Jag har haft en underbart skön helg tillsammans med några väninnor. Jag har ett bra nätverk med nära, kära vänner både via bloggen (jag har även en annan mer officiell) och i verkliga livet. Jag kan stöta och nöta mina tankar, jag skriver av mig här och tömmer mina frustrationer.

Dottern kan av förståeliga skäl inte göra på samma sätt, hon är ett barn och ibland lyckas hon helt glömma men vissa dagar är hon fylld av ilska. Mot dem som gjorde så här mot henne. Jag har försökt lägga fokus på att barnen som satte igång det hela inte förstod vad det hela skulle leda till. För jag tror verkligen inte att barn i så unga år kan vara kapabla till den förslagenhet och ondska det skulle innebära.

Med maken försöker jag samma sak, för jag vet att hur jävla ont det än gör. Hur gärna man än vill skrika ut sin ilska och kräva upprättelse så fungerar inte livet så. För de människor som inte förstår kommer inte förstå hur högt vi än skriker och de är inte värda att vi lägger vår kraft på dem.

Skolan däremot är en annan femma; jag tycker att de är skyldiga till en hel massa saker och inom mig växer en ilska över hur vårt skolväsende kan tillåta ett sådant ointresse för människor när man arbetar med just det - människor.

Kuratorn ska vi inte ens tala om. Jag menar, hur i helvete kan man låta någon som högt säger "barnen är inte mitt ansvar" få ha kvar sitt jobb när detta jobb innebär just det, att arbeta med barn?

Jag fick en förfrågan från en väninna, som tillika är journalist, om jag ville att hon skulle skriva om det här. Och en del av mig ville det verkligen, men samtidigt så inser jag att vi skulle figuera öppet och ryktena skulle blossa upp. För om hon skulle skriva skulle vi inte kunna vara anonyma. Jag skulle kunna ta det, maken skulle kunna ta det men vi kan inte låta våra barn hamna i den situationen. Även om det på ett sätt vore bra att göra ett statement, men inte på bekostnad av våra barn.

I veckan kommer föräldra mötet.... och känslorna jag har inför det är komplexa, en viss dos av nyfikenhet, oro, skräck och revanschsug. Förmodligen kommer det bli ett antiklimax, där ingen säger någonting alls om det inträffade. Vi får se, jag lär garanterat skriva om det här.