationen åkte vi till skolan. Dottern var på utflykt just då, men vi gick upp till rektorn. Polisen hade redan ringt så rektorn var informerad. Vi bad att rektorn skulle ringa den förälder det handlade om och meddela det polisen konstaterat, att maken var helt oskyldig och så även den andra dottern. Att det var ett påhittat påstående och inget annat.

Vi fick senare bekräftelse på att rektorn gjort det. Men sedan då? Pratar den föräldern med de övriga som han/hon har berättat om sina misstankar för? Pratar den föräldern med sitt barn som hittat på detta, förklarar hur totalt fel det blir när man gör något sånt här? Och förstår det här barnet det eller kommer det hitta på fler historier? Och har det här barnet pratat med andra barn om det här innan föräldern fick höra det?

Men framförallt, varför oss? Varför hitta på något sådant om oss?

Jag har mina funderingar och åsikter, men samtidigt vill jag inte tro att människor (eller barn) kan vara så förslagna. Jag hoppas fortfarande att det skall vara en dum "lek" mellan barn som gått överstyr. Tankarna är ett virrvarr, som jag försöker få rätsida på. Att skriva av mig här gör att det kommer ur systemet. Att det förhoppningsvis kan lätta.

Just nu är fokuseringen på att hjälpa döttrarna. Den äldsta lider av att ha blivit anklagad för något grovt, för att ha försatt sina föräldrar och syster i en överjävlig situation. Och den yngsta lider av att en känsla av att ha förrått sina föräldrar, genom att berätta om de bråk vi faktiskt har hemma (vanliga "Svensson" bråk som finns i alla familjer). Hon lider av känslan av övergivenhet, av den otrygghet som förhöret gav henne. Hur mjuka och fina alla inblandade än var så var det ändå en liten 9 åring som satt där utan någon hon kände. Som fick svara på känsliga och sexuella frågor ifrån en okänd kvinna, i vetskap om att det satt flera andra och lyssnade.

Men framförallt är hon undrande över vem som kunde hitta på det här? Vem av hennes kamrater tycker så illa om henne att han/hon hittar på något sådant?

Hennes tillit är skadad, rejält. Och det är en skada som är svår att laga.

Min lilla oskyldiga tjej sitter i förhör och frågas ut om saker som hör vuxenvärlden till. Bakom en vägg sitter åklagare, psykolog och kurator. Lyssnar och tolkar, försöker hitta spår av det som påstås ha hänt.

Vad de ser är ett barn helt utan påverkan av något traumatiskt, ett öppet och glatt barn. Ett barn utan några som helst spår av att något otillbörligt skall ha skett. Och lyckligtvis är de kloka människor, som inser att anklagelsen är fel. Helt totalt tagen ur luften och det finns absolut inte ett endaste dugg som tyder att det finns en millimeter av sanningshalt i det som kompisen ska ha kastat ut sig. De som skött utfrågningen är proffs och de säger till oss att dottern visar inga som helst tecken på att ha varit utsatt för något som helst från oss föräldrar. Däremot har hon berättat om skolan, skolkamraterna och den turbulenta miljö som finns där. Vilket vi vet, som vi kämpat mot men inte fan trodde vi att det skulle leda till det här.

För ordningens skull måste de självklart förhöra oss föräldrar. Jag förstår det och jag stödjer absolut deras agerande. För tänk om det funnits något bakom det hela. Såklart att varje sån här form av misstanke måste kollas upp. För barnens skull.

Förhören med oss, eller som de kallar det "samtalet", ger precis samma sak vid handen - att det finns inte något som helst fog för den anmälan som är gjord. Och då skulle man kunna stryka ett streck över dela och gå vidare kan man tycka. Men inte är det så lätt, för det sätter sina spår på oss alla och jag vet inte hur man bäst skall hantera det.

Skall vi prata om det? Skall vi gräva i det? För barn har en tendens att gömma det obehagliga och istället kasta sig in i leken, låta det tråkiga döljas. Men det måste ju ut, måste ju bort. Och hur skall maken kunna skaka det av sig? Hur skall vi gå vidare?

