Gårdagens möte började så jävla fel det kunde. Kuratorn som hade fått i uppdrag att besvara våra frågor hade förberett sig noga, men hade totalt noll koll på vad vi egentligen efterlyste - empati, förståelse och handlingskraft.

Istället hade hon laddat upp med att besvara varenda fråga med en hänvisning till en paragraf i socialtjänstlagen! Och tagit kopia på hela lagen! Det var ett skämt rent ut sagt och vi sa tack, men nej tack. Vi efterlyser ERA åsikter och tankar kring vad som har hänt, inte en massa paragrafer. Vi får väl se om vi får några svar på våra frågor.

De hade i alla fall enligt egen utsago varit i kontakt med socialen och korrigerat sina tidigare mystiska uttalanden, helt plötsligt hänvisade de till allt som sagts och gjorts till att de hade minsann inte haft några värderingar själva utan enbart var citat till vad den anmälande föräldern sagt. Jo eller hur!

Vi får väl se vad det står i pappren nu, då vi får kopia på dem i slutet av veckan eller början av näst.

Mötet riskerade alltså att urarta innan det ens började, men då satte vi fokus på det som är det viktigaste - hur tänker skolan hantera problemet och hur ser det ut för lilltjejen?

Turligen nog var läraren med och sa en hel massa, i klartext. Däribland konstaterade hon att det var en fullt utvecklad och mycket förankrad mobbing som pågick mot vår dotter. Något vi skrikit oss hesa om i över 1 år! Men nu, när läraren sa det så gick det upp ett Liljeholmens för de övriga och helt plötsligt fanns alla resurser. Extra stöd till klassen, kuratorn samtal, information till övriga föräldrar osv.

Visst kändes det skönt, som en upprättelse. Att äntligen bli trodda, att de äntligen kunde sätta fokus på vad som är viktigt - att de här barnen mår inte bra! Och att de måste få stöd. Och för att få det, för att få det att fungera kan man inte stoppa huvudet i sanden eller lägga locket på.

Vi får se hur det fortlöper, jag är ytterst tveksam och vi funderar i seriösa banor på att skita i allt detta. Det viktiga för oss nu är lilltjejen och att få henne att må bra. Jag tror inte att det går i hennes nuvarande miljö, och vi offrar inte henne för att "make a statement" - hur rätt vi än har. Vill de övriga föräldrarna köra sitt race så gör så, men vi kommer inte leka den leken längre.

Vi kommer ta en del beslut här under veckan, och det känns bra i magen. Att få lämna den skiten bakom sig med ett stort, starkt finger rakt upp i luften!