Det är konstigt hur människas psyke fungerar. Att det ibland kan stänga ute otrevliga tankar, förminska dem för att göra dem hanterbara och sedan PANG när man är intet ont anande så smäller de till.

Mitt syfte med den här bloggen var inte att skriva en snyfthistoria, jag vill inte ned i offerfällan utan jag vill gå rak i ryggen och vara stolt över mig själv, min familj. Jag vill inte att människor ska tycka synd om mig utan tycka om mig för den jag är. Respektera mig.

Men så ibland så är det som om det rinner över. Jag blir liten, vill vara liten. Bli omhändertagen, ha någon som klappar mig på huvudet och lovar att allt blir bra. Att allt fixar sig.

Jag har väntat länge på mina barn, när de väl kom. Och jag älskar dem bortom sans och vett, precis som alla normalt funtade föräldrar.

Samtidigt är jag just idag förbannad på livet, som konstant har utsatt oss för prövningar ända sedan vår äldsta föddes. Och det är inga små bagateller utan det ryms både sjukdom och död, olyckor och tragedier, svek och annat. Men vi håller ihop vår lilla kärnfamilj och vi har det bra tillsammans. Och med våra nära och kära.

Men jag undrar, varför blir det så här? Varför drabbas somliga människor mer än andra? Är det något hos oss som drar det till sig? Eller gör det n något fel? Är det någon läxa vi skall lära oss som jag inte greppat än?

Nej, det är inte mer synd om oss än många andra men vi har utsatts för många prövningar som sliter. Vi skulle behöva få ha ett andrum nu. Få läka och vila oss i vardagen.

Kanske det är så att den här staden är fel för oss? Kanske vi ska rycka upp våra bopålar och göra något helt annat? Jag vet bara att jag just för ögonblicket har tappat intuitionen, jag brukar det när jag kämpar för att få ihop det. Men den kommer tillbaka och då ska jag lita på den. Följa den väg som den visar mig.