Det är som om vi lever i något slags vacum. Tjejerna kommer hem från skolan och vi undrar, men vill inte lägga vår oro på dem. För det är lugnt, det är inget som hänt de få veckor som gått. Men oron finns där ändå, är det lugnet före stormen eller har det värsta blåst över?

När något sånt här händer märker man hur liten man är, hur oskyddad man är mot människors ondska/okunskap/oförstånd - välj själva! Några ord, rykten startar och krasch så kan man förstöra många människors liv.

Vårt liv är inte förstört, men vi är inte hela än. Det är många frågetecken vi vill ha svar på först. Alla kan vi inte få, men viktigast är för oss just nu att få svar från skolan - varför agerade de så starkt och fort, för att sedan lägga locket på och inte bry sig när det visade sig att allt var helt ogrundat. Har inte skolan mer ansvar än så, för de barn som går där och i förlängningen då även ett visst moraliskt ansvar mot deras föräldrar?

En vecka kvar till föräldramöte... och det blir något av ett eldprov. Inte en förälder har nämnt något, de få föräldrar vi stött på har i vissa fall varit helt som vanligt men i några fall har de fått tunghäfta, fnittrat nervöst och uppfört sig allmänt fånigt.

Tänk om livet vore så enkelt att vi kunde TALA med varandra som medmänniskor. Berätta om sådana här saker och mötas öppet. Men människors räddsla, fördomar och intollerans lägger hinder i vägen för det. Livet ser inte ut så. En nära släkting till mig har alltid sagt att man inte ska underskatta människors bristande intelligens. Jag har alltid tyckt att han har varit lite väl hybrisaktig, men ibland håller jag med honom.

Livet är inte direkt lätt, men vi människor gör det inte precis enklare.

Har vi hört något från skolan nu då? Nej! Tre veckor sedan vårt möte, inga svar. Ingen ändring av papper hos socialkontoret. Inget svar på mail trots vi påmint. Inte förvånande, men inte desto mindre sorgligt.

Vi är en familj som stått ut med en hel del genom åren. Och tur är väl det på sätt och vis, för det har gjort oss härdade och kanske därför lättare att stå ut i en sån här situation. Men det är vidrigt när man hamnar i det läget att man inte vet vem man kan lita på. Och när man helt plötsligt inser att man är granskad. Konsekvent. När varje ord märks och kategoriseras för "framtida behov".

Vidrigt är förnamnet.

Ville även säga att jag har sett en del nya kommentarer här, och jag tackar för ert stöd. Samtidigt är det lite mysko att helt okända människor kan ta till sig mina ord, hitta sanningen i dem och stötta oss medan människor vi mött i verkliga livet i flera år, människor som borde känna oss något sånär - de människorna vet inte alls vilka vi är.