När vi kommer till skolan igen, vilka föräldrar törs vi möta blicken hos? Vilka föräldrar vet om misstankarna? Vilka har pratat om det? Och vilken förälder gjorde anmälan? Kommer de prata lika mycket nu, när de vet att misstankarna var helt ogrundade?

Och barnet som hittade på kommentaren. Vem pratar med det barnet? Förklarar vad man kan ställa till med när man i sin fantasi hittar på sådana här saker?

Vem tänker på stora dottern, som blir anklagad för att sagt något sånt här? Och som därigenom skall ha orsakat att hela hennes familj blivit förhörd av polisen? Och som gjort att hennes syster blivit så arg på henne, känt sig så sviken.

Vad hade hänt om jag och maken skulle haft en trasslig relation? Om jag inte känt en hundra procentig trygghet med honom, skulle det ha sått ett frö och sedan fått gro?

Självklart skall man anmäla när man tror att det barn far illa, det är jag den först att skriva under på. Men skall man verkligen agera så starkt och snabbt på en endaste kommentar från ett endaste barn?

När jag hört hennes ord så reagerade jag först inte. Det var så overkligt. Det kändes som om jag var med i en film, det var inte jag som var där. Men hon satt bara där och tittade på mig. Allvarligt. Utan en min och jag förstod att det var verklighet.

Min man som jag känt sedan barndomsår, var anklagad för det ett av de värsta brott man kan begå. Han som arbetat med att låsa in sådana, som alltid värnat om att varna barn för sådana människor. Han som älskar barn och ställer upp för dem i vått och torrt. Som visar den största hänsyn för deras integritet, som respekterar dem och aldrig skulle göra dem något ont. Som skulle offra sitt liv för sina barns skull. Skulle han ha gjort detta? Aldrig i hela jävla helvetet.

Anklagagelsen var så jäkla befängd att jag kände ett sjukt behov av att skratta. Inse hur jävla korkat, skratta i en sån situation. Men samtidigt kändes det som hela huvudet bara pumpade och jag skakade i hela kroppen.

Aldrig sa jag till henne. Det finns inte en chans att han skulle göra något sådant. På vilket hon såklart svarar att det finns tusentals kvinnor som sagt samma sak som jag, till dess att de blivit överbevisade. Och visst, det vet jag och jag kan inte för mitt liv svära på att jag skulle kunna identifiera en pedofil. Men jag känner mina barn. Och jag ser deras tillit, deras trygghet, att de litar på oss. På mig och sin pappa. De har inga som helst problem med att, på ett normalt och sunt sätt, utmana honom. Att bli osams med honom om sådana saker som barn blir osams med sina föräldrar om. De är välmående, utåtriktade och öppna personer. Och inte fan har någon av dem blivit utnyttjade. Aldrig i hela helvetet!

Jag kommer inte ihåg hur orden föll, i vilken ordning saker och ting kom eller hur länge vi pratade. Det är fortfarande som ett kaos, när jag tänker på det och tårarna tränger på.

Kvinnan berättar iaf att dottern har blivit intervjuad. Om allt och ingenting. Om skolan. Om vad hon gillar och inte gillar. Hur hon trivs hemma. Om hon brukar bråka med mig, med sin pappa, sin syster. Vad hon brukar göra. Om stora och små saker.

Hon har svarat öppet, utan att dölja något enligt vad kvinnan sade. Berättat om att hon och pappa brukar bli osams på morgonen, för att de är lika envisa båda två. För att pappa inte låter henne gå till skolan i kjol när det är spöregn ute och liknande saker.

Hon har självklart också undrat varför hon är där. Vilket kvinnan svarar på med att hennes storasyster skall ha sagt till en av hennes klasskompisar att hon brukade leka med pappas snopp.

Stackars lilla tjej, där sitter hon ensam. Med okända människor och får höra att hennes pappa ska ha gjort saker med henne som aldrig hänt. Och att det är hennes syster som skall ha sagt det! Och ingenstans finns jag, att trösta. Förklara. Hålla om henne. Hon är där helt ensam och inte ens fyllda 10 år!

Mina små oskyldiga flickor hamnar i en verklighet som de borde ha sluppit. Fy fy fan.

Det ringer i mobilen och en främmande röst säger "det här är från Polisen, kan Du prata?"

På de få sekunder som flyter innan rösten fortsätter, hinner jag tänka hur mycket som helst. Vad har hänt? Vem har gjort illa sig? Mina barn? Min syster? Vem? Vad?

När rösten, som är en kvinnas, fortsätter säger hon att det är ingen som är skadad, ingen som har dött vilket lugnar mig något men fortfarande dunkar frågetecken i mitt huvud. Varför ringer de mig?

Sedan börjar hon förklara att när de får en anmälan om barn som farit illa så måste de undersöka det noga. Och att det är därför de ringer. De har haft vår yngsta dotter inne för samtal. Med en åklagare, en psykolog och en kurator.

Och jag förstår ingenting. Den enda fråga jag kan komma på är varför hon? Har hon gjort någon illa eller har någon gjort henne illa? Vad är det som händer?

Då säger rösten att det är vår dotter som farit illa. Jag blir iskall och tänker direkt "den jävla klassen, den jävla läraren, nu får det vara nog". Men rösten fortsätter...

"Vi har fått en anmälan om att hon far illa i hemmet".

Vad i hela jävla fridens namn? Och tankarna snurrar än mer. Är det någon granne som reagerat? Vår dotter har en röst som ett brandalarm, när hon inte får sin vilja fram skriker hon. Ylar som en galning och rösten skär genom märg och ben. Tror de att vi slår henne? Är det därför?

Kvinnan fortsätter med att berätta att de fått in en anmälan via skolan, via en förälder. What? Och jag förstår ingenting. Har hon broderat ut en story om något? Vad är det frågan om?

Då det är barn inblandade vill de få klarhet så fort som möjligt och kan vi komma in på förhör, jag och maken. Kanske direkt? Och det kan vi.

Chockade, oroliga och oförstående åker vi genast dit. I bilen maler vi runt. Kan det vara dasken hon fick i rumpan (en lös sådan) när hon fick tuppjuck och skrek, när hon kastade saker och uppförde sig som värsta tonåringen?

Det dåliga samvetet kom, för nej - man ska inte slå sina barn. Och vi slår inte våra barn. Men en markerande klapp på rumpan, räknas det som stryk? Kan man åka dit för det? Hur var det, varför fick hon dasken? Hur hängde det ihop? Finns det förståelse för att man som förälder kan reagera så? Eller är vi dömda för alltid?

Vi ringer de närmsta som vi är trygga med, frågar. Och får svar att inte är det ovanligt, att även de har kokat över vid något tillfälle och gjort en markering. Men inte stryk, aldrig i livet. Vi känner oss något lugnare, för stryk har de aldrig fått. Men oron finns kvar.

Så kommer vi fram, blir hämtade av en liten späd kvinna med mjuk röst. Det var hon som ringde. Hissen upp och en lång korridor, så säger hon "här ska Du in" till mig. Maken for fortsätta längre bort till ett annat rum och det börjar kännas mycket konstigt.

Hon kommer tillbaka, frågar om jag vill ha något att dricka men allt jag vill är veta varför jag är här. Var är min dotter? Hur mår hon? Och varför vi inte får vara tillsammans.

Kvinnan börjar berätta. De har fått in en anmälan från en förälder till en av dotterns klasskamrater. Och socialen inledde en utredning för TRE VECKOR SEDAN och gick sedan till polisen, som överlämnade till åklagare. Åklagaren beslutade om vidare undersökning.

Jag skakar i hela kroppen, det känns som om jag är någon annanstans. Det här är inget som händer oss. Vi som gör allt för våra barn, som kämpar för att vara bra, kloka föräldrar. Stötta våra barn, få dem växa till tänkande och ifrågasättande individer men samtidigt sätta gränser.r

Kvinnans röst maler i mitt huvud, jag hör ord som annat barn, förälder, skola, kurator men lyckas inte riktigt ta in. Väntar på att hon ska berätta vad det egentligen handlar om. Och då kommer det:

Din man är anmäld för övergrepp på er dotter!