Nu är det natt efter en underbart vacker brittsommardag. Lunch ute i solen och jag märker att jag börjar landa igen. Jag vet att mitt stora problem här i livet är att jag vill fixa saker. Vill lösa, plåstra om och se till att det blir bra.

Men ibland går det inte att lösa. Ibland måste man acceptera, lägga det bakom sig och gå vidare. Inte fastna i upprättelse eller offer rollen, för den är inte produktiv. Att lära sig se möjligheter och inte hinder.

Jag är ganska bra på det, även om den här bloggen inte har visat det då det handlar om en sådan specifik situation som är traumatisk i sig. Men jag tror att utan det i ryggen skulle jag må sämre än vad jag gör, det skulle vara mycket mer tårar, ilska och hämndlystnad.

Jag tycker mig ändå kunna göra en klar distinktion mellan vad jag kan åtgärda rent faktamässigt och vad som är emotionellt. Jag kan INTE vara officiell med det som hänt, låta föräldrar i klassen ta del av det. För så ser inte verkligheten ut, människor har fördomar och det kommer de alltid ha.

Jag kan inte heller få de barn som startade allt detta att krypa till korset, stå för det de gjort. För jag tror ärligen inte att de förutsåg konsekvenserna av sitt agerande.

Det jag kan göra är att komma till ett beslut om skolan ska anmälas eller inte, och då kommer det bli en anmälan på allt det som skett där skolan lekt struts genom att blunda för problemen.

Jag kan också ta mig en rejäl funderare på om jag tror att barnen mår bäst av att gå kvar eller om ett skolbyte är aktuellt.

Och jag behöver inte ha bråttom i mitt beslut. Det får växa fram, med en noggrann koll och avläsning av hur lilltjejen mår. För det är det som får styra, hennes bästa.

Jag kan ta skiten, jag behöver inte vara populär vare sig hos andra föräldrar eller ledningen för skolan. Men de får inte ta ut det på mina barn, för de kan inte ta ansvar för mitt agerande.

Avslutningsvis kan sägas att idag är den ansvarige för handläggningen av den här idiothistorien tillbaka på arbetet. Och personen ifråga har inte besvarat mitt mail. Inte förvånansvärt men likt förbannat är jävla sätt!!

Och med de orden tror jag att jag drar mig tillbaka, inte för att fundera utan för att försöka hitta tillbaka till min magkänsla.