Nu så är föräldramötet avklarat och det var en anspänning. Märkte efteråt att jag varit mer nervös än vad jag trodde, för jag höll fasiken på att svimma och/eller börja gråta direkt efter mötets slut.

Vad hände då? Absolut ingenting! Inga kommentarer, ingen som pratade direkt med oss och självklart inget medkännande. Vilka som vet och vilka som inte vet svävar vi fortfarande i okunnighet om.

Vad är min känsla då efter mötet? Direkt efteråt var jag arg och förbannad, kände att en stor del av mig ville ha upprättelse. Men i skrivande stund känner jag en lättnad.

Läraren uttalade tydligt att hon fokuserade framåt och med tyngdpunkt på det positiva. Hon var tydlig med att hon visste att det har varit problem i klassen, att det varit ett grovt språk och konflikter men att hon valt att inte lyssna alltför mycket på det utan hålla fast vid det positiva. Samtidigt som hon sa att vi måste gemensamt arbeta för att se till att barnen får ett bra språk, att hon kommer arbeta aktivt med att informera oss så fort det blir incidenter och att hon kommer inte lägga locket på.

Vad som kan göra mig lite långsint är när det sitter ett antal föräldrar och hummar instämmande i allt det som läraren säger, nickar igenkännande när hon berör de problem som varit. Och det är då exakt samma föräldrar som protesterat högt och ljudligt när vi & ett annat föräldrapar tagit upp just de problemen tidigare. Snacka om att vända kappan för vinden, mesproppar.

Det gör mig beklämd när vuxna människor inte har mer kurage än så, så varför blir jag förvånad? Det har i alla fall stärkt mig i min uppfattning att inte låta dessa människor bli viktiga för mig. De är de inte värda helt enkelt och jag vill inte sluta som en bitter, revanschlysten människa som söker upprättelse.

Nu har vi klarat av några delfaser i den här resan och för att kunna sätta punkt för den helt & hållet så återstår att få svar på de frågor vi ställt skolan samt att de korrigerar de uttalanden de gjort om våra barn. När det är gjort så ska vi lägga det här bakom oss och händer det inget mer så kommer den här bloggen möta sitt slut. För syftet med den är att hjälpa mig igenom det här, att få älta utan att belasta vänner och familj alltför mycket. Och den har hjälpt mig massor. Och ni har hjälpt mig massor. Även om ni inte skrivit något så är vetskapen om att ni läst en skön bekräftelse att jag har stöd.

Nästa anhalt är nu mötet med skolan om 2 veckor. Efter det kommer vi ta ställning till om vi gör en anmälan till Skolverket eller inte. Jag tycker det är synd att en skola som tidigare haft en rektor som var stark, handlingskraftig och empatisk nu har fått en rektor som är flat och ointresserad av människor. Tur att det finns enastående lärare som kompensation!