Idag vaknade jag och var urförbannad på skolan. Jag fattar inte hur fasiken de tänker. De har helt sonika lagt locket på, svarar inte på mail och hör inte av sig. Läraren i lilltjejens klass är kanon, med ledningen kör med storkprincipen.

Gräver ned huvudet i marken och låtsas som ingenting. Förmodligen kom min ilska upp till ytan efter det att vi var hos terapeuten igår, en terapeut vi själva fixat fram och som vi själva får betala. Som vi behöver för att bearbeta det här traumat som det faktiskt är.

Att anklaga en förälder för att begå det värsta brott man kan mot ett barn är ingen barnlek. Och att därigenom indirekt anklaga mig för att låtit detta ske är inte heller något att ta lättvändigt på. Vi hade som jag skrivit tidigare, tur att träffa på förstående, kloka och erfarna poliser men det hade kunnat se annorlunda ut.

Vi kommer inte att få den upprättelse som man skulle vilja, dvs att de som talar bakom ryggen skulle vara så rakryggade att de såg oss i ögonen och bekräftade att de nu vet att vi är oskyldiga. Det får vi leva med och det kan jag hantera. Men att skolan, som är satta att bilda våra barn, inte gör ett skit är för mig ett mysterium. Och tjänstefel så det skriker om det.

Så idag, med ilskan färsk i magen skrev jag ett kortfattat mail där jag ifrågasatte deras agerande. Vi får väl se om de gör som vanligt, agerar med tystnad, eller om de har så mycket kurage i sig att de tar tag i situationen.

Just i denna stund är jag så otroligt sugen på att göra en anmälan så det skriker om det, men jag ska inte agera emotionellt utan smart så jag låter den känslan ligga.

Jag har inte "marknadsfört" den här bloggen, eftersom det är mitt sätt att bearbeta traumat. En offentlig dagbok, kanske också i framtiden ett bevis för mina barn om hur mycket vi stred och kämpade för dem för det lär komma en dag när de ifrågasätter oss och vårt föräldraskap. Det är liksom tidens gång att barn gör så, och då kan det här finnas som ett tecken för dem på vår kärlek.

Jag är förvånad att såpass många hittat hit och jag är tacksam för ert stöd. Jag personligen skulle gärna kunna gå ut med namn, skola och hela konkarongen. För att få igång en debatt, för att få människor att försöka se bortom schablonerna. Att inse att fel faktiskt begås på både hög och låg nivå. Att det ibland är rök utan eld och att människor kan vara oskyldiga till de brott de anklagas för.

Så att ju fler som läser, ju fler som pratar om det så kanske det väcker upp några sinnen. Jag vet själv hur lätt jag kan döma andra, när jag bara hört den ena sidan och inte låtit den anklagade komma till tals. Jag har personligen inte "marknadsfört" bloggen, för syftet är inte att hamna på några topplistor - det kan jag göra med min officiella blogg. Men återigen, jag är glad ju fler som läser och jag tar tacksamt emot alla era kommentarer. De stärker mig och ger mig nya infallsvinklar.

Och imorgon är det dags. Föräldramöte. Vi får se vad det leder till.