I veckan var ett delmål avklarat, den formella bekräftelsen på att vi är oskyldiga. Och även om vi vet, även om vi hade polisens ord på det så kändes det pappret så otroligt viktigt. Att svart på vitt få se att det inte fanns någon som helst grund för brottslig misstanke som det stod.

Lite underligt dock att det skulle ta nästan 3 månader, men hur som så är den biten klar.

Och jag skriver vi därför att även om det var maken det riktade sig mot så var det även en misstanke mot mig, enligt mitt sätt att se på saken. För jag är övertygad om att i de fall sånt här pågår i ett gift/sammanboende förhållande så vet partnern om det. Iaf om man har någon som helst kontakt och känsla för sina barn. Men man har valt att inte se, och därigenom anser jag att misstanken även riktade sig mot mig.

Nästa mål är mötet med skolan på måndag morgon. Jag sökte dem i förra veckan och har inte hört ett pip. Men idag, strax före fem så ringer rektorn för lågstadiet och pratar i ett hysteriskt tempo. Svamlar om att hon i flera veckor sökt socialen, vilket jag definitivt inte tror på, och idag hade hon äntligen fått tag på dem. Och de skulle "ändra eller lägga till eller hur det nu var så att inte står som det står, men ni får väl be om papper och se vad det blir". Goddag yxskaft!

Sedan svamlade hon vidare om att frågorna hade de inte haft en chans att gå igenom (på 4 veckor!) men vi kunde väl "titta och se vad vi kan göra på måndag". Skojar Du? Oavsett vad de säger på måndag kommer jag inte ge mig förrän vi fått deras skriftliga svar på frågorna!

Utöver det har jag sökt chefen för grundskoleenheten i Stockholms kommun. Lämnat 2 meddelanden med information om vad det gäller. Han ringer inte tillbaka! Känns skönt att en sådan skall vara chef för bland det viktigaste vi har - våra barns utbildning.

Har även varit i kontakt med en ny skola och vi skall dit nästa vecka. Och så har vi beslutat att lilltjejen skall få gå och prata med någon, för hon döljer så mycket inom sig. Och hon behöver få var ledsen, arg och allt sånt utan att behöva tänka på hur mamma&pappa skall ta det.

Situationen i skolan är något bättre, men 2 av de tjejer som var inblandade har ett riktigt horn i sidan till lilltjejen. Var och varannan dag är det nya historier, om än av karaktären vanligt tjafs.. Men när bakgrunden är som den är så blir känslorna inte som inför vanligt tjafs.

Skillnaden mot förr är att nu är det oftast 2-4 st (och samma vanliga gäng) mot lilltjejen, som oftast för stöd av sina andra kamrater. Det känns positivt. Däremot har hon fastnat i att försvara sig, vilket gör att hon har otroligt svårt att ta på sig ansvaret för de saker hon de facto har gjort. Och självklart vållar det irritation vilket gör att cirklen blir sluten.

Om föräldrarna till dessa 2-4 barn gick att prata med kanske vi skulle hitta en lösning, men när vi försökt blir svaret "men så gör hon aldrig hemma, så det kan jag inte tänka mig att hon skulle göra" eller "min dotter säger inte sådana saker och jag känner mitt barn".

Eller hur? Jag känner också mitt barn och jag vet att hon ibland ljuger, ibland förtränger, ibland förvränger - för så gör barn. Men jag kan oftast också se på henne när det inte stämmer, om inte direkt så ganska snart för hon blir då ilsken och irriterad. Fast oftast kommer hon själv fram och bekänner innan det går så långt.

Det var tänkt som en kort up date men det blev ett långt inlägg. Vi närmar oss förhoppningsvis ett slut på den här historien och om jag läser min mage rätt så är planen följande:

1. Någon för lilltjejen att prata med
2. Skolbyte
3. Anmälan av kuratorn
4. Anmälan av skolan till skolverket

Och sedan bör vi kunna gå vidare, för nu borde väl inget mer dramatiskt hända... Lite vardag skulle inte sitta helt fel